MIN ETIK OCH FILOSOFI KRING MÅLTIDEN ÄR "KORTREST MAT & KLIMATSMARTA VAL & NORDISKA RÅVAROR" = NY NORDISK MAT.
Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av. Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och halvfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min matfilosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. Volo placet convivium

lördag 4 september 2010

Hösthorn

Du buktiga horn, som har strövat så vitt, 
på tjurpannan fäst och kring vallerskans hals, 
jag prövar att väcka den klang som du spritt 
på villande vägar vid höstvädrens vals. 
Jag går vart jag vill och jag blir var jag vill, 
och länge jag följt som ett tjänande hjon 
de tinande vindarnas greve, April, 
och Maj, de ljuva dofters patron.

Jag skattar ej ringa den lön som jag fått. 
I gåven mig, herrar, båd kost och klenod: 
en blåblick av himlen, då allting var grått, 
och strömmarnas sjungande takt i mitt blod, 
en strykning kring själen av vänligt och lent, 
då världen var kulen och stelnad av frost, 
en blomning i hjärtat som varat så sent, 
att knappt den kan ödas av röta och rost.

Nu gen mig mitt orlov och gen mig betyg 
och sägen mig an som en dugande dräng. 
Nu vill jag kvittera den grönskande smyg 
där rosorna vajade ro kring min säng. 
Mig lockar mer hemkärt en knarrande lund 
som fäller sitt löv och sin frukt på min teg, 
där kvällen slår tidigt kring gården sin rund 
och vinden går nattvakt med dånande steg.

Jag hälsar er, furstar som krönen vårt år, 
som åldern bekröner det mänskliga liv! 
Er städja är fast och er ynnest består. 
I sägen er tjänare: Kom och förbliv. 
Jag hälsar dig, rika September, som tänt 
ett lövverk av flammande guld kring din sköld, 
Oktober, de brusande floders regent, 
November, du hertig av mörker och köld.

Jag blåser mitt skallande horn till ert pris, 
jag kallar från bodarna boskapen hem, 
och folket jag kallar till sprakande spis 
och vandrarn att lösa den tryckande rem. 
Här sluter sig kretsen kring oss som förstå 
att skilja som tröskaren kärna och skal, 
att bärga som äring av vissnande strå 
vår djupare gamman, vårt rikare kval.

Men tiden är pilgrim, och ständigt framåt 
I skriden, I tre, mot ett högre kvarter. 
Jag följer bland blossen er ökniga ståt, 
jag blåser er gång under stjärnans baner. 
Det droppar av stjärnljus från hösthornets rand. 
Jag tvingar till andakt dess trotsiga ton 
och lägger det ner i det vintriga land 
vid konungens orgelomsusade tron. 

(Erik Axel Karlfeldt)

Inga kommentarer: