MIN ETIK OCH FILOSOFI KRING MÅLTIDEN ÄR "KORTREST MAT & KLIMATSMARTA VAL & NORDISKA RÅVAROR" = NY NORDISK MAT.
Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av. Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och halvfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min matfilosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. Volo placet convivium

söndag 14 juni 2009

Dag 2 Trondheim.





"Aqua vitae"
Det heliga vattnet

I 1531 fick ärkebiskopen i Trondheim en flaska brännvin med ett
följebrev där det stod; " Jag sänder Deres Nåde en flaske av et
vann som kalles Aqua vitae. Dette vannet kurerer alle slags indre
sykdomer som mennesket må lide av." Det latinska namnet
betyder då just "Livets vatten",och det första århundraden var
det en föreskriven medicin mot reumatism, smärtor under
födslar, mot tröga magar, förkylningar, kallbrand och löss.
Timmermän som arbetade i det djupa skogarna fick med sig
flaskor av akvavit för att ha någonting att dricka som inte frös till
is medan de arbetade i den kalla vinterkylan, och bönder tog sig
gärna en liten sup förrän det gick på jobbet. (Därifrån kommer
även benämningen att ta sig ett järn). Det tok sin tid innan
myndigheterna upptäckte att "livets vatten" även hade negativa
verkningar, och det första stegen till att göra någonting åt saken
blev tagna, men innan den tiden hade akvaviten blivit en del av
den skandinaviska folksjälen, och hemmalagade varianter blev
lagade i de tusen hemmbränningsanlägg runt om i Norden.

Idag är Akvaviten mera känd som en krydda och ett tillbehör till
sillarna, den kallrökta laxen och spekematen, ( spekemat, norska
korvar, torkat och saltat lammkött och andra charkuterier) eller
så kan den smaksätta en hel del olika geléer. I nord Trøndelag som
Trondheim hör till är den såkallade raspebollen om inte en stor
delikatess så i varje fall en traditionell rätt med anor tillbaka i tid.


Arve Tellefsen, en av världens kändaste violinister, musik-
professor och matälskare har gett uttryck för att "Klubben" som
den heter i Trondheim är en sällsynt vara på gourme-
restaurangernas menyer världen över, och även om den här
" potatisbollen", inte heller här i Norge anses som någon
kulinarisk fröjd, med undantag för det hem där den haft sin plats
i generationer, så är den trots allt en nationalrätt man inte kan
överse.

Tellefsen påstår vidar att "klubben" är lika god antingen den kallas
för "raspebolle" eller "Tröndersk klubb". Med ett gott smält smör
och getost på toppen är det en festmåltid för gourmander.

Klubb a la Trondheim

3/4 kg rå potatis
2 st kokta kalla potatisar
1½- 2 dl kornmjöl
½ dl vetemjöl
100 g saltat sidfläsk eller beacon
Smör, salt och getost

1: Skala potatisen och riv dem på rivjärneys finaste del. Mosa den
kokta potatisen, blanda samman med det övriga ingredienserna
och tillsätt 1 tsk salt.

2: Skär fläsket eller beaconet i små tärningar. Potatisdegen formas
till runda bollar i en storlek av en normal potatis storlek. Laga en
grop i varje "klubb" och lägg en fläsk tärning in i. Foema dem igen
så att det blir runda och fina sleta bollar ( klubbor).

3: Koka upp rikligt med vatten och tillsätt 2 tsk med salt per liter
vatten. Lägg klubben i det kokande vattnet och sänk värmen
samtidigt. Låt dem småsjuda tills det flyter upp och därefter ännu
i 15-20 minuter. Serveras med smält smör och en bit getost.

Bon apetité

2 kommentarer:

Anonym sa...

Härlig husmanskost! Ölands kroppkakor är ju samma rätt, fast getosten byts ut mot lingon. Intressant att se både skillnader och likheter i de nordiska köken. Tack för det! //Pärlan

Christian Tikkanen sa...

Jo du, Ölands nationalrätt, kroppkakan en landskapsrätt som är rakt på sak utan krusiduller och svåra metoder, och som du nämner en släkting till den Norska Raspebollen eller "klubben" och recepten så nära varandra i likhet att man undrar om inte våra förfäder ändå har haft en stor släkt som spridit sig utanför landsgränserna och därigenom också "smuglat" in i andra land mången maträtt...och som i en del av detta också kroppkakan eller Raspebollen ? Här har vi någonting att bita i !