MIN ETIK OCH FILOSOFI KRING MÅLTIDEN ÄR "KORTREST MAT & KLIMATSMARTA VAL & NORDISKA RÅVAROR" = NY NORDISK MAT.
Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av. Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och halvfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min matfilosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. Volo placet convivium

fredag 22 april 2011

Påska lax och blommande magnolia, en känsla av att himmelriket kan få vänta



Magnolian anses av många som ett träd som både kräver tid, tur och dubbla gröna tummar. Magnolior ger en urtidskänsla och vissa ser likadana ut som de gjorde för 50 miljoner år sedan, evolutionen har inte ändrat på dem i någon märkbar utsträckning, och varför skulle man behöva ändra på något som är fulländat och vackert. Den doft som sprider sig runt omkring dessa vackra träd går inte att beskrivas i varken ord eller bild, det är någonting man måste uppleva så att säga på plats där och då.

Vårens första primör, den gröna sparrisen, också den en urtidsväxt, om en dock moderniserad och kommersialiserad så ändå en kulturväxt som känns lika tidlös som magnolian. Det sägs att sparrisen väcker både lust och längtan och det verkar nog så sant. Varje år är lusten på vårens första primörer, sparrisen, lika stor som den längtan man får till dem efter att säsongen är slut. Och lyckligtvis är det så säsongsbetonade att man kan inte få dem året runt, inte färska i varje fall.

Den vilda laxen, rödingen, harren, havslaxen och forellen, är utmärkta följeslagare till den tidlöshet, lusta och längtan man får när det gäller mat och minnen. Vi människor har i alla tider, allt sedan vi lärde oss jaga och fiska fängslats av laxens förmåga att överleva, och forsera otroliga hinder, hur den i det vildaste forsar obehindrat hoppar framåt, formligen klättrar uppåt mot strömmen i den vilda forssen för att nå till sin lekplats.
Att fånga den vildheten och tidlösheten i en måltid kan kännas svårt och nästan omöjligt om man inte är upptagen av hur det smakar, men när man väl lärt sig konsten att kunna smaka och inte bara äta för ätandets skull, ja då får man en känslan av att himmelriket kan få vänta ännu en liten stund.

Bon appetit

2 kommentarer:

Hon som lägger puzzlet sa...

Ljuvligt.

här står magnolian och väntar på värmen.. verkar ha överlevt ett år till i Jakobstad.. krokusen har slagit ut i rosenhäcken och scillorna lyser blått mot muren.

Idag blev det att bränna gräs på villan och solen var skön..

.. nu maten står på spisen..sent om sider..

Och magen kurrar. Glad Påsk!

Christian Tikkanen sa...

Magnolian verkar vara ganska så härdig när den väl kommit sig till rätta. Och nog är den vacker när den blommar, dessutom på bar kvist. Glad påsk även till dig.