Ät frukost som en kung, lunch som en prins...

Det är tidigt om morgonen, dimman ligger ännu kvar över åker och äng och natt-frosten ser ut att ha tagit sina första offer. Jag känner mig ännu lite groggy och trött när jag går ut för att hämta morgontidningen som någon lagt i den handflätade näverkorgen. Med en sömngångares ograciösa rörelser placerar jag handen i korgen och förren jag har fått tid till att låta den andra handen följa efter så är jag fullständigt vaken. Gårdags kvällens nattliga äventyr blir plötsligt klart för mig och jag påminns om att jag är inte ensam. Korgen kryllar av kämpande, rustningsklädda svarta kräftor, eller i alla fall några då, och en av dem har ett nog så smärtfullt grepp om mitt pekfinger.

Det mjuka, härliga augusti är som en slags självande sträng mellan sommar och höst. Det är både den bästa och varmaste månaden men ger också samtidigt en känsla av avsked. Få saker är nya i augusti, annat än vissheten om att sommaren tar slut. Men även då sommaren tar slut och hösten ankommer med sin gulröda kappa vet man det för med sig en del vidunderliga ting. Kräftsäsongen är i full gång, och om sanningen skall fram så klarar jag aldrig av att planlägga den händelsen i god tid, men när någon berättar för mig att nu äntligen är kräftorna lagligt byte så kastar jag ifrån mig planen på en vanlig hemmakväll framför en värmande brasa, allt till fördel för lite vildmarksliv.

Det var en mörk och molnig kväll som kom med tomma hotelser om regn, det perfekta förhållandet för att fånga kräftor. Jag väntade till närmare midnatt förren jag körde bilen in till "lugna viken" (vad platsen egentligen heter har jag ingen aning om men vi har döpt den så) stället där sjön går in i en bit skog, med en grund sandbank på den ena sidan och några få hus på den andra sidan, där är det fullt av kräftor.

Någon lägger stor vikt på att ha den rätta utrustningen medan jag trivs bäst med ett minimum av attiraljer och fångstverktyg, ett plastämbar och en kraftig ficklampa är det ända jag bryr mig om. Normalt är jag ingen vän av vatten, jag är en badkruka, men nu var vattnet för en gångs skull tämligen varmt så jag lät stövlarna ligga kvar på land. Att fånga kräftor är det ingen hemlig teknik i som måste läras, kräftorna simmar     långsamt runt omkring sökande efter föda och när det träffas av en stark ljusstråle blir det så förvirrade att det blir stillastående. Det är då man helt enkelt tar tag i dem bakifrån med handen eller fångar dem i en håv.

Jag kunde ha fortsatt i all evighet men nöjde mig med några stycken ca 9 st, kräftor som var mina allra första egenhändigt fångade, om än med lite hjälp av några andra lokalkända män, men ändå, mina egna kräftor. Kräftorna är bäst när det hålls vid liv tills det skall ätas, antingen i ett ämbar, eller ett badkar med lite kallt vatten i eller som i mitt fall i en näverkorg som egentligen var till för svampar. Efter min lilla smärtfulla kamp med en av älvens svarta riddare rusar jag in i köket för att få fram en kastrull, fylla den med vatten, en handfull salt, hur mycket är en handfull salt, tja, ca ½ dl, tar vägen via köksträdgården för att hämta lite krondill och sätter det att koka, när vattnet kokar så det bubblar ordentligt slänger jag i mina kräftor och sätter locket på, det kan tyckas obarmhärtigt men det är den snabbaste och bästa metoden att göra det på. När så kräftorna skiftat färg till vackert röda är det klara, jag drar av kastrullen från värmen och låter kräftrona svalna i sitt eget spad. Bäst blir det dagen efter, men för vår del bedrog snålheten visheten så vi glufsade i oss dem redan samma morgon.

Ny rakad och med morgontidningen ännu i hand sätter jag mig för att njuta av fångsten och det kan jag lova att det är en frukost som alltid kommer att vara mitt panteon över stora måltider. De är det färskaste och sötaste kräftor jag någonsin ätit tillsammans med apelsinjuice och allt detta medan den lata augustisolen smeker mitt kök. Jag känner mig som en kung, ni vet det där ordspråket: ät frukost som en kung, lunch som en prins och middag som en fattig...

Bon appetit