MIN ETIK OCH FILOSOFI KRING MÅLTIDEN ÄR "KORTREST MAT & KLIMATSMARTA VAL & NORDISKA RÅVAROR" = NY NORDISK MAT.
Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av. Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och halvfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min matfilosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. Volo placet convivium

måndag 18 oktober 2010

Pottpuri - en doftande blomstergryta.

Från den egna köksträdgården kom merparten av frukten, grönsakerna och örterna man använde på mormors tid. Då syltade, saftade, konserverade och torkade man en hel del godsaker, och recept på det mesta av den egna skörden fanns det i överflöd hos alla mormödrar. Och ack, så gott det smakade med det hemmalagade ! På mormors tid förstod man sig verkligen på att ta tillvara allt som den egna kökstäppan kunde producera, ingenting fick gå förlorat, till och med avkok från safter och syltningar skulle återgå till den fruktbara köksträdgården som gödseltillskott, kanske just därför att de var så fruktbara och gav, om inte stora skördar så i varjefall jämna och pålitliga skördar. Och vem minns väl inte det klara och friska dofter som präglade husets atmosfär, doften av lavendel, salongernas egna pottpuridoft, det otaliga doftpåsar som mormor eller farmor hade egenhändigt fyllt med väldoftande örter, bundit samman och ställt på en avsedd plats, var för sig, i husets alla rum, dofter som man än idag kan minnas med ett välbehag, men också med ett vemod, när det är så bortglömda, ja nästan utrotningshotade.


Efter den goda gammaldags middagen skulle salongen intagas, kaffet med konjaken eller likören avnjutas, och en eller annan cigarr skulle tändas, då blev njutningen som allra bäst, som barn minns man den kännspaka cigarrlukten, en lite stickande lukt, och pipdoften, för det var den lukt man kunde definiera som en doft, när herrskapet i finsalongen avnjöt dessa atteraljer, själv var man väl som barns mest intresserad i av att kunna springa runt från rum till rum och försöka få uppmärksamheten från det äldre, och lyckades inte det så kunde man ju som Emil och ida, prova ut skor, inte i fullt så stor skala då men i samma stil. Det var efter dessa festligheter att mormor eller farmor spred dessa doftgrytor ut i rummen för att friska upp och fäja ut den röklukt som uppstått, ett pottpuri av dofter som med varsam hand och ändamålsenligt sattes fram. Man minns ännu dessa dofter och smaker som om det var igår, och saknaden av dem ligger någonstans där i det fördålda, inte bortglömda, bara vilande i ett minnes fack, redo att tas fram som goda och minnesvärda upplevelser så fort ett tillfälle bjuds. Tydligt är att på mormors tid var det avsett att kunna njuta av tillvaron på alla det bästa tänkbara sätt.

Inga kommentarer: