Glänsande silversmycken

Om siken är skärgårdens pärla och abborren havets prins så är
väl då strömmingen alla farvattens glänsande silversmycken. De
förgyller både skärgården och det öppna havet med sin glänsande
utstrålning, ett blänkande inferno av små spegellika reflexer som
dansar fram på havsbotten. Till sjöss är det värda sin vikt i silver
men på land blir det lika dyrbara som det värdefullaste smycket
man äger. Det sägs att allt är inte guld som glimmar, men när
strömmingen blivit till böckling och glimmar som guld kan jag inte
låta bli att dra en parallell till just dessa ädla metaller, från att ha
skimrat som det bästa silver övergår den i glänsande guldfärg. Och
som om inte det skulle vara nog, så sprider strömmingen både före
och efter att den blivit behandlad en välbehaglig aromatisk doft
omkring sig, en påminnelse om sommar och skärgård, en doft av
hav.

Alla med lite kunskaper i det kulinariska njutningarna har säkert
någon gång stiftat bekantskap med den Svenska varianten på just
strömming, "Stallmästargårdens strömming", och/eller "Opera-
källarens strömming", någonting som Tore Wretman på sin tid
införde och av det flesta än idag klassificeras som det Svenskaste
av Svenskt i fiskväg. Strömmingen vänds i kryddat rågmjöl och
grädde varefter den steks i rikligt med smör i en het stekpanna,
serveras sedan med kokt nypotatis och en enkel gräddfilssås. Det
här tillvägagångssättet är så fenomenalt i all sin enkelhet att det
inte går att göra det bättre, det är helt enkelt fullständigt. Men för
att göra alla, både strömmingen och Wretman rättvisa, skapar vi
ett eget snarlikt men ändå inte kopierat recept.

Kvarken strömmingen

Ingredienser:

1 kg rensad strömming
2 dl vetemjöl
2 msk salt
½ tsk malen svartpeppar
Olivolja och smör
Citronsaft

1: Blanda samman salt, peppar och vetemjöl och vänd
strömmingen i mjölet, låt dem stå kallt en liten stund förren du
steker dem i rikligt med olja och lite smör i en het stekpanna.

2: Pressa citronsaft över den stekta strömmingen och servera
dem genast med kokt nypotatis, en fräsch sallad och en gräddfils-
sås. Gräddfilen blandar du ihop med klippt gräslök, finskuren dill,
salt och peppar, smakar av och placerar en lagom klick på varje
tallrik över salladen.

Bon apetité

Änglamarken....

Hemma i kategorin Den Nordiska Smaken hör också värnande av
vår natur, våra gastronomiska tillgångar: den blomstrande ängen,
djurens välfärd, ja allt har under historiens gång bidragit till att en
tradition skapats, en tradition som är grundpelaren till att vi idag
kan benämna många maträtter, råvaror, platser och situationer
för regelrätta gastronomiska måltidsupplevelser.

Nordiskt sammarbetet...

Då man nu en gång gett sig in i strävan efter att hitta den Nordiska
smaken, -vilket kan vara en omöjlighet då så många ytterst fina
och smakfulla exempel finns bland alternativen- borde man väl
ändå kunna hitta en röd tråd som är gemensam för dem alla, ett
bevis för att det är Nordiska, någonting påtagbart, kännbart och
synligt. Då jag riktigt tänkte efter vad som skulle kunna vara
gemensamt och en röd tråd för det länder vi hittills rest igenom,
slog det mig att grillat är ett fullgott exempel på en gemenskap, ett
både kännbart och synbart exempel, smaksmässigt kanske inte
det första man tänker sig, och inte heller processen i detalj, men
ändå nära nog.

Någonting som förföljde mig helt från första stund och under
resans gång, och som gjort stort intryck på mig i alla år som vi bott
i Norge är den stundtals häftiga ivern över allt som går att grilla,
jag har kanske nämnt det förr men kan lika gärna nämna det en
gång till, det är nämligen så att Norrmän har en överdrivet stor
förtjusning till alla slags fester, alltså seriösa fester, skall man ha en
fest så skall det vara en ordentlig fest, och man menar det med
blodigt allvar.

En typisk Norsk fest, utan att för den skull vara en bestämd fest
som tex bröllop, dop, eller födelsedag är den fårfest man ställer till
med lite varsomhelst i Norge, i sig är det ingenting ovanligt, en får-
fest kan man väl lika bra ställa till med i Finland som någon
annanstans, nja, inte den här fårfesten då, det är inte några små
bitar som skall grillas eller stekas över öppen eld än mindre någon
vanlig grill som skall bränna in smaken i köttet, det är ordentliga
doningar som behövs om två hela får skall få plats på grillen
samtidigt.

I många år har vi, min hustru och jag lekt med tanken att någon
gång kunna återskapa den här Norska formen av grillgemenskap
där man grillar hela fåret över öppen eld och så föll det sig så
lämpligt att det skedde i år, det blev ett slags nordiskt utbyte av
både kunskap och glädje, ett Nordiskt samarbete med andra ord.
Dessutom med den för mig så viktiga etiken och filosofin omkring
maten, att den skall vara kortrest, lokal och handgjord. Att hitta
fåret/ fåren var det inga större problem med lika lite som det var
någon svår uppgift att få det så lokalt som möjligt, då fåraherden
var en av våra närmaste vänner, inte ens slakten kunde ställa till
med några som helst bekymmer när till och med den proceduren
sköttes av en mindre lokal fårförädlare.

Själva grillen och den teknik som behövdes för att kunna använda
den uppstod hos en uppfinningsrik broder till min fru, efter några
få minuters tankeverksamhet hade redan planerna och utförande
av grillen blivit verklighet i hjärnan på honom och när han väl satt
i gång var det ingenting som kunde stoppa honom, grillen stod
skinande blank och färdig innan solen hade hunnit gå ner, nu var
det här lika blodigt allvar som i Norge, här skulle det grillas, så
sant så.

Fåren smordes in med olivolja, salt och svartpeppar, bålet fylldes
med allehanda örter som, koriander, timjan, rosmarin, körvel och
vitlök snittades in i köttet på flera ställen, allt med avsikten att
ge den bästa smaken till köttet, att man vid slakten sedan ännu
dessutom avsiktligt lämnat kvar levern i fåret förhöjde också det
smaken i köttet, allting var till allas fulla belåtenhet och även den
mest skeptiska till fårsmak avyttrade sin förtjusning över vad det
ätit. Ett stort tack till framförallt fåraherden Harald, uppfinnaren
av grillen och bonden Mikael, Fårförädlingen i Larsmo, Larsmo
ullförädling, utan er hjälp och insatts hade detta inte lyckats, än en
gång ett stort TACK.

Bon apetité

Kalvdansen en utrotningshotad rätt...

Kalvdans... eller råmjölkspannkaka, Österbottnisk "pana cotta",
kalla den vad som helst men lika god är den för det. En gammal-
dags dessert som tyvärr håller på att bli allt mer bortglömd, och
så utrotningshotad att den egentligen borde finnas på Unescos
världsarvslista över sällsynta maträtter.

Kalvdansen har en tradition som går långt tillbaka i tiden och ska
med all rätt klassificeras som en gastronomisk pärla, kalvdansen
är absolut en förespråkare för den kortresta och lokala maten, den
är minsann en ambassadör för det ärligt genuina och hederligt
lokala med en uppriktighet som man redan känner av på smaken

Att den första mjölken från kon när den kalvat är den bästa till att
laga kalvdans på vet nog alla bönder, och främst deras husmödrar
eftersom den vetskapen är ett stycke tradition som gått i arv från
den äldre generationen till den yngre. Förr var det så allmänt vid
varje bondgård att göra kalvdansen att den närmast räknades som
en rutinsyssla. Idag när massproduktionen, industrialiseringen
och effektiviteten har tagit överhand är det tydligt att kalvdansen
håller på att bli en allt för bortglömd rätt och en rätt som man på
några få gårdar ännu, - som för att minnas den gamla goda tiden-
håller kvar. Det tycker jag är väldigt synd då kalvdansen kunde
vara en internationell, lika mycket som en nationell angelägenhet,
ett kulinariskt stämpel för tex, det österbottniska, den är ju trotts
allt ett stycke tradition och kulturhistoria, den om någonting är ju
som jag redan nämnde en förträfflig förespråkare för gårdsbruks-
mat, lokal mat och kortrest mat.

Jag är den första att föreslå att vi Nordiska kockar som förbundit
oss till det så fina köksmanifestet där vi fastslagit att tiden är
mogen för att skapa ett nytt nordiskt kök som i kraft av sin väl-
smakenhet och egenart skall kunna mäta sig med det största
köken i världen, också bör göra stor reklam för just kalvdansen,
den om någonting är ett typiskt exempel på vad själva det så
viktiga köksmanifestet förespråkar. Och alla de som inte har fått
stifta bekantskap med själva manifestet kan läsa det längst nere
på min blogg. Det behövs inga stora insatser eller kostnader för
att ge kalvdansen upprättelse, det enda som behövs är en stark
gemensam stämma ifrån oss kockar, med en enad röst kan under
ske. Förespråka, var entusiastisk, innovativ och fram om allt
värna det lokala och kortresta även om du inte har undertecknat
själva manifestet, på det viset säkrar vi inte bara kalvdans men
också allt det som är kännetecknande för den Nordiska maten.

Ingredienser till Kalvdans med råmjölk:

6 portioner kalvdans med råmjölk

1 liter redan utspädd råmjölk (spädes med lika delar vanlig mjölk

med mått: 0,5 liter nymjölkad råmjölk och 0,5 liter vanlig mjölk)

2 krm salt

1,5 msk socker

1 bit kanel (valfritt)

1 tsk stötta kardemummakärnor (valfritt)

Så här lagar du Kalvdans med råmjölk:

Sätt på ugnen på 150 grader.

Smaksätt råmjölken med salt, socker och en bit kanel.

Häll i en ugnssäker form, förslagsvis en avlång bakform

eller en mindre ugnsform.

Låt gå i en timme i nedre delen av ugnen. skär med kniv

i kalvdansen och se om all mjölk stelnat. Servera den med

varmkokta hjortron till. Detta är den Finlandssvenska äkta

bondevarianten av kalvdans.

Vill man ha den ytterst stark och tjock späder man inte ut

den 1:sta mjölken utan kör den som sådan med alla det andra

kryddorna, då blir ännu fylligare och stelare.

Bon apetité

Abborren, havets prins

Om man skall försöka sig på att definiera de olika fiskarternas
beteenden och livsstilar i lyriska ord och med utgångspungt i vad
som redan är känt så tycker jag att abborren passar utmärkt att
omnämnas som prinsen bland fiskar vi har i det Österbottniska
farvattnen, rovfisk som den är tar den för sig av den föda som
erbjuds med en beräknande nyfikenhet och en försiktig glupskhet.
Lite likt det forntida riddarspelens prinsar som stred för sin ära
och sin trofasthet till kungen, i förhoppningen om att få den ut-
lovade prinsessan, just så kan man beskriva abborrens beteende
och den ära och trofasthet som då utkämpas abborrar emellan är
väl en bekräftelse på att gäddan som den största rovfisken är då
"kungen" bland fiskar.

Då man sedan skall ge en beskrivning över abborrens kulinariska
förtrolighet och gastronomiska njutning blir det inte svårt att få
den med på listan över det 10 i topp varande råvaror bland fiskar.
Abborren har - trots att den har en del stickande piggar man alltid
lyckas att stifta bekantskap med under rensningen och många små
ben som behöver avlägsnas före tillredningen - ändå en plats på
den gastronomiska arenan som vittnar om ett erkännande gott
nog. Om man kan exportera abborrfilé ända till Japan bara för att
den Japanska befolkningen skall kunna njuta av smaken abborren
ger, så är det väl ändå bevis nog för att fisken i allra högsta grad
också borde duga även för oss.

Abborrfilé är bland det bästa du kan få, när rensningen är avklarad
och fileerna är förberedda så har man en råvara som inte kräver
någon större uppmärksamhet endast salt, peppar och lite vetemjöl
att vända dem i, varpå man steker dem i rikligt med smör, och
serverar dem med kokt nypotatis, och skall man dessutom ha en
sås till så tycker jag att den Österbottniska "Pikkalakan", - skivad
lök, smör, gräslök, dill och potatisvatten blandat i en skål -,
absolut ger den bästa effekten till en gastronomisk njutning, lokalt
och gott, det är för mig nog för att ge känslan och smaken av en
riktig sommar.

Bon apetité

Siken, skärgårdens pärla.

Fiskarhustruns stekta sik
på en bädd av brynta rotsaker
och en rödbetssås

Recept för 4 personer
Ingredienser:

2 st medelstora sikar
2 st rödbetor
2 st gula lökar
1 st mindre kålrot
2 st morötter
2 dl fiskfond
1 dl vitvin
1 msk socker
Salt och peppar

1: Putsa och torka av fisken med hushållspapper, filéa den och ta
tillvara renset som du lägger i en kastrull till hälften fylld med
vatten. Vill du kan du låta din lokala fiskare eller köpman filea
siken för dig, men be då att få renset så att du kan koka din egna
fond på det.

2: Skala och skär alla rotsakerna i små tärningar, skalresterna
och blastdelar lägger du givetvis i kastrullen där du kokar fisk
fonden, var inte rädd för att saften från rödbetan färgar din
fond rödaktig, det är meningen att den skall bli det. Låt fonden
koka ihop tills bara en tredjedel av vätskan återstår, sila och ta
vara på vätskan.

3: Tag alla dina tärnade rotsaker och bryn dem i stekpannan med
olivolja tills rödbetan och kålen känns mjuka, strö på sockret och
rör om, salta och peppra samt smaka av och lägg upp på ett stort
fat, täck med folie och håll det varmt.

4: Sikfilen vänder du som hastigast i vetemjöl och steker den i
smör i en stekpannan, därefter lyfter du upp fisken och placerar
dem upp på fatet över det brynta rotsakerna.

5: Häll nu i stekpanna vitvin och låt det reduceras, tillsätt 2 dl av
den egna fiskfonden och låt det koka ihop ytterligare, salta och
peppra samt smaka av, till sist monterar du i 1 msk smör och
häller en del av såsen på fiskfatet över rotsakerna, resten lägger
du i en såsskål. Servera siken tillsammans med nypotatis och
någon blomkålsbukett samt några spröda morötter.

Det här är mat man kunde sitta och vara lyrisk över hur länge
som helst, den här maten borde då vinna mera förtroende bland
befolkningen än den importerade "FÄRSKA" Norska laxen. Siken
den är minsann lokal, på sin höjd har den rest någon kilometer
lagom länge för att direkt hamna i en stekpanna eller kastrull, det
är det som är kännetecknande för kortrest mat. Sik, Gös, Abborre,
gädda, Lake, Strömming, ja, alla dessa fiskar i våra egna farvatten
borde vi verkligen förstå att uppskatta mera än vad som görs idag.

Bon apetité

Den Nordiska smaken, mellanrapport

Vi har fått färdas genom landskap där historia, kultur och inte
minst maten har haft en central roll i det vardagliga sysslorna.
Den gastronomiska måltidsupplevelsen har varit uppbyggd på
det allra mest elementära ting, en lokal råvara, ett innovativt
kök och en gemytlig atmosfär, tre enkla råvaror för att den så
viktiga och riktiga måltidsupplevelsen med närproducerat skall
bli verklighet, och för att göra beskrivningen kort kan man säga
som så att vi har helt enkelt gjort en lång resa i den kortresta
matens fotspår, vad är då kortrest mat ?

Kortrest mat är en produkt som är lokal, har en unik historia
och framförallt en lång tradition, det är mat som inte har rest
långa vägar ifrån, den är inte importerad eller förädlad, den är
inte heller påverkad av industri, den är handgjord dessutom
med en omsorg som vittnar om ett utmärkt kunnande och en
erfarenhet som gått i arv från tidigare generationer. Det är en
bit kulturhistoria och en stor portion unik Gastronomi som den
kortresta maten förespråkar.

En lokal råvara eller en lokalt förankrad gårdsprodukt har
mycket mera känsla och en egen identitet att erbjuda och är
också därför mycket mera uppskattad bland alla matälskare.
Den lokala råvaran och maten man äter berättar mera om
den platsens historia, traditioner, människor och livsöden, du
kan som sagt läsa av historiens vingslag på en tallrik där maten
är genuint traditionell och handgjord, den berättar tusen gånger
mera om den kulinariska smaken och den gastronomiska
riktigheten i rätten än vad den industriellt tillverkade ens
kommer i närheten av.

Det slog mig att när vi kom till Finland på vår årliga semester
som brukar firas i Jakobstadstrakten hörande till Österbotten,
och en kuststad, så var det första man mötte i butikernas kyl-
diskar i fiskväg bla; FÄRSK Norsk havslax...... och min reaktion
lät inte vänta på sig, för det första; FÄRSK, det skall vi inte tala
om, för det andra varför Norsk då våra egna vatten innehåller
fisk som är rena delikatesser, och till sist, för det tredje, havslax
är det då inte, eller visserligen från havet är den ju då nog, men,
det är en odlad lax, som dessutom belastar miljön, här i Norge går
den under namnet opprettslaks, dvs; i fångenskap uppfödd lax.
Varför i hela fridens namn köper folk den här fisken, eller jag
borde kanske vara fräck nog att påstå "låter sig luras till att
köpa den här falska reklamlaxen". Visserligen är det inget fel
på fisken så länge den håller sig på den Norska marknaden, men
då den påstås vara färsk även här i Jakobstad blir min stilla
undran om man inte gått lite väl långt i förmågan att kunna lura
folk, färsk fisk skall ha fångats på morgonen och senast timmen
efter sålts, det är en regel mera en ett undantag bland fiskare jag
känner. Och för min del är den här odlade "färska" Norska havs-
laxen absolut ingen kulinarisk upplevelse än mindre någon
förespråkare för den kortresta maten, då jag vet att den laxen har
rest lika långt som jag för att nå Jakobstad.
Norrmän har ett uttryck som passar väl in i detta sammanhang:
jeg er ikke sinnad men veldig, veldig skuffet... "jag är inte
förbannad men jag är väldigt, väldigt besviken ".

Gott folk ta vara på den egna lokala råvaran den finns där, har
alltid funnits där och kommer alltid att finnas där, det är bara upp
till er själva att upptäcka den. Kortrest mat, lokala råvaror och det
egna är ändå mera genuint och framförallt någonting man skall
vara väldigt stolt över, inte sant, det är den lokala råvaran som ger
maten dess egna identitet och ett stort erkännande på den stora
gastronomiska arenan. Värna det egna och det lokala, så kan vi
alla nå ett gemensamt mål; den ultimata måltidsupplevelsen med
historia och tradition som attribut.

Vår mat bestod den här dagen av ur den Österbottniska myllan
hämtad nypotatis och några sikar fångade ur det bottniska havet.
Receptet på rätten kommer nästa gång.

Bon Apetité

Dag 7, En vällagrad hemlighet i västerbotten

Vår resa igenom det Norska landskapet har varit en spännande
upptäckt i både naturupplevelser och mattraditioner, vi har fått
uppleva storslagen och underbar natur, vi har fått med oss en
hel del av den Norska smaken under resans gång och det har vi
som jag så mången gång förr poängterat fått genom alla det
olika och lokala odlares gårdsbruk, deras insatts för den genuina
och lokala gårdsbruksmaten är av stor betydelse och väldigt
värdefull, det är de som har gett maten en identitet och egen
smak.

Färden går nu vidare hemåt mot Finland och Österbotten, vi
färdas igenom Sverge på historisk mark, Västerbotten, området
där en legendarisk ost föddes och anses vara kejsaren bland ostar.
Man kan säga som så att den här osten, Västerbottens osten, är
den Svenska motsvarigheten till den Italienska Parmesanen, och
det går inte att vara dem båda förutan. Historien bakom själva
Västerbottens osten är så fantastisk att redan bara det gör den till
en kulinarisk pjäs och en gastronomisk scen, en kärlekshistoria
som slutar i ett misstag med ett lyckligt slut, en ost föds.

Ulrika Eleonoras kärleksfulla misstag:

En dag år 1872 ansvarar mejerskan Ulrika Eleonora Lindström
ensam för ystningen i Burträsk mejeri. Men det blir inte den
vanliga osten den här dagen... På byn tror man sig veta vad som
hänt. Drängen som levererar mjölk till gården lär med sin upp-
vaktning ha distraherat Eleonora. Kärleksglöden blir stundtals
hetare än den glöd som ska värma ostkaret. Ystningsprocessen
drar ut på tiden och osten blir " misslyckad ". Den lämnas på en
hylla åt sitt öde och avsmakas först långt senare. Och vilken ost !
Stark, aromatisk och pikant. Om historien är sann ? Det vet man
inte, men ett är säkert: Kejsaren bland ostar var född.

Västerbottensosten

Bon Apetité

Dag 6, Den Vilda Laxen

Det sägs att ingenting är omöjligt, men när man ser laxens envisa
försök att forsera det sista hindret på vägen, den överväldigande
och kraftfulla forssen "Laxforssen" kan man bara konstatera att
laxen kommer hit men inte längre på sin färd.

Vefsna som har sin början i Mosjöen och flyter längs E6 ned
mot Trofors har på sin färd passerat en hel del mindre byar och
samhällen, den är en av Norges om inte största så vackraste

älvar. Vid laxforssen drar sig älven samman och störtar i ett

öronbedövande muller och en övermäktig styrka ned för ett

fall som trots att det inte är någon större fallhöjd en ca 70 meter

ändå är så kraftigt att marken skälver runt omkring. Det är hit

men inte längre laxen kommer, forssen är alldeles för mäktig
även för den vildaste lax att ta sig igenom, det är också här du
kan se laxen kamp mot naturkrafterna samtidigt som du kan
njuta av kaféets läckerheter och självklart också en bit lax.

Hattfjälldalens Laxsoppa

1 kg laxfile skuret i tärningar
3 st gula lökar skurna i tärningar
6 st potatis i lagom stora bitar
4 st motötter skurna i skivor
1 st rotselleri skuren i små tärningar
1 dl dill finskuren
1 dl persilja finskuren
1 dl creme freche
2 dl grädde
1½ liter vatten eller fiskfond
Salt och peppar
2 msk smör

Häll vattnet i en kastrull, tillsätt rotsakerna och örterna och låt
det småkoka tills rotsakerna blivit lagom mjuka. Då lägger man
i den tärnande fiskfilen och grädden samt låter det koka tills
fisken är genomkokt, dvs, ca 4-5 minuter, därefter tillsätter man
creme frechen och saltar och pepprar efter behag. Till sist
monterar man i smöret och serverar fisksoppan med ett gott
bröd till. Här vid Laxforssen är det också vanligt och brukligt att
servera smält smör ( Skirat) tillsammans med finhackad rå lök
till soppan som var och en själv sedan får tillsätta.

Bon apetité

GOD MIDSOMMAR TILL ER ALLA

"Låt ätandet försigå med det lugna allvar, som
bevisar, att middagen är den sista av dagens
sysslor, och låt gästerna betrakta sig som
reskamrater, vilka gemensamt söka nå fram
till samma mål". (B-S)

Dag 5, Brännt kaffe

När man färdas i den historiska, kulturella, traditionsrika och
framförallt lokala matens fotspår är det inte svårt att ryckas
med i den ivern som man möter bland alla som driver dessa
gårdsbruk, människor med en brinnande entusiasm för de
det håller på med, ett intresse som har en lika brinnande och
stor glöd som den största kålmila.

Då vi färdades på den Helgelandska kustremsan, bland öar
och skär var det ett besök som slog mig med en liten häpnad,
att man dricker kaffe i hela Norden, och också här ute i skär-
gården råder det inget tvivel om, men att man också rostar
kaffet själv hör till en sällsynthet, någonting man inte möter
på varje dag, och i den skalan att platsen här vid Forviks hamn
räknas som världens nordligaste kaffebränneri, skulle nog ingen
ha trott.

Naustloftet ( Fähus) Kafe, här njuter man sitt kaffe, nyrostat,
nymalt och absolut i det färskaste laget, en kopp av den lokalt
produserade kaffen, givetvis är kaffebönorna inte lokala utan
blir dem tillsänt i säckar orostade, därefter tar man hand om
bönorna och rostar dem enligt ett eget koncept som man sedan
som besökare kan sitta och njuta av med havet som utsikt, och
det kan jag lova är en upplevelse man inte vill missa, kaffet det
sprider en doft och aromer runt omkring sig som påminner om
forna dagar då kaffet kokades över öppen eld i en kaffepanna.
Och smaken den går inte att beskrivas den bara måste upplevas.

Tack Forvik, Brönnösund, Tjötta, Torghatten, Horn och alla
andra ställen, och ett speciellt tack till alla gårdsbruk, för deras
gästfrihet och ständiga strävan till att kunna bjuda på det bästa,
gårdsbruksodling, lokal mat och lokala råvaror har en framtid
genom dessa människors otroliga insatts och arbete.

Med ett litet vemod över vetskapen om att det är dags att söka
sig hemmåt lämnar vi den Norska kusten bakom oss och färden
går vidare mot öster, Sverge och det Västerbottniska landskapet.
Där skall vi träffa på en ost som genom sin olyckliga omständighet
och glömska blev till en av Världens kändaste ostar. Men före det
hinner vi också göra ett besök till den vildaste älv som vi här i
Norden kan beskåda och känna av.

Bon apetité

Dag 4, i den Norska skärgården

Från Brönnösund går färden vidare i den Norska skärgården till
en av det större holmar som Vegaöarna omges av, Tjötta, det är
en av öarna som nästan sitter ihop med fastlandet, en liten kort
bro förbinder holmen samman med fastlandet och när det är ebb
kan du om du vill gå torrskodd upp på land. Det är också här som
det sju höga 1000 meters topparna bildar formationen " det syv
systrar" som i den Norska sagan hade blivit förstenade.

I det här landskapet och med naturens urkrafter ständigt nära
och påtagliga så är det en given sak att man tar dagen som den
kommer, otroligt nog med en stor nypa tålamod och framförallt
med ett avkopplat lugn som man bara kan förstå efter att själv
ha besökt området. Frågar man lokalbefolkningen om avstånd
i meter eller kilometer till nästa by eller sträckan till ett färje-
fäste får man aldrig ett svar, inte i avstånd i varje fall, däremot
nog hur länge det tar innan man når målet, här har tiden en
större betydelse än själva avståndet i kilometer, egentligen så
är det förståeligt då man aldrig riktigt kan vara säker på hur
vädret är i nästa stund, då det kan uppföra sig så oberäknat
och från att ha varit sol ena minuten kan slå över i full storm
innan man hunnit vända ryggen till. Här har sjöräddnings-
sällskapet alltid en hög beredskap och är färdiga att rycka
ut omedelbart om alarmet går. Lyckligtvis behövde man inte
det den här dagen, utan kunde njuta solstrålarna och den
värmen som svepte över land, det var också dags för områdets
egna nationalrätt: Kungskrabba och Brosmefile, (torskfisk)
med en hummersås. Och med den tackar vi för besöket på en
av Norges absolut vackraste platser.

Bon apetite

Dag 3, En middag för "det sju systrarna"

Här ute bland holmar och skär, i det väderbitna landskapet, med
sina hårda stormar och väldigt många disiga dagar i året skulle
man tro att både folk och fä borde vara både sura och väldigt
pessimistiska men då tar man helt fel, trots att både väder och
vind allt som oftast härjar i området är människorna här bland
det gästvänligaste du kan träffa på i hela Norge, kanske just
därför att man lärt sig att leva med det stora naturkrafterna att
man också lärt sig handskas med både ortsbefolkningen och alla
det turister som gästar stället, man har en strålande uthållighet
och en blyg nyfikenhet som gör gästvänligheten så påtagbar.

Det samma kan man också säga om maten, samtidigt som den
utstrålar en urgammal tradition och kultur så är den också
nyfiket innovativ och skapande, den är helt enkelt ett av skälen
till att man gärna återvänder.

På bilderna ovan:

Förrätten
***

Vegaö-flundra och en atlantröra
med rukkolasallad och en citrus-vinägrett

Varmrätt
***

Brönnösundslax och fjällmandel-potatisterrin
med en blomkålssauté

Efterrätt
***

Karamellkaka med en römmepistasje
och vaniljeglass

Receptena får ni senare.

Bon Apetité

Dag 3 "Det sju systrarna" Vegaöarna

Väl framme i Brönnösund, området där den unika skärgården med
sina kobbar och skär bildar en enhet som går under namnet Vega-
öarna kan vi konstatera att vi inte alls är allena om att besöka
området, Norges mest kända kryssning: Hurtigrutten, som färdas
längs hela den Norska kusten från Oslo i söder till Kirkenes i Norr
gör sig en avstickare in till Brönnösund.

Det har blivit sagt att det finns tre stycken obligatoriska färdmål
för en Norge visit, man bör ha sett och fått uppleva "Prekestolen"
i Stavanger, Fjällbanan i Bergen och Torghatten i Brönnösund.
Torghatten i Brönnösund är ett fjäll som bokstavligen har ett hål
rätt i genom fjället, ett gigantiskt hål som ser ut som om en stor
kanonkula skulle ha genomborrat det.

En gammal sägen låter berätta att det fanns två stycken kungar
i Hågoland, kung Vågekallen och Sulitjelmakungen och bägge två
hade sina sorger, Vågekallen sin olydiga son "Hästmannen" och
Sulitjelmakungen sina sju vilda döttrar. " Hästmannen ser en dag
det sju döttrarna bada i vattnet och en endaste blick väcker hans
åtrå och han bestämmer sig för att rida ut i natten i full rustning.
Döttrarna får syn på en skapning i full rustning kommande
rusande mot dem och tar till flykten för att komma undan och i
säkerhet men tyvärr orkar de inte helt fram så det bestämmer
sig för att kasta sig ut över stupet, i det samma ögonblicket ser
Kungarnas trollkarl "Sömnakungen" de sju systranas sista flyckt
och Hästemannens vilda ritt och hur Vågekallen spänner en båge
för att avfyra en pil mot händelsen och han kastar sin trollhatt
mot pilen, den genomborrar hatten och med ens blir allting till
sten, det berättar sagan och kanske det är så att det är därför
man kan se " det sju systrarna" bilda en bergskedja av sju större
toppar på en av öarna strax utanför själva Torghatten fjäll. Fjället
har givetvis en mera geologisk förklaring på varför den är ihålig.
Det är nämligen en erosion från den senaste istiden som är upphov
till formationen, och igenom det stora hålet kan du se en del av det
många öar som hör till Unescos världsarvslista: Vegaöarna.

Bon Apetité

Dag 3 Färden till Helgelandskusten

Nord Tröndelag övergår i Nord Norskt territorium och landskapet
ändrar karaktär allt eftersom man kommer närmare det planlagda
målet, Helgelandskusten och atlanterveien. Vårt mål för dagen är
att göra ett stopp ute vid Brönnösund, där den välkända Norska
kustremsan är ett mäktigt mästerverk av små och större holmar
som ingår i Unescos värdsarvslista över naturområden som är
sällsynta och behöver bevaras för eftervärlden.

Under resan gång passeras flere fjäll och mången snöbetäckt topp
som målar landskapet i svart-vitt, dimman ligger som ett täcke
över det 1000 meter höga topparna och landskapet ter sig som
om det var ur sagan om ringen där Frodo träder in i Mordors land.
Hur mycket man än försöker att bevara befattningen så skenar
ändå fantasin ständigt ut på egna äventyr, varje gång en skarp
kurva blivit passerad uppenbarar sig nya överraskningar, inte
farliga eller obehagliga men väl så spännande och beundransvärda.

Det samma gäller också den lokala maten här, råvarorna är för det
mesta hämtade ur havet och sällan eller aldrig är det utan att ett
stormigt hav har tagit flere offer innan maten hamnat på bordet
hos den lokala befolkningen, här ger och tar havet, livet är i stort
sett format enligt havets villkor och det vet man att respektera.
Trotts detta har maten här ute bland befolkningen en genuinitet
och kulinariskt levande tradition som vittnar om lidenskap till
vad havet ger även om det till tider också tagit något ifrån orts-
befolkningen.

Dag 2 Trondheim.

"Aqua vitae"

Det heliga vattnet

I 1531 fick ärkebiskopen i Trondheim en flaska brännvin med ett
följebrev där det stod; " Jag sänder Deres Nåde en flaske av et
vann som kalles Aqua vitae. Dette vannet kurerer alle slags indre
sykdomer som mennesket må lide av." Det latinska namnet
betyder då just "Livets vatten",och det första århundraden var
det en föreskriven medicin mot reumatism, smärtor under
födslar, mot tröga magar, förkylningar, kallbrand och löss.
Timmermän som arbetade i det djupa skogarna fick med sig
flaskor av akvavit för att ha någonting att dricka som inte frös till
is medan de arbetade i den kalla vinterkylan, och bönder tog sig
gärna en liten sup förrän det gick på jobbet. (Därifrån kommer
även benämningen att ta sig ett järn). Det tok sin tid innan
myndigheterna upptäckte att "livets vatten" även hade negativa
verkningar, och det första stegen till att göra någonting åt saken
blev tagna, men innan den tiden hade akvaviten blivit en del av
den skandinaviska folksjälen, och hemmalagade varianter blev
lagade i de tusen hemmbränningsanlägg runt om i Norden.

Idag är Akvaviten mera känd som en krydda och ett tillbehör till
sillarna, den kallrökta laxen och spekematen, ( spekemat, norska
korvar, torkat och saltat lammkött och andra charkuterier) eller
så kan den smaksätta en hel del olika geléer. I nord Trøndelag som
Trondheim hör till är den såkallade raspebollen om inte en stor
delikatess så i varje fall en traditionell rätt med anor tillbaka i tid.


Arve Tellefsen, en av världens kändaste violinister, musik-
professor och matälskare har gett uttryck för att "Klubben" som
den heter i Trondheim är en sällsynt vara på gourme-
restaurangernas menyer världen över, och även om den här
" potatisbollen", inte heller här i Norge anses som någon
kulinarisk fröjd, med undantag för det hem där den haft sin plats
i generationer, så är den trots allt en nationalrätt man inte kan
överse.

Tellefsen påstår vidar att "klubben" är lika god antingen den kallas
för "raspebolle" eller "Tröndersk klubb". Med ett gott smält smör
och getost på toppen är det en festmåltid för gourmander.

Klubb a la Trondheim

3/4 kg rå potatis
2 st kokta kalla potatisar
1½- 2 dl kornmjöl
½ dl vetemjöl
100 g saltat sidfläsk eller beacon
Smör, salt och getost

1: Skala potatisen och riv dem på rivjärneys finaste del. Mosa den
kokta potatisen, blanda samman med det övriga ingredienserna
och tillsätt 1 tsk salt.

2: Skär fläsket eller beaconet i små tärningar. Potatisdegen formas
till runda bollar i en storlek av en normal potatis storlek. Laga en
grop i varje "klubb" och lägg en fläsk tärning in i. Foema dem igen
så att det blir runda och fina sleta bollar ( klubbor).

3: Koka upp rikligt med vatten och tillsätt 2 tsk med salt per liter
vatten. Lägg klubben i det kokande vattnet och sänk värmen
samtidigt. Låt dem småsjuda tills det flyter upp och därefter ännu
i 15-20 minuter. Serveras med smält smör och en bit getost.

Bon apetité