onsdag 14 november 2012

Den Offentliga måltiden, mina reflektioner om skolmaten.


Helfabrikat, halvfabrikat och oäkta mat, ord som får det att vända sig i magen på mig och samtidigt gör mig smått förbannad, eller ja, vi skall väl ändå erkänna det då, jävligt förbannad och rent ut sagt ursinnig.  Det kan tänkas att en del tycker jag är en smula arrogant och även överflödigt pessimistiskt men faktum är att den här slags mat, ”kartongmat” som jag väljer att kalla det gör ganska så mycket illa med våra liv och få om ens någon mår bra av den här slags sörja.

Jag bryr mig kanske inte så mycket om vad andra vuxna äter för det är ju trots allt vuxna och kan bestämma och välja för sig själva, men när det gäller barn och deras måltider så har jag en bestämd åsikt jag inte ruckar på det minsta lilla. Det synligaste och märkbaraste exempel på hur vi i Finland väljer att bemöta barnen med en måltid och måltidspresentation är skolmaten. Visserligen är det i hemmet som de första måltidsintrycken skall skapas och formas men när det gäller samhällets ansvarstagande och även måltidsfostrande roll så är det bara så att skolan genom skolmåltiden inte når upp till en nivå som ens är något så när acceptabel.  Jag vet inte hur länge det har diskuterats bland kockar, elever, föräldrar och media om just skolmaten och dess betydelse för barnen, kan det vara snart över 25 år sedan jag började bråka om den , ja tror det.

Och ett är då alldeles säkert dessa diskussioner slutar inte här. Skolmaten går en tragisk framtid till mötes i Finland när man redan nu högljut talar om megakök och utfodringsanstalter i storleksordningen av minst 1000 elever eller mer per kök. Och allt det här för att beslutsfattare ännu inte har förstått vikten av att satsa på främjande hälsovårdsarbete för barn i skolåldern genom en ordentligt näringsrik och hälsosam skolmåltid, som är intagen i en rofylld och trivsam miljö, det är som så många före mig redan sagt det, - det är en lyckad investering i framtiden -, som våra politiker väljer ignorera av någon outgrundlig anledning.

Det har otaliga gånger påpekats hur viktigt det är med en rätt tillrätta lagd och näringsrik kost för barn i både förskola och skola och lika förbannat så tillämpas inte den här så självklara förhållningsregeln nästan alls, endast ett få tal skolor föregår med gott exempel medan flertalet skolor driver med en slags färdigmat politik, som man dessutom väljer att förespråka som ett bra och billigt alternativ. Jag kallar det för en ”rovdrift” med ungdomarnas smaklökar och sinnen och en dålig ekonomisk planläggning som straffar sig i längden.

Det finns förordningar och regler för skolmaten och föreskrifter om skolmatens betydelse, framlagda av social och hälsovårdsministeriet och utbildningsministeriet,  där det poängteras om hur viktig skolmåltiden är för eleverna och deras hälsa och vilken roll den har i ett måltidsfostrande syfte,  och hur man skall tillrätta lägga detta på en skola. Vackra fraser, men varför kan man inte efterfölja dessa regler om det en gång existerar, och varför skall det vara en så himla stor skillnad på i vilken kommun eller ort skolan ligger.  Det är självklart att det finns goda och fina exempel på skolor där skolmaten är ett nöje att få uppleva, men saken är bara den att dessa exempel är så försvinnande få och oftast dessutom i privat regi.

Jag efterlyser en helhets plan för skolmaten där varje, och då menar jag varje skola blir skyldig att efterfölja den plan och föreskrift som gäller för skolmaten i grundskolan, ingen kommun skall kunna snika sig ur den regeln, vare sig det är en fattig eller rik kommun. Eller så kan man ju diskutera ett annat alternativ, nämligen de att föräldrarna börjar betala för skolmaten i stället. Vi är så upptagna av att tala om måltidsfostran, måltidsgemenskap och måltidsupplevelser, varför skall skolmaten vara undantagen från allt det här.

Jag vill inte att barn skall behöva äta sin skolmåltid redan klockan halv tio och under en sådan tidspress att man knappt hinner få i sig den där stärkelsefyllda och tillsatsämnesfulla köttbullen utan att sätta den i halsen… för så är det på allt för många ställen, tro mig jag har sett det med egna ögon.

I det här skräckexemplen existerar inte varken måltidsfostran eller gemenskap och än mindre lugn och ro, det är ett rent kaos och en måltid som närmast kan liknas vid pälsdjursutfordring.  Vad är det för signaler vi ger våra barn med det här beteendet, vad slags framtid är det vi visar dem. Det behövs inte mycket forskning till för att man skall klara av att fastslå några enkla men också obligatoriska grundprinciper för en god hälsa och ett lyckligt liv, nämligen måltiden och maten, du blir vad du äter myntades redan på slutet av 1700 talet av den store Jean Anthelem Brillat Savarin och om han bara visste hur rätt han hade. Vi moderna människor har gjort ätande till en ädel konst och måltiderna till rena upplevelser och ändå har vi lyckats glömma bort det unga i sammanhanget.

Bon appetit.

Inga kommentarer:



Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av.

Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och helfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt
. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min mat filosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. © Christian Tikkanen