Det åttonde underverket...

Vrangfoss mitt i Telemark, en plats i det norska fjällandskapet
som vittnar om att här har det färdats människor till och från.
Här har vattnet haft en stor betydelse, fast man är så långt upp
på land som det bara går an att vara har ändå detta element
spelat en stor roll för människorna här, och gör det ännu idag.

I Sverge har man Göta kanal, och här i Norge har man telemark-
kanalen, en 160 km lång sträckning av sjöväg som har sin början
vid den Norska sydkusten i en stad som heter Skien, därifrån tar
dessa kanalbåtar dig genom fjorden och in i insjölandskap där en
hel del slussar skall forseras, allt som allt 12 st, och i Vrangfoss
är antalet slussar som störst, där passerar du 8 st slussar och
för varje sluss du har passerat har du också antingen stigit eller
sjunkit 32 meter, allt beroende på från vilket håll du kommer.
När slussarna är passerade och det inte går att komma längre
har du nått slutmålet, Dalen, staden mitt i Telemark, en plats
med traditioner i gårdsbruksmat, kortrest mat och framförallt
fruktodlingarnas paradis.

Det är en mäktig och lite märklig syn att stå och se på dessa båtar
som antingen skall stiga eller sjunka upp för dessa slussar mitt i
ett fjällandskap, in the middel of nowhere, så långt borta från hav
som det ändå går att komma blir man ju nog lite konfys och häpen
över att få se detta.

Sedan århundraden har det brutits brynsten bland annat i Lådal
vid Bandakvattnet och transporterna av denna sten skedde med
roddbåtar över sjöarna och med häst och vagn mellan sjöarna tills
Bandak-kanalen öppnades för trafik och transporterna därmed
underlättades och blev avsevärt snabbare.

Det var kanaldirektören Engebret Soot som gjorde upp planerna
för Norsjø-Skien-kanalen och arbetena genomfördes under åren

1854 till 1861under ledning av ingenjörslöjtnanten Johan Tullin

Thams. Under åren 1887 till 1892 byggdes så Bandak-kanalen
under ledning av Axel Borchgrevinck. Brynstenen och
transporterna av den har för längesedan tagit slut och idag är det
turismen som är den huvudsakliga födkroken, det är också detta
man i dag som turist känner igen som Telemarkskanalen och på
1800 talet blev det omtalat som det åttonde underverket.

www.telemarkskanalen.no/

Bon apetité

Kantarellstuvning

Gott folk ta för er av vad naturen har att bjuda på, kantarellerna
har börjat stiga upp ur mossen, ut och leta efter dem det poppar
upp lite här och där nu. Det inbjuder till en gastronomisk fest av
det sällare laget.

Kantarellstuvning

1 liter gula kantareller
3 st charlottenlökar
2 dl tjock grädde
salt och peppar

Putsa och hacka kantarellerna och löken i lagom stora bitar. Värm
upp stekpannan och stek svampen och löken gyllenbrun i lite
smör. Salta och peppra och häll sedan grädden över, låt koka ihop
till lagom tjocklek. Servera på rostat bröd. Och minns att:

-"En god sås reder sig själv"-

Bon apetité

Traditioner, mat och kultur.

Heddal i Telemark en liten by väster om Oslo, det tar dig ca 2
timmar att nå dit med bil, och när du väl är där undrar du säkert
som jag över vad som gjort den här lilla Norska byn bland alla
dessa fjälltoppar så populär och rikskänd, då byn är i storlek av
några små bondgårdar och ett mindre samhälle inte större än
att ett tiotal hus får plats i centrum blir man ju lite fundersam.

Det är inte länge man behöver fundera över vad som lagt byn
på den Norska rikskartan, då du passerar det lilla centrum som
håller byn samman möts du av en skylt med informationen om
att du närmar dig Norges och kanske Nordens största stavkyrka.
En träkyrka med en byggnadsteknik som är intressant, unik och
gammal, kyrkan är från 1100-talet, den tid då kyrkorna ännu var
katolska. Förvåningen och häpnaden blir inte heller mindre av att
man lyckats bevara allting i så ursprungligt skick som möjligt.

Men det är inte bara den vackra stavkyrkan som bringar oss hit
till Heddal i Telemark. Telemark i sig självt har en särskilt unik
tradition med visor, texter och sånger och för att inte tala om den
traditionsrika maten deras. Det var hon Olea Cröger, född 1801
här vid Heddal prostgård som började med att samla in texter
på folksånger och visor runt omkring i Norge, texter som idag
är tack vare hennes insatts bevarade, och kanske det också till
och med var så att ett eller annat recept fann sin väg till hennes
samlingar av texter, hon var ju även väldigt intresserad i allt
som handlade om god mat.

Telemark är ju kännt för alla sina goda äpplen, det är här som
en del av det största äppel, körsbärs och plommonodlingarna
finns. Hela Telemark med det gröna kullarna och blomstrande
dalarna är som att träda in i ett sagoland, man träder in i
bröderna lejonhjärtas körsbärsdal, det är bara Skorpan, Jonatan,
Mattias och Sofia som saknas här. Och skulle det befunnit sig här
hade det säkerligen suttit och ätit av den urgamla traditionsrika
gröten som Norge och Telemark är så kännt för, nämligen den
unika römmegröten.

2 dl römme ( Norsk motsvarighet till Crem frech)
2 msk smör
2 msk vetemjöl
1 tsk socker
½ tsk salt

Allting blandas i kastrull och får koka så pass länge att fettet i
römmen eller creme frechen släpper, lite likt det då man kokar
petit choux, massan skall släppa kastrullbotten och nästa bli
till en klump, då är den färdig, fettet tar man till vara och serverar
med gröten och som tilltugg har man flatbröd och en del saltkött.
En kulinarisk begivenhet man mer än gärna återvänder till.

Bon apetité

En Norsk vårväderssymfoni

Receptet för en hel skara människor
Ingredienserna:

-Ett stycke nyckfull vår
-Obegränsade mängder med frisk luft
-En handfull intensiva sommardagar
-Två åskväder
-Kärleksfull omtanke

Blandas samman med minnena från en barsk vinter. Serveras
dagligen i stora mängder. Njut Norge och sommaren.

Kyckling till vardag och fest

"Stange" kyckling och brynta rotgrönsaker
och en rödvinsås

Receptet för 4 personer
Ingredienser:

400 g kycklingfile

1 hel zuccini
2 rödlökar
4 st morötter
2 st röda paprikor
4 st större potatisar
2 st palsternack
Salt och peppar
Olivolja

4 dl rödvin
1 msk socker
½ dl soya
80 g smör, rumstemererat
1 dl hönsfond
Färsk timjan

1: Putsa och torka av kycklingfiléerna. Strö på lite salt och peppar.
Bryn dem i het stekpanna tills det fått en gyllene färg, lägg dem i
folie och ställ dem i en förvärmd ugn på 130 grader för att få vila
och efterstekas.

2: Under tiden putsar och skalar du alla rotsaker och grönsaker
därefter skär du dem i lagom stora tärningar på 1½x1½ cm.
steker dem i lite olivolja tills det är lagom brynta, ändå inte
längre än högst 2-3 minuter.

3: Givetvis har du sköljt ur din stekpanna som både kyckling-
filéerna och grönsakerna blivit stekta i och så har du sparat på
vätskan som du sköljde pannan med, då så, då kan vi börja göra
såsen, den som är kronan på verket.

- tag en kastrull och lägg i alla ingredienserna utom smöret, det
borde då bli ca ½ liter vätska som skall reduceras till 2½ dl, dvs,
låt det småputtra tills halva mängden kvarstår, därefter tillsätter
du en matsked finskuren färsk timjan och till sist monterar du i
det rumstempererade smöret, det gör att såsen får en klar och
vacker konsistens samt att såsen blir lagom tjock och skall ej då
mera koka.

Montera allting på tallrikar, jag gjorde så att såsen lades först som
en spegel, därefter sattes en klick av det stekta grönsakerna på
och till sist på toppen trancherad kycklingfile.

Bon apetité

Blåbären bakom stugan

Blåbärspaj med vaniljeglass
och smultron

Ska vi tala om kortrest och lokal mat så finns det inget som slår en
god blåbärspaj, för det första så är bären så lokala som det går an
att få dem, en del har dem bakom stugknuten åter andra en lite
längre bit bort från den egna tomten, ändå inte längre bort än att
man behöver göra någon större affär av det. Och för det andra så
är det egenhändigt plockade, vilket gör pajen ännu mera smak-
fullare och framförallt värdefullare just för att man lagt ner så
mycket egen tid och energi på att skaffa fram dessa goda bär, och
så är det dessutom fulla av antioxidanter och andra goda ämnen
som kroppen din behöver, så det är verkligen mödan värda att
plockas upp.

Själv har jag alltid tyckt att bärplockande är en trist och
tidsödande sysselsättning främst för att bären är så små att
det tar en evighet innan muggen blivit fylld, och så krävs det en
stor portion tålamod att arbeta sig fram i blåbärsriset tillsammans
med alla det miljontals myggorna som omger en. Men när man
sedan i slutändan sitter och njuter den egna blåbärspajen med en
lagom portion vaniljglass så är både myggorna och den trista
känslan endast små bagateller man fort glömmer bort och i själva
verket så är myggsticken bara en bekräftelse på att bären är
egenhändigt och omsorgsfullt plockade, så sist och slutligen är det
bara ett stort nöje att kunna plocka dem själv även om det är små
och inte fyller upp muggen lika fort som en fotboll....det smakar ju
trots allt gudomligt gott i en paj, en lokal blåbärspaj var helst
bären plockats och pajen lagats, inte sant !

Bon apetité

Det kokta fläsket...Grisen !

Tyckte att det här musikstycket passade väl in med bilderna, och
det eventuella sorgerna kunde man dränka med en saftig biff och
som grädde på moset avsluta med en i olja kokt gris, ett riktigt
finländskt påfund. Jag riktigt minns hur man när man var liten
handlade dessa goda grisar vid det lokala bageriet och hur man
sedan satt och njöt av dem i solvärmen tillsammans med röd
limonad, för röd limonad skulle det vara, och att grisarna var
ännu varma och ljuvligt doftande då papperspåsen det legat i
öppnades, det var livet på en pinne det, och ofta räckte det inte
med bara en gris utan det skulle vara minst två, därför var det
också så att det inhandlades alltid ett större antal av dem för alla
eventualiteters skull, om det skulle komma besök.

Grisen den finns ännu, (för dom som inte vet det kan jag berätta
att det är en slags kaffebröd som påminner om en kokt munk men
görs på ett lite annorlunda sätt) men den röda limonaden, hallon-
drickat, har jag inte lyckats hitta ännu någonstans så kaffet fick bli
en lika god följeslagare till grisen, det här var ett minne från förr.

Bon apetité

Smakernas centrum, minnet.

Med några små souvenirer i bagage, gastronomiska läckerheter,
minnen från några av det platser jag besökt är det inte svårt att
tänka tillbaka på själva resan och dess avsikter och mål: att
försöka hitta en Nordisk måltid med en smak som skulle kunna
ge rättvisa till vår skandinaviska identitet. Det som däremot
kommer att bli en närmast omöjlig uppgift är det att kunna
definiera den specifika nordiska smaken, då alternativen är så
otroligt många och alla lika värdefulla i sitt slag, alla är det lika
fullvärdiga och goda kandidater för en nordisk smak

Tänk er att ha konst som kan ätas upp, jag menar nu då inte att
vi skall gå lös på tavelramar eller målningar, men när någon en
gång sade till mig att konst kan vara flyktigt, -och jag tror inte
att man då hade tänkt sig att i första hand ha mat eller smaker
i åtanke-, så träffade ändå påståendet huvudet på spiken, om
än omedvetet men ändå med en träffsäkerhet som var lika
målande som alla det vackraste målningar man kan beskåda.
De souvenirer jag förde med mig hem var sannerligen flyktiga,
just på grund av att det inte skulle ha gått att uppbevara dem
så nämnvärt länge, och så är det ju så att livsmedelsråvaror ska
man ju inte spara allt för länge även om det går att frysas, då är
det trots allt bättre att njuta av dem så länge det ännu går.

Att med hjälp av dessa souvenirer, "matminnen", göra en resa
tillbaka i tiden, känna det dofter och smaker som resan förde
med sig är underbart, och även om den här slags "konst" ändå
är så väldigt flyktig, kortvarig och bräcklig är den trots allt ett
minne för livet, -och minnet det är ju beständigt, dit kan du
alltid återvända som en slags "matturist" och aldrig att du
behöver bli besviken eller drabbas av leda, minnet det är bland
annat vår hjärnas bästa upplevelselager, ett magasin fullt av
både smakfulla och berörande sinnesstämningar, det är bara att
ta för sig när andan faller på.

Några av det bästa råvaror vi lyckades bringa med hem var bla:
Kyckling från Norges bästa kycklinggård, Stange, stangekyckling,
den blev dagens förrätt, en krämig kycklingsoppa med libbsticka
och kålrot, ingredienser som är sedan gammalt kända, trofasta
och historiska. Kött från en lokal gård, Gubböle gård i Sverge, och
råmjölken från Österbotten, alla tre goda matminnen som vi åter-
skapade i en flyktig och kortvarig konst.

Bon apetité

Mångfald - inte enfald...

Under den tiden jag ännu var aktivt med i kokandets ädla konst
i Finland kunde man många gånger glädjas över att få njuta av
en lokalt odlad kyckling, och då oftast från en av det många små
bondgårdar som omgivit det Österbottniska landskapet. Idag när
Industrialiseringen och effektiviseringen av det flesta bondgårdar
tagit över är det närmast en omöjlighet att få den här lokala
råvaran mera, -då den lilla lokala bondens småskaliga kyckling-
uppfödning tagits över av den storskaliga och vinstberäknande
industrin, med broilers som slutresultat, ja då är idyllen med det
lokalt odlade och den lokala smaken som bortblåst. Den har
berövats sin egna identitet och smak, och det tycker jag är
förskräckligt synd.

Samtidigt kan jag inte sluta att förvånas över hur svårt det är att
kunna hitta goda exempel på någon som förespråkar närodlat och
specifikt lokalt odlat, någon man skulle kunna vara stolt över att
kunna presentera som en ambassadör för den "kortresta maten"
i Finland idag. Visst finns det ett mångfald av restauranger i vårt
land, jadå, men knappast någon av dem med den filosofin att
kunna bjuda på en måltidsupplevelse där det endast använder sig
av lokala råvaror. Allt för ofta ser man i menyerna hos det flesta
krögare i Finland en ensidighet och fantasilöshet som vittnar om
ett slags nationellt kopierande av varandra, då menyerna är så
snarlika varandra. Wienerschnitzeln och jägarsmörgåsen förföljer
dig från Lappland i Norr till Hangö i söder.

Jag skulle vilja se mer av en lokal förankring i menyerna på det
flesta restauranger i landet och då med en entusiasm bland
kockarna som skulle vittna om att det skapar någonting eget
med en egen identitet. Att det skulle uttrycka den renhet,
färskhet, enkelhet och etik som man gärna vill förbinda med sin
egna region, alltså framförallt förespråka kortrest mat med den
lokala råvaran som förebild och också främja det nordiska
produkternas och producenternas mångfaldhet och dessutom
sprida kunnskap till kulturen bakom dem. Vi behöver bara
vända blicken till vårt västra grannland Sverge så finner vi nog
snabbt ut att den lokala maten, kortrest mat och etiken runt
den har ett större antal anhängare än här. Där kan man ännu
hitta lokal gårdskyckling på många ställen, just tack vare att så
många kockar och restauranger runt om i landet förespråkar
det lokala och dessutom kräver att få lokala produkter, medan
man i vårt land, Finland, aldrig riktigt vågat vara högljudd i det
offentliga vilket sedan resulterat i att vi är inte så entusiastiska
för det lokala och egna, och kanske just därför så får vi söka den
goda gårdskycklingen med ljus och lyckta och ändå inte hitta den.

Vi Finländska kockar måste lära oss vara mindre buskablyga
och ängsliga för vårt yrke och i stället satsa mera på att våga
vara stolta över det vi gör och framförallt våga bjuda på oss
själva, på så vis höjs också nivån i folks medvetande om maten,
och synen på maten som en måltidsupplevelse blir mera
intressant. Det borde, och skall vara som Tore Wretman i korta
ordalag så träffande och sinnrikt beskrivit det; "Laga aldrig mat
efter kokbok men läs recepten, begrunda dem, förstå dem och
handla sedan efter eget skön. Mat skall skapas inte kopieras".
Det här är ord som borde vara en självklarhet för alla kockar.

Bon apetité

När lammen tystnat...

Det kan hända att detta känns lite tjatigt och som en gammal
repris, men ändå kan jag inte låta bli att reflektera över hur
smakfullt fårkött kan vara, och som ett föredömligt exempel
på en gammal och genom historien traditionsrik mat, -då det
blivit lagat och serverat i många tusen år, och med det samma
egenskaperna som kännetecknar en förkärlek till god mat-,så
är fårköttet enligt min mening en förespråkare för den alltid
så fina, goda och ärofulla måltiden, det är helt enkelt en
traditionell måltidsupplevelse.

Det är ju sagt att historien alltid upprepar sig själv någon gång,
att den gör en slags repris, eller déjá vu, och att den på så vis
också skulle bidra till att hålla liv i det innehåll den gör sin repris
på, det är svårt att avgöra, men ett är säkert, smaken och den
fina upplevelsen den kvarstår även om det inte skulle vara en
slags repris.

Fårkött/lammkött har i alla tider, igenom hela vår historia varit
föremål för en dyrkan, både kulinariskt och religiöst, redan på
500 talet f. kr var får/lamm och getkött ingredienser i både de
religiösa offrandet som det dåtida köket, på fester och stora mål-
tider förekom fårkött lika självklart som den dåtida seden var att
ligga till bords. Köttet det lagades på spett över öppen eld men
kunde också stekas i stenugnen man hade till för att grädda sitt
bröd i. Och aldrig att det skulle ha varit tal om att får/lammkött
eller getkött varit någonting oätbart eller en oacceptabel råvara,
tvärtom, det var en av förutsättningarna för en överlevnad, om
och när lammen helt hade tystnat så hade också en civilisation

troligen strukit med.

Fåraherdens rövarstek.

- Tag olika köttstycken av får/lamm, tex, en hel fårsadel (karré),
lårbenstek (fårfiol), eller bara läggen, salta och peppra lätt och
gnid in köttbitarna med allehanda örter, timjan, rosmarin, körvel,
libbsticka och vitlök, ge köttstyckena också lite god olivolja, som
en sista smörjelse, packa därefter in allting i ordentligt med
aluminiumfolie och sätt det över i den föreldade jordugnen.

- Jordugnen, förutsättningen för en riktig rövarstek gör du på
följande vis; Gräv en lagom stor grop, beroende på hur mycket
du skall steka, ca 1x1 meter i diameter och 1 meter djup, rada
botten och kanter i gropen tät med så flata stenar du kan hitta,
när du har gjort detta, fått gropen "murad" med stenar upp till
kanten, är det dags att göra upp en eld i själva gropen, iden är
att göra upp en så stor glödhärd som möjligt, genom av att elda
och elda, fylla på virke efterhand som man eldar och därigenom
få stenarna i din jordugn så heta som möjligt, och när det är klart
lyfter man upp glöden till sidan och placerar det inpackade kött-
styckena ner i botten på gropen och täcker den med det glödande
kolen, därefter fyller man på med all den jord man skyfflat bort
och låter köttstyckena bli färdiga, vilket brukar ta ca 2-3 timmar
allt beroende på hur stora köttbitar man valt. En god regel är att
räkna 1½ timme per kilo kött. Därefter avlägsnar man försiktigt
all jord och den resterande glöden åt sidan, tar ännu försiktigare
upp alla foliepaket och låter dem vila en liten stund förren man
packar upp dem, då skall köttet var färdigt och så mört att den
minsta lilla beröring gör att det faller sönder. Och doften som
både gropen och det uppackade foliepaketen sprider omkring
sig är så gudomligt härlig att man nästan faller in i en drömvärld,
en värld full av antika dofter, minnen från en svunnen tid, inte
museala dofter, sådana där lukter som påminner om gammal
fuktig jordkällare, nejdå, utan ljuvliga dofter från ett välförsett
lager av aromer och goda matminnen. Smaken, den är sedan
någonting helt underbart och en bekräftelse på att drömmen
ändå varit en verklighet.

Bon apetité

Sol,vind och vatten !

" Nu sjunger marken under mina fötter
och lekfull vindil blåser i mitt hår, där
gnolande och sommaryr jag går, en väg
med blekta barr och blanka rötter, som
solen full med gröna fläckar sår.
( Erik Lindorm )

Mycket mera än så behöver inte sägas.
Ha en skön sommar och njut varje tillfälle.

Vad blir det nästa gång för medel...

I den senaste tiden har man kunnat läsa i lokala tidningar runt
om i vårt avlånga land om hur enkelt det är att kunna bli av med
extra fett och att kunna gå ner i vikt eller banta med hjälp av ett
naturpreparat vid namn Natural slim, och att man dessutom
under tiden man använder sig av preparatet inte behöver ändra
sin diet då preparatet sköter om allt...???????

Min stilla undran är då, hur många är det som kommit sig igenom
bantningen, slankningen och viktminskningen på det här viset
med att endast äta något piller, eller annan form av preparat där
det utlovas guld och gröna skogar i hälsotillstånd bara man
beställer varan. Alla dessa olika så kallade hälsopreparat som
påstås kunna hjälpa en i att bli av med extra kilon och fetter har
endast ett mål, att lura av dig pengar som kund, och förklaringen
om preparatets effekt och verkan, dvs: hur det fungerar och vad
det innehåller är rena rama rapakaljan och lurendrejeriet.

Det är när en människa med vikt problem som fallit i den här
fällan flera och flera gånger, då man prövat olika metoder och
konstaterar att inget av dem fungerar som näringsfysiologerna
och psykologer får ta hand om patienten, det har vi allt för
många tydligt talande exempel på, och det lär inte ska minska
heller förren man får slut på dessa falska påståenden om att man
kan bli slank bara genom av att äta piller eller andra preparat.

Tyvärr så är den kalla sanningen den att det är du och endast du
själv som är fet eller har problem med fettman som kan ändra på
situationen, ditt eget beteende till mat kan du inte ändra på med
några som helst preparat, det kan du bara göra på ett sätt, ändra
din kost eller dina kost vanor till någonting annat och annorlunda.
Det är dags att man slutar dalta och skyffla det här problemet
med fetma och övervikt under mattan och i stället talar om den
bittra sanningen för folk att problemet ligger inte i själva maten
utan det ligger i inställningen till maten och en själv. Det är lika
mycket ett psykiskt problem som det är ett fysiskt, och det tror
jag alla som har problem med fetman behöver få höra mera av,
tyvärr.

Det går inte att slanka sig eller banta sig ner med några piller
eller preparat bara på ett fåtal dagar, veckor eller ens månader,
det behövs mer en så och framförallt behövs det mycket mera
en några piller, din inställning till mat, där krävs det en total
helomvändning, och hur många är villiga att ändra på det så där
i all hast...

Inte för att jag själv nu skulle vara varken för fet eller slank,
men när den så ärbara vällusten och välbefinnandet, konsten i
att äta, den totala självklarheten, befinner sig i en situation när
man börjar påstå att vanor och problem kan ändras med hjälp av
olika medel och preparat så måste jag bara reagera, om inte
annat så för att ge alla dessa vilsefarna en chans att tänka efter.
Glöm bort både Natural slim, Trimgel och vad annat det kan
tänkas heta och skit fullständigt i att reklamen använder sig av
kändisar för att få en boom till stånd, det bara lurar er och sig
själv, tänk på det ! Enda nyttan ni får av alla dessa olika piller
ni provar är att det blir en effektiv cocktail för misslyckanden,
och vill man verkligen ha det så ?

Så säger någon då, ja men den och den, han eller hon gick ned
i vikt 9 kg på 9 veckor, eller 5-8 kg på bara ett par veckor, men
kära folk, vad händer när du slutar att äta dessa piller, eller skall
du äta dem livet ut för att hålla vikten, ärligt talat gott folk, ser
ni inte hur illa det låter, det enda pillret som hittills hållit något
så när vad det lovat är p-pillret, men det är då en helt annan sak.

(Och jag har inte ännu träffat på den personen som blivit ens
lite lyckligare eller smalare för den delen av dessa piller, annat
än för det första veckorna efter, däremot när sedan pillerkuren
är slutförd och man återgår till det normala och fort kan
konstatera att kuren inte hjälpte på det vis man förväntade sig,
ja det är då det stora vemodet dyker upp och man får smaka på
den bittra sanningen med missnöje och förtvivlan. Och skulle
man trots allt ha blivit så smal och så fort som det påstås ja då
hade vi troligen stått inför en världssensation och ett mirakel.
-Nej här skall ni ta ert sunda förnuft tillfånga, och så kan ni i

stället tänka lite på detta ordspråk av Giorgio Pasetti.

Den sundaste gymnastiska övningen är att i rätt tid
resa sig från matbordet".

eller
Alec Guinness:

"Det finns bara ett sätt att banta att äta så mycket
man vill av allt det man inte tycker om"

Den gråa vardagen...

-Vem har sagt att den gamla, goda och hederliga husmanskosten
är färglös och grå, att den skulle vara för alldaglig och ointressant,
då den trots allt är allting annat än grå och trist, eller ointressant.
Alldaglig, jadå, det skulle bara fattas, men om den känns grå och
trist så är det nog ens eget fel, då har man inte gett råvarorna i
husmanskosten någon nämnvärd uppmärksamhet eller chans att
träda fram, man har helt enkelt inte gett råvarorna möjligheten
att visa sina egna färger, det har inte fått möjligheten att bilda en
färgpalett på tallriken. Allt som handlar om mat, de må då vara
hemlagat eller industriellt tillverkat så behöver det en ordentlig
presentation, det är inte bara gommen som skall tillfredsställas,
det sägs att man också äter med ögat, och det är nog så sant, men
man får inte heller glömma näsans uppgift, doften är också en
viktig komponent i sammanhanget, den tillfredsställer gommens
hungrande aptit genom av att ge en angenäm bekräftelse på att
måltiden är acceptabel, och ögat ger ett synbart bevis för näsan
att den gjort en riktigt bedömning för gommen.

Att presentera mat behöver inte och skall inte kännas betungande
eller svårt, det är bara frågan om att ge alla ingredienserna en
ärlig och uppriktig behandling och att låta dem framträda i rätten.
Mat blir strax intressantare när den får en ordentlig presentation,
det väcker en nyfikenhet i oss och ger samtidigt en påtagbar
känsla som vi kan beskriva som hungerskänsla, en god aptit. Och
det behövs inte så mycket för att göra själva husmanskosten (eller
vilken annan mat som helst) till en måltidsupplevelse.

Tag några kokta morötter under din oxbiff och en enkel pure på
palsternackor bredvid, samt en smörstekt zuccini, allting vilande
på en mörk sås som får bilda själva spegeln på din tallrik och din
färgpalett är komplett. Kanske det är så att det är vår vardag
som stundtals är det gråa och trista och den som emellanåt känns
ointressant, vad vet jag, men ett är säkert, mat har alla tider varit
en källa för inte bara vår hungrande aptit, tillfredsställandet av en
självklarhet, den har också varit, och är, en sorts tröst till många
olika tillfällen genom livet, den skapar en slags inre frid och god
stämning, och då är det väl mer en rätt att också göra den färgrik
på alla vis, den håller tristheten och det gråa på långt avstånd. Låt
råvaran och din egna fantasi ge färg åt tallriken, det sätter smak-
lökarna i gång, att sedan bordet och allting runtomkring också är
dekorativt och vackert bara förhöjer själva känslan och aptiten,
man har skapat den egna måltidsupplevelsen som är allt annat än
trist och grå.

Bon Apetité