Att vara en matturist är inte någonting nytt, tvärtom. Vart än vi människor rest frambringar maten alltid en del både goda och säkert också dåliga minnen. När man talar om matturister brukar man benämna dem som människor som skaffar sig unika och minnesvärda måltidsupplevelser runt omkring i världen, människor som i första hand har måltiden och smaken som det främsta målet. Även om destinationen och den speciella platsen har en viss betydelse för upplevelsen är det ändå alltid den där speciella, lite unika, utom det vanliga varande atmosfären man söker som matturist, det är den där absoluta måltidsupplevelsen och kanske nya smaker man vill uppleva. På senare tid har även ett relativt nytt fenomen dykt upp på matturistens agenda, en så kallade "food hopping" vilket innebär att man äter måltidens olika delar på olika restauranger, dvs: förrätten, varmrätten och efterätten på tre olika restauranger. För mig känns det som ett litet stressmoment veta att jag skall tillbringa kvällen på tre olika restauranger, och för att inte tala om alla de som tänkt sig på en middag med minst 5 eller sju rätter, det blir liksom ett himla springande i både gränder och kvarter...
Nej, jag är kanske gammalmodig och lite ingrodd i mina måltidsvanor men jag tror ändå att vi bör tänka på food hopping, (i positiv anda), ur ett lite annat perspektiv än just det där att behöva raita runt omkring i en hel by för att göra måltidsupplevelsen total. Jag menar att vi kanske behöver tänka på food hopping som ett helhetsprogram i en enda restaurangupplevelse, dvs, låta restaurangen bjuda på tre, fyra eller sju rätter med spännande råvaror och smaker från vitt skilda håll. Vad med den så kända nordiska smaken, tänk er den här situationen där någon restaurang bjöd dig som måltidsgäst på en unik smakresa genom hela norden, förrätten från Island, varmrätten från Danmark och efterätten från Finland och där du som gäst skulle få vara med på den resan just som den matturist du är och få den måltidsresan bekräftad genom den totala måltidsupplevelsen, det om något hade varit någonting av en bedrift för dagens restauranger, en verklig utmaning vill jag påstå, en utmaning som dessutom hade präglat många kök till att bli ännu bättre i sin måltidsframställning och samhälls och kulturkunskap.
Nuförtiden omges vi av en massa restauranger både ute på landet och i staden, vi får ständigt nya impulser från när och fjärran, vi är fängslade av olika trender och skapar också ständigt nya och restaurangerna är inte sena det heller att följa allt detta. Trenden Food hopping tror jag skulle kunna bli ett verkligt fenomen om man tog det till sig i den form jag just beskrivit. Jag tror att det skulle ge en mera fullständig och i alla avseenden unikare måltidsupplevelse för dig och mig om restaurangerna kunde bjuda på en verklig måltidsresa i det ena och samma rummet, i alla fall skulle det vara en stor utmaning, och om det är någonting som vi i restaurangbranschen gillar högst av allt, så är det just utmaningar. En uppmuntran till alla måltidsskapare torde vara att göra mera för det egna och nära och också göra måltidsgästerna till muntra matturister i den egna närregionen.
Bo Hagström har sagt om sig själv och om det många resorna i Italien i programmet solens mat följande: Jag erkänner direkt: jag är matturist! Jag reser i smakernas och dofternas värld. Här heter vägarna vin, olivolja, ost, skinka och bröd. Mina monument är fåraherdar, vinbönder, olivplockare och en gammal mamma i köket. Och souvenirerna jag bär med mig hem är doftminnen och smakupplevelser i både tid och rum; här finns människornas historia, och här finns alla platsers innersta väsen, geografin och klimatet. På mina resor är det maten som guidar; maten som bär traditioner och identitet; maten som är språket, blodet och jorden.
Och jag inflikar direkt, detta är också i allra högsta grad identifierbart med den Nordiska maten, vi byter bara ut vinet med ölet, olivoljan med rypsoljan och vinbönderna med den vanliga bonden och så låter vi den gamla mamman vara den samma, kan det bli bättre, knappast, man behöver inte resa jorden runt för att finna det unika och bästa, det räcker med att vi blickar runt omkring oss och så är det restaurangernas och kockarnas plikt förverkliga den här drömmen, inte sant?
Den 2 augusti 1856 blev hjulångaren Skibladner satt i trafik. Sedan dess har skeppet hela tiden varit i trafik på Mjösa ( Norges längsta och största insjö) mellan Eidsvoll och Lillehamar. Skeppet är i dag först och främst ett turistskepp och gör det möjligt för det resande att uppleva Mjösa-landskapet så som det bör upplevas,- från sjösidan. Även om skeppet skovlar sig fram i en ganska så bra fart tar turen självsagt längre tid än med tåg eller bil, vilket också det gör att du har bättre tid till att suga in alla intryck från Norges storslagna natur och samtidigt se på skeppets alla blank putsade detaljer.
Genom mera än 150 år har pyntade och förväntansfulla passagerare strömmat över landgången och hälsats välkommen av en leende besättning. I en värld av mässing, sammet och mahogny - till ljudet av våg skvalp och skovel slag har man intagit en välsmakande måltid. Man umgås med varandra och stämningen är lindrigt sagt euforisk. Ett antal timmar senare blir den samma landgången passerad av nöjda och glada gäster och man är ett minne rikare för livet.
Skeppets restaurang är välkänt för sin goda mat och den exklusiva servicen, ingen fine dinning precis, vilket den heller inte skall vara, men ändå med en stämningsmättad och lustfylld atmosfär som bidrar till att göra den enkla måltiden av Norsk traditionsmat till en verklig festmåltid och väl så det. Jag vill rikta ett stort tack till hela personalen på skeppet för sin gästfrihet och för den ytterst goda mat vi blev bjuda i den vackra och historiska matsalongen. Hit återvänder vi absolut flera gånger. 
.JPG)
