Jag vaknar till en klarblå himmel där solen går upp över ett vindstilla hav. Och medan dagen gryr hör jag hur några måsar skriker och skränar i fjärran, kanske det bråkar eller slåss över de fiskrester och rens som gårdagens fiskelycka förde med sig. En del daggdroppar hänger ännu krampaktigt kvar i några grässtrån i förhoppningen om att inte bli upptäckta av den uppåt stigande solen, och i samma ögonblick sprider sig en kännspak doft i vår närhet, det är kaffekokaren som puttrat färdigt.
Morgonen övergår i dag och dagen blir till tidig kväll. Folk samlas kring en kulturhistorisk skatt, Fagerbacka, ett museum där historia och traditioner knutits samman i en beundransvärd förpackning. Här återskapar man gamla traditioner i såväl lantbrukligt som gastronomiskt syfte, här förmedlar man och förevisar man hur det var förr, hur man bodde och levde, vad man odlade och åt. Man kan nästan säga, i en positiv bemärkelse, att här har tiden stannat och står stilla, man träder in i en annan tidsepok. In i en tidsperiod när landsbygden var nästan självförsörjande, levande och kunnskapsrik, en tid som tyvärr i dag är allt för bortglömd.
Det talades om att en hållbar utveckling och en levande landsbyggd upprätthåller man med närheten till ett aktivt och självständigt jordbruk i den egna regionen, och att med en envis tro på det egna och i en gemenskap skapar man också förutsättningarna för en utveckling i positiv riktning. När jag besökte Fagerbacka och fick mig en ordentlig "rotblöta" i form av insupande av kunnskap förmedlade i både känslor och påtagbara förnimmelser kan man inte annat än hålla med i allt vad som där blev sagt och gjort.
Traditioner och historia är ett kulturarv vi behöver värna och vårda på alla sätt, och i många fall även praktisera för att hålla det levande, och det gör man verkligen på Fagerbacka, både ung som gammal medverkar till att göra Fagerbacka till ett levande kulturcentrum i Pedersöre, det är nästan så att man önskad Fagerbacka kunde bli ett kulturminnesmärke och ett bevis över hur man lyckas med att hålla en utrotninghotad tradition levande. Här samsas gamla kulinariska läckerheter som kalvdansen, rostat havre till kaffet och det handkärnade smöret, den separerade mjölken och grädden, alla gastronomiska pärlor som idag är så utrotningshotade att det borde ingå i Unescos världsarvslista över utrotningshotade maträtter.
Men när den tidiga kvällen övergår i en ung natt och dimman lägger sig över ängar och åkrar i landskapet kan man gå och lägga sig till ro med en trygg förvissning om att traditionerna ännu länge skall leva vidare såväl det kulinariska som historiska. Landsbyggden lever vidare i nuet med en traditionsrik och kulturhistorisk anda i Pedersöre. Jag önskar er all lycka och framgång i er strävan att föra kulturarvet vidare. En liten men betydlig sats av intresse för allt detta är den text som ett barn på egen hand utan några vuxnas hjälp spontant ville framställa under kvällen:
Vi kärnar smör
Detta är roligt kan jag säga dig,
även om det är lite ståhej!
Smöret blir gott och gult, och sedan
vi breder det på smörgåsen ut!
Eller kanske bakar en paj som vi
äter upp på första maj.
Smöret är gott på piråg
det skall du komma ihåg!
Av och med Rebecka Mattjus 8 år 2011.
( En blivande Saperist)
Bon appetit
4 kommentarer:
Fina bilder och fin liten smör-dikt.
Jo visst. Och det som slår mig med förvåning är att en så ung förmåga har ett så brett perspektiv över tingenas tillstånd, studerar man texten lite mera ingående märker man fort att här beskrivs inte bara en handling och ett förfarande men också en hel kulturhistorisk tradition, hon beskriver för det första en sinnesstämmning och en handling, en trend och säsong och till sist en traditionsmat lika mycket som en landskapsrätt, allt invävt i dikten, om sedan medvetet eller omedvetet men ändå en dikt med eftertryck enligt min mening. Som sagt fortsätter hon i den här banan blir hon en sann saperist.
Ja det är mycket hon hunnit få in på några få rader. Gillar den där raden:"även om det är lite ståhej" Det är just det där ståhejet som "nyhjälplösa" av idag tycks vilja undvika. Istället ska man följa minsta motståndets lag.Men det är ju faktiskt "ståhejet" som är så roligt och resultatet blir mångfalt mycket bättre än matlagning utan "ståhej"...
Du kunde inte sagt det bättre!
Skicka en kommentar