Harr du sett näcken röding?

Det är den 28 augusti solen leker tittut mellan molnen, det är ett visst sken som bara kan upplevas den här tiden på året. Vi tar turen upp till en fjällbäck där det sägs att näcken spelar förrädiskt på sin fiol, och där fjällrödingen lär göra vilda hopp för att stiga upp för forssen. Vi är några vänner som bestämt oss för att göra slag i saken och vill utforska huruvida talet om näcken och laxen kan vara sanna. 

Vi sätter oss på kanten av en gammal och sliten stensättning som följer ut efter fjällbäcken i några hundra meter, stenarna är fulla av mossa och lave och verkar vara minnen från en forntid. Här har det tydligt funnits en bosättning som för längesedan blivit övergiven, varför det vet vi inte men samtidigt kan vi inte låta bli att fantisera över om det ändå inte var så att det var här som näcken håller till. Med ens känner vi oss väldigt iakttagna och blickarna våra riktas ut i forssen. Där mitt i den starkaste strömmen av vatten, just där var forssen plöjer sin väg  fram mellan stenar, där var vattnet slungar sig fram som vildast där får vi syn på de som iakttagit oss i en längre tid.

Det är Fjällrödingar och en och annan Harr som kämpar för att ta sig upp för den vilda forsen. Även om vattnet på sin färd genom forsen ger i från sig ett kraftigt dån fångades vår uppmärksamhet av det genom-trängande plaskandet som oavbrutet slog i genom, det var plasket från alla dessa laxar när det huvudstupa störtade ner i den brusande forsen. Vi beslöt oss för att komma dem så nära som möjligt, och vi kom dem till och med så nära att vi kunde se ögonen på dem, och det märktes att de visste om oss, de sneglade på oss under sina otroliga hopp. Någon av laxarna hade tydligen gjort den här resan flera gånger för det tycktes veta precis var och när det skulle hoppa vidare, någon hoppade bokstavligen från sten till sten medan andra hoppade lite här och där. Näcken såg vi aldrig skymten av men däremot en hel massa lax. Det blev en lyckad dag med mycket fisk som fastnade på både näthinnan och kameralinsen. 

Stolta av upplevelsen vandrade vi hemåt i kvällsmörkret och harmades lite över att vi inte hade tagit med oss en håv, för det hade gått att bokstavligen håva in fisken från vattnet. Det är inte allas märkligt hur mycket man får uppleva i naturen bara man ger sig tid till att se sig omkring.

Bon appetit

Fingermat för den fingerfärdige!

Lantlig leverpastej och plommonmarmelad fyllda crustader 

Krabbmoussé på malaxbotten och löjrom-topping

Enbärsgravad fjällröding med knäckecrisp 

Norsk lomppe fylld med saltkött av lamm och rödvinbär

© Christian tikkanen

Bon appetit

Stekt grisfilé med en rödvinssås

persiljerot och pepparrotspuré 

Chips på rostad rova, stekta morötter 

och purjolök.

Receptet kommer inom kort

Bon appetit

Karelska "cocktail" piroger, steg för steg

Börja allra först med att koka en sats risgrynsgröt

koka en sats på 6 dl mjölk, 4 dl vatten och 2 dl

risgryn, 2 tsk salt.

Blanda ihop 4 dl rågmjöl, 4 dl vetemjöl, 4 tsk salt

och 3½ dl ljummet vatten, kör till en smidig deg.

Lägg på bakbordet och mjöla över degklumpen

och forma den till en liten korv.

Dela degen i två mindre bitar så blir det lättare att

behandla dem sedan.

Forma degklumpen till en cirkel och strö lite mjöl

över.

Kavla ut degen tills den är mycket tunn, ca 1-1½ mm

i tjocklek, se hela tiden till att du mjölar lite både på

undersidan och översidan av degen, medan du kavlar.

Ta ut cirklar med ett formjärn som är ca 6-8 cm i

diameter, vill du ha dem i normal storlek behöver

du ett järn som är 12- 16 cm i diameter.

Fortsätt att ta ut cirklar tills du har använt hela degsatsen.

du skall få ca 70 st cocktail-piroger ur hela satsen.

Lägg ett lager risgrynsgröt på varje pirogplatta så

att den yttersta kanten är fri från gröt.

Vik därefter in sidorna på pirog-plattorna så som bilden

visar.

Nyp med båda händernas pekfinger och tummen in

de uppvikta sidorna så att det bildar en slags vågor.

se bilden ovan och nere.

Lägg dem på bakplåt med bakplåtspapper på ,och 

grädda dem i ugnen i 7 minuter på 275 graders värme

tills det blivit vackert bruna men inte för brända.

Ta dem ut och pensla dem genast med smält smör.

Servera dem sedan med äggsmör eller varför inte med

en gravlaxröra du rört ihop med lite creme frech.

Bon appetit.

"Gudarnas dryck" cacao-theobroma

Under 1600 talet blev chokladen innförd i Spanien, och den blev straks mycket populär, speciellt av damer och munkar... ja den blev så populär och älskad att i det man inte fick tillräckligt av den, genom av att njuta av den flera gånger om dagen, så blev den till och med tillsänt till kyrkan där damerna var på gudstjänst. Detta beroende medförde att det blev i den katolska kyrkan bland biskoparna ofta utdelat en slags vrede över detta näringsmedel, som dessutom bröt mot faste-reglerna under 1600 talet.

Men Kyrkan kunde inte blunda för detta allmänna beroende, och fader Escobar, vars metafysik var lika subtil som hans moral var mild, medgav att choklad utspätt med vatten inte bröt mot fastans regler och därmed återinförde han det gamla ordspråket; Liquidum non frangit jejunium, "Drycker bryter inte mot fastan" till glädje och njutning för alla och en var. Chokladen kommer till resten av Europa, i första hand till Frankrike med Anna av Österrike, dotter till Kung Filip den andra, och Ludvig den 13:des hustru. Det spanska munkarna bidrog också till att chokladen snabbt blev en allmän och erkänd dryck, "en dryck för mänskligheten", chokladen den var till och med så allmänt utbredd att kaffet blev åsidosatt för en tid, och därför ansågs kaffet mera som en luksusdryck och en kuriositet.

Som kanske det flesta vet har Carl von Linne' gett kakaon namnet; cacao-theobroma, (gudarnas dryck). Man har försökt att finna en förklaring till varför kakaon fick en så högt strävande beteckning av Linne. Någon har tolkat det som ett tecken på att han själv var en passionerad kakao drickare, andra som ett uttryck för att han ville behaga sin biktfar, återandra såg det som ett utslag för hans lättfärdighet, med hänsyn till att det var en Drottning som var den första som införde bruket av chokladen.

Tid och erfarenhet, (dessa våra två stora mästare) har fastslått att choklad är ett lika sunt som välsmakande näringsmedel, att det är stärkande och lättsmält och är till ingen fara för kroppen. Och att den tåls även av det svagaste magar. Kakaon innehåller det stimulerande ämnet Theobromin, och är i sin naturliga form vitaminrik och saknar helt kalorier. M.a.o: ät mera choklad, det är gott, sunt, vitaminrikt, hälsosamt, och fram för allt, ett helgat näringsmedel.

Bon appetit

Ät frukost som en kung, lunch som en prins...

Det är tidigt om morgonen, dimman ligger ännu kvar över åker och äng och natt-frosten ser ut att ha tagit sina första offer. Jag känner mig ännu lite groggy och trött när jag går ut för att hämta morgontidningen som någon lagt i den handflätade näverkorgen. Med en sömngångares ograciösa rörelser placerar jag handen i korgen och förren jag har fått tid till att låta den andra handen följa efter så är jag fullständigt vaken. Gårdags kvällens nattliga äventyr blir plötsligt klart för mig och jag påminns om att jag är inte ensam. Korgen kryllar av kämpande, rustningsklädda svarta kräftor, eller i alla fall några då, och en av dem har ett nog så smärtfullt grepp om mitt pekfinger.

Det mjuka, härliga augusti är som en slags självande sträng mellan sommar och höst. Det är både den bästa och varmaste månaden men ger också samtidigt en känsla av avsked. Få saker är nya i augusti, annat än vissheten om att sommaren tar slut. Men även då sommaren tar slut och hösten ankommer med sin gulröda kappa vet man det för med sig en del vidunderliga ting. Kräftsäsongen är i full gång, och om sanningen skall fram så klarar jag aldrig av att planlägga den händelsen i god tid, men när någon berättar för mig att nu äntligen är kräftorna lagligt byte så kastar jag ifrån mig planen på en vanlig hemmakväll framför en värmande brasa, allt till fördel för lite vildmarksliv.

Det var en mörk och molnig kväll som kom med tomma hotelser om regn, det perfekta förhållandet för att fånga kräftor. Jag väntade till närmare midnatt förren jag körde bilen in till "lugna viken" (vad platsen egentligen heter har jag ingen aning om men vi har döpt den så) stället där sjön går in i en bit skog, med en grund sandbank på den ena sidan och några få hus på den andra sidan, där är det fullt av kräftor.

Någon lägger stor vikt på att ha den rätta utrustningen medan jag trivs bäst med ett minimum av attiraljer och fångstverktyg, ett plastämbar och en kraftig ficklampa är det ända jag bryr mig om. Normalt är jag ingen vän av vatten, jag är en badkruka, men nu var vattnet för en gångs skull tämligen varmt så jag lät stövlarna ligga kvar på land. Att fånga kräftor är det ingen hemlig teknik i som måste läras, kräftorna simmar     långsamt runt omkring sökande efter föda och när det träffas av en stark ljusstråle blir det så förvirrade att det blir stillastående. Det är då man helt enkelt tar tag i dem bakifrån med handen eller fångar dem i en håv.

Jag kunde ha fortsatt i all evighet men nöjde mig med några stycken ca 9 st, kräftor som var mina allra första egenhändigt fångade, om än med lite hjälp av några andra lokalkända män, men ändå, mina egna kräftor. Kräftorna är bäst när det hålls vid liv tills det skall ätas, antingen i ett ämbar, eller ett badkar med lite kallt vatten i eller som i mitt fall i en näverkorg som egentligen var till för svampar. Efter min lilla smärtfulla kamp med en av älvens svarta riddare rusar jag in i köket för att få fram en kastrull, fylla den med vatten, en handfull salt, hur mycket är en handfull salt, tja, ca ½ dl, tar vägen via köksträdgården för att hämta lite krondill och sätter det att koka, när vattnet kokar så det bubblar ordentligt slänger jag i mina kräftor och sätter locket på, det kan tyckas obarmhärtigt men det är den snabbaste och bästa metoden att göra det på. När så kräftorna skiftat färg till vackert röda är det klara, jag drar av kastrullen från värmen och låter kräftrona svalna i sitt eget spad. Bäst blir det dagen efter, men för vår del bedrog snålheten visheten så vi glufsade i oss dem redan samma morgon.

Ny rakad och med morgontidningen ännu i hand sätter jag mig för att njuta av fångsten och det kan jag lova att det är en frukost som alltid kommer att vara mitt panteon över stora måltider. De är det färskaste och sötaste kräftor jag någonsin ätit tillsammans med apelsinjuice och allt detta medan den lata augustisolen smeker mitt kök. Jag känner mig som en kung, ni vet det där ordspråket: ät frukost som en kung, lunch som en prins och middag som en fattig...

Bon appetit

UNICEF - GIVE THANKS FOR WHAT WE HAVE

 One more time it`s time for us to consider the situation of starvation in the world, you can help!

This is the raw reality in our world of today. While thousands of children die of starvation, we eat our food as if it wouldnt be any problem. And so we throw much food away as if it were an given right. But for some people, specialy children, this is just a dream to have at least one little piece of bread crumb. Their daily life is a real nightmare and every second is a struggle for life, think about it the next time you throw away some food, it was food that could have saved at least one life.

Det här är en realitet och verklighet, vår värld av i dag. Medan tusenvis av barn dör i svält håvar vi i oss mat som om det var en självklarhet. Och lika mycket mat kastar vi som om det var en självskriven rättighet. Men för en del människor, dessutom BARN är det här bara en dröm, att ha råd med helst en liten brödsmula. Deras vardag är en verklig mardröm och varje sekund är en kamp för livet, tänk på det nästa gång du slänger bort mat, det var mat som kunde ha räddat minst ett liv.

I vårt överflöd...

På min vandring igenom det nordiska landskapen, allt i från mitt eget Österbotten i Finland med det gröna ängar och milsvida skogar där jag är uppvuxen, och genom det djupa värmländska skogarna i Sverige jag mer en en gång färdats i, det vidsträckta sanddynerna och lundarna vid den Danska kusten och till det högsträckta och majestetiska fjällen och djupa dalarna i Norge jag nu bor vid, så slår det mig alltid hur lika vi är i våra matvanor trots att landskapsbilderna är långt ifrån lika varandra. Det är en väsentlig skillnad i levnadsvillkoren och ändå har vi alla en sak gemensamt, vi bryr oss om det egna, eller åtminstone försöker vi göra sken av att göra det.

Här i norden kan vi vara mera en stolta över de faktum att kunna skörda allt det som naturen ger oss, det är inte en given sak för alla på det här jordklotet det, vi har en unik allemansrätt som bara existerar här hos oss, vi har en relativt ren natur jämfört med resten av världen, vi har en artrik fauna och en kulturhistoria som gör många avundsjuka.  Och för att inte tala om alla det egna och lokala råvaror som sätter sin prägel på vår vardag.

Jag skulle så önska att man i dessa tider när den lokala maten, den närodlade och KORTRESTA maten med alla sina fina egenskaper blir allt mer populär också bland vanligt folk, inte bara bland oss  proffesionalister, att man skulle stanna upp en liten stund och tänka över situationens allvar. I dag slänger vi allt för mycket mat i från oss på soptippen, mat som det egentligen inte är något fel på alls. Mat som kunde ha hjälpt någon annan ifrån att svälta ihjäl... Och i vår iver över att alltid ha ett för välfyllt, och i allt för många fall även överfyllt kylskåp, hamnar vi en slags ångestfylld och känslomässig kamp med oss själva, vad skall jag göra med detta, hur skall jag förhålla mig till det här osv, osv... och slutsatsen blir att vi slänger det vi inte vill befatta oss med, eller hur...känner du igen dig själv?

På vilket sätt, och varför kommer då det närodlade och kortresta in i det här sammanhanget ? Jo, för mig som kock har det en stor betydelse, jag kan med mina val göra någonting åt saken, jag kan välja att utnyttja den egna råvaran maximalt och effektivt vilket innebär att jag använder alla delar av råvaran samtidigt som jag skapar något eget och lokalt, och det kanske jag som måltidskapare är mera benägen att vårda och upprätthålla, någonting jag inte ville kasta bort i all hast, eller hur. Och andra sidan kan jag välja att söka långväga resta råvaror, råvaror som med sina långa transporter har påverkat miljön negativt, råvaror som sällan eller aldrig fått all den omsorg och kärleksfulla behandling som det borde få, allt för ofta är det råvaror som genomgått en slags artificiell strålning och en slags stressad mognads-process för att tåla den långa transporten, det är genmanipulerade, fulla av anabola steroider, proppade med strålning, mediciner och tillsatser som man får fundera över hur det kommer att påverka oss i vår hälsa i framtiden, och dessa råvaror anser vi vara njutbara och fullt acceptabla för oss samtidigt som vi lätt kan kasta dem på soptippen om de inte behagar oss.

Det är här jag skulle villa att ni stannade upp och tänkte efter lite, hur kan jag påverka det här genom mina val ??? Råda bot på svälten i världen finns det säkert en hel del lösningar på men det är bara det att ingen ser ut att villa göra något med det. Hur skulle det vara om man helt slutade modifiera och stråla maten för att kunna sända den runt halva jordklotet och i stället koncentrerade sig på att ge den maten till det som svälter, ge dem den maten på lika villkor som vi intalar oss själva att vår lokala och kortresta mat i vår egen region är värdefull och unik, vad vet jag...kanske världen hade sett lite annorlunda ut då, kanske vi hade värdesatt råvaran, maten och måltiden på ett helt annat sätt och inte kastat mat för miljon-belopp. Du och jag har ett gemensamt ansvar i det här, våga ta det ansvaret och gör någon glad.

Bon appetit

Den Nordiska skålen... Skål!

Det kraftfulla enstaviga ordet har sedan vikingatiden varit en symbol för vännskap,
respekt och sammanhållning- och på nordiska dryckesvanor. För "skål" betyder
någonting helt annat än "chinchin, "jamas", "salute", "sante" och "cheers". En skål
är inte bara en konstatering om att "äntligen är vi samman", eller en uppfordring om
att du som gäst skall behaga dig. Det ligger också en betydlig social press i det.
När du sitter med ett glas akvavit eller en snaps i handen, betyder "skål" mest av
allt att du skall dricka upp glaset ditt så att det kan fyllas upp igen och ritualen
upprepas.

I det gamla fornnordiska sagorna ansågs det att en man som inte drack upp sitt
horn när man skålade med honom, vara en opålitlig och oärlig en. Att veta hur
man skulle bli full - och bli lika full som sina artfränder, varken speciellt mycket
mera eller mindre - var på vikingatiden en egenskap som blev lika högt värdesatt
och prisad som styrka, ärlighet och brutalitet.

Lyckligtvis har samfundet vårt utvecklat sig nog så mycket från den tiden då
vikingarna terroriserade gott folk över hela Europa. Men glädjen i att dricka har
man bibehållit. Och fortsättningsvis är det mången som ser det som en svaghet
eller någonting o socialt att inte kunna svepa sin akvavit eller snaps i en enda stor
gulp.

En del av dryckesvanorna blev institutionaliserade. På slutet av 1800 talet kunde
en helt vanlig middag innehålla så många som sju obligatoriska skålar, en
"välkomstskål" när gästerna anlände (och flera om gästerna dessutom ankom i flera
omgångar), en "aptitskål" när man satte sig till bords, en "fiskeskål" till fisken, en
"köttskål" till huvudrätten, en "pann-kaks-skål" till desseren, en "tack-för-matenskål"
 vid måltidens slut och en "farvälskål" vid sällskapets uppbrott. I tillägg till dessa
obligatoriska skålar var det brukligt att skåla för vänskapen, trevliga händelser som
inträffat sedan man sist hade träffats som tex, förlovningar, bröllop och barnfödslar.
Det kunde med andra ord vara ganska så utmattande , med mindre man inte hade
en välutvecklad skandinavisk dryckesvana...

Det enda som inte var tillåtet var att skåla med värdinnan, i varje fall om man var mer
än fem stycken till bords. Flatfylla var en regeln mera än ett undantag, och det var
viktigt att någon hade en viss kontroll över situationen, därför var också värdinnan
fritagen från det obligatoriska drickandet. "Danskarna lever för att äta, norrmännen
äter för att leva, Finländare dricker för att kunna leva och svenskarna äter för att kunna
dricka, säger ett gammalt ordspråk. Det är också därför bara naturligt att mycket
av dryckeskulturen importerades från Sverige till resten av Norden.

Vi var upptagna av att bli fulla vi också, bevare oss, men vi hade inte överskottet till att
 utveckla en avancerad kultur runt drickandet, den kopierade vi bara från vårt grannland
 i väst. I 1756 hade Sverige mer änn 180 000 hembränningsapparater, ett för var tionde
svensk och inte många årtionden efter det uppstod godstämplar föreningarna som
verkade för nykterheten, ett tillskott som till och med Astrid Lindgren så beskrivande bra
berättar om i boken om Emil i Lönneberga. Som tur är har dryckeskulturen ändrat sig en
hel del sedan dessa dagar. I dag är mat och dryck föremål för en ordentlig och riktig
måltidsupplevelse, och visst, även om det finns dessa olyckliga undantag, så hör mat och
dryck till ett större sammanhang vi bör kunna hantera på bästa sätt.

"Visa respekt för måltiden, dyrka den, ha nöje av den. 

Ni kommer att många timmar i veckan, 

många veckor om året och många år av ert liv 

vara en lyckligare människa."

(William M. Thackeray)

Bon appetit

Fredagsgott !

Hälleflundra fylld med svart trumpetsvamp

tomatchutney,  smörade kantareller, pilgrimsmussla

och en citron-smörsås

Flamberad kalvfilé, rotselleripuré med rödbeta

skogssvamp och persiljerotskompott

med plommon och konjakssås

Äppelkaka suprice

med hallon och  vispkräm

© Christian Tikksnen

God helg!

Bon appetit

AUGUSTIHYMN

Ljunghedens glans och dunans prakt på gläntan
dö som en lång, högtidlig solnedgång.
Skogen slår upp sin psalmbok och i väntan
prövar sin bas till höstens ottesång.
Hör du den röst som bakom åsen rullar,
dov som ett hot om krig och syndabot?
Ser du den väg som över slånbärskullar
sänker sig grå i dalens djupa sot?

Går du med mig den branta stigen ned,
säg då farväl åt sol och sommarånga.
Ler du som jag, då himlens hy är vred,
värms du som jag, då svala skyar gånga?
Hör du som jag, hur vårens alla lutor
smälta till ett i stormens orgelfång?
Hör du i regnets dån på våra rutor
majdaggens fall och vårfrubäckars språng?

( Erik Axel Karlfeldt)

Genuin mat även för Prinsar!

Den tiden jag jobbade på restaurang i Finland, långt förrän vi flyttade till Oslo, minns jag gott, och speciellt väl en episod när hotellet där jag jobbade som köksmästare, fick ett celebert besök. Ingen i personalen fick veta vem eller vad personen i fråga hade för avsikter med besöket, annat än att det var en mycket celeber gäst. Köket skulle inte "konstla" med menyn, utan bjuda på genuint finskt, och det skulle bjudas under lunchen, vad kunde väl vara bättre än stekt strömming, nypotatis och gräddfilssås med örter, typisk österbottnisk husmanskost på sitt allra bästa tyckte jag. 

Lunchen startade och kunder som alltid besökte oss intog sina vanliga platser, den celebra gästen med följe anlände och såg ut att trivas med både mat och bordsgrannar. Senare uppdagades att gästen varit på besök till en lokal båtfabrik och att han var Malaysias Prins. Hade hans bordsgrannar vetat det, tror jag att strömmingen nog hamnat i vrångstrupen på en del av dem. Hursomhelst var prinsen en helt vanlig man och inte mera kräsen än någon annan av våra gäster i restaurangen, strömmingen hade varit en ny upptäckt för honom, som rest världen runt och ätit det mesta. 

Hur det gick med båten och prinsen.. ??  Det lär nog segla på det sju haven...och har faktiskt också besökt Oslo en gång.  Rör ihop 1dl gräddfil med 2 msk majonäs, 2 msk finhackad äpple, saft från en citron, samt 2 msk finhackad dill, gräslök och vild harsyra. Salta och peppra. Och servera till stekt strömming med några kokta nypotatisar.

"Upptäckten av en ny maträtt gör mera för mänsklighetens lycka,

än upptäckten av en ny stjärna".

( Jean Anthelme Brillat-Savarin )

Bon appetit

Från Mannerheim till Måltidens hus i norden, mellan blåbärspaj och klimpsoppa

För en gångs skull blev semester just precis så som man hade önskat sig den, varma och soliga dagar med endast ett fåtal moln och någon enstaka regndroppsdag gjorde semesterdagarna hemma i Finland till ett semestereldorado, vem har sagt att man måste åka till "södern" för att få uppleva en ordentlig sommar...det behövdes inte alls, vi hemsöktes av idel sol och värme som inte ville ge med sig.

Hur som helst, jordgubbar, blåbär, kaffe och gott sällskap gav vind i seglen i den vackra skärgård vi fick nöjet att besöka. Här seglade vi in i den kulinariska viken där mört, abborre, sik, gös, gädda, och ja alla fiskar bjöd oss en "gastronomisk orgasm" med flera förtjusande smakupplevelser. Vi kom, vi såg, och vi segrade över hungerkänslan med läckerheter från en svunnen tid. Jag har rest i tiden allt i från den Österbottniska klimpsoppan till Eva Mannerheim Sparres goda och lite originella sommarsoppa som för övrigt har en viss likhet med den österbottniska klimpsoppan då det gäller ingredienserna. Jag har färdats mellan två olika tidsepoker, dåtid och nutid, mellan Villnäs slott i Nådendal, Finland och Grythyttan i Svergie med restauranghögskolan vid Måltidens hus i Norden som sitt säte. Semesterresan har varit en resa i smakernas och upplevelsernas värld, en resa i tiden och nuet, en resa i gott sällskap där både den goda aptiten och humöret har varit min följeslagare som fått härja fritt. 

När så hösten nu snart nalkas kan man slå sig ner i den sköna soffan, tända en brasa och tänka på allt det goda som man hunnit med under sommaren. Man tar fram alla minnen från det upplevda och får dem i en slags repris, en repris av smaker, dofter och känslor,  och ur ett sinnenas skafferi lagrat i hjärnan hämtar vi sedan fram dem när vi igen vill återuppleva dem.  Vintern är tiden när vi skall drömma, våren är tiden när vi skall vakna, sommaren är tiden när vi skall leva och hösten är tiden när vi skall minnas hela året.

Fredags-strömming ( en årlig bekantskap)  på Hyttbläcket hos Svensken och Dansken

Måltidens hus i norden, Grythyttan avslutade semestern för i år. Vi gör det samma i nästa år.

Tack

We will return

Bon appetit