respekt och sammanhållning- och på nordiska dryckesvanor. För "skål" betyder
någonting helt annat än "chinchin, "jamas", "salute", "sante" och "cheers". En skål
är inte bara en konstatering om att "äntligen är vi samman", eller en uppfordring om
att du som gäst skall behaga dig. Det ligger också en betydlig social press i det.
När du sitter med ett glas akvavit eller en snaps i handen, betyder "skål" mest av
allt att du skall dricka upp glaset ditt så att det kan fyllas upp igen och ritualen
upprepas.
I det gamla fornnordiska sagorna ansågs det att en man som inte drack upp sitt
horn när man skålade med honom, vara en opålitlig och oärlig en. Att veta hur
man skulle bli full - och bli lika full som sina artfränder, varken speciellt mycket
mera eller mindre - var på vikingatiden en egenskap som blev lika högt värdesatt
och prisad som styrka, ärlighet och brutalitet.
Lyckligtvis har samfundet vårt utvecklat sig nog så mycket från den tiden då
vikingarna terroriserade gott folk över hela Europa. Men glädjen i att dricka har
man bibehållit. Och fortsättningsvis är det mången som ser det som en svaghet
eller någonting o socialt att inte kunna svepa sin akvavit eller snaps i en enda stor
gulp.
En del av dryckesvanorna blev institutionaliserade. På slutet av 1800 talet kunde
en helt vanlig middag innehålla så många som sju obligatoriska skålar, en
"välkomstskål" när gästerna anlände (och flera om gästerna dessutom ankom i flera
omgångar), en "aptitskål" när man satte sig till bords, en "fiskeskål" till fisken, en
"köttskål" till huvudrätten, en "pann-kaks-skål" till desseren, en "tack-för-matenskål"
vid måltidens slut och en "farvälskål" vid sällskapets uppbrott. I tillägg till dessa
obligatoriska skålar var det brukligt att skåla för vänskapen, trevliga händelser som
inträffat sedan man sist hade träffats som tex, förlovningar, bröllop och barnfödslar.
Det kunde med andra ord vara ganska så utmattande , med mindre man inte hade
en välutvecklad skandinavisk dryckesvana...
Det enda som inte var tillåtet var att skåla med värdinnan, i varje fall om man var mer
än fem stycken till bords. Flatfylla var en regeln mera än ett undantag, och det var
viktigt att någon hade en viss kontroll över situationen, därför var också värdinnan
fritagen från det obligatoriska drickandet. "Danskarna lever för att äta, norrmännen
äter för att leva, Finländare dricker för att kunna leva och svenskarna äter för att kunna
dricka, säger ett gammalt ordspråk. Det är också därför bara naturligt att mycket
av dryckeskulturen importerades från Sverige till resten av Norden.
Vi var upptagna av att bli fulla vi också, bevare oss, men vi hade inte överskottet till att
utveckla en avancerad kultur runt drickandet, den kopierade vi bara från vårt grannland
i väst. I 1756 hade Sverige mer änn 180 000 hembränningsapparater, ett för var tionde
svensk och inte många årtionden efter det uppstod godstämplar föreningarna som
verkade för nykterheten, ett tillskott som till och med Astrid Lindgren så beskrivande bra
berättar om i boken om Emil i Lönneberga. Som tur är har dryckeskulturen ändrat sig en
hel del sedan dessa dagar. I dag är mat och dryck föremål för en ordentlig och riktig
måltidsupplevelse, och visst, även om det finns dessa olyckliga undantag, så hör mat och
dryck till ett större sammanhang vi bör kunna hantera på bästa sätt.
"Visa respekt för måltiden, dyrka den, ha nöje av den.
Ni kommer att många timmar i veckan,
många veckor om året och många år av ert liv
vara en lyckligare människa."
(William M. Thackeray)
Bon appetit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar