MIN ETIK OCH FILOSOFI KRING MÅLTIDEN ÄR "KORTREST MAT & KLIMATSMARTA VAL & NORDISKA RÅVAROR" = NY NORDISK MAT.
Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av. Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och halvfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min matfilosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. Volo placet convivium

söndag 3 mars 2013

Barn, åldringar och mat verkar vara en het potatis ingen vågar röra eller svälja när det riktigt gäller.


Jag tror att jag har sagt detta ett antal gånger förr och det skadar heller inte att upprepas. Barn, åldringar och mat hör till några av det mest elementära ting som finns på jorden, och borde, kunde man då också tycka, vara bland det högst prioriterade i samhället och bland enskilda människor. Men tyvärr så är det inte alltid så, vi blundar allt för mycket för det faktum att vi åsidosätter våra nära och kära, den växande generationen och det äldre glöms bort, de får ge vika för våra egna intressen och ideal. Det pratas mat, barn och åldringar i spalter och media, projekteras och behandlas i seminarier och konferenser men inget konkret synbart stoff för en förändring har ännu sett dagens ljus, det tycker jag är lite märkligt ändå, eller har jag missat något väsentligt kanske?

Barn, åldringar och mat är inte det första man som politiker i samhället, förälder eller anhörig tänker på, tankarna kretsar nog mera omkring problemet med att få tiden till att räcka till för alla de olika göromålen man har. "Måltiden den kan man väl ändå överse då det finns så mycket mera viktigare saker i vardagen som dessutom kräver all uppmärksamhet". Våra åldringar ges bara en viss uppmärksamhet i vården och när det gäller deras naturligaste och viktigaste behov, nämligen maten, så anser vi oss ha rätten att totalt nonchalera det behovet, vi formligen slänger i dem maten, mat som dessutom är fullständigt näringslös och helt utan karaktär och entusiasm. Eller vi ger dem talande matautomater, vidrigt och absurd. Vi kan inte fortsätta att tänka och handla på det här viset, det får konsekvenser, konsekvenser som leder till sorgliga överraskningar längre fram.

Det talas i dag i termer som barn och mat, smakskola och hur viktiga dessa termer är och vad som kan och vad som borde göras med bland annat skolmåltiden. Jag har följt den utvecklingen i snart 25 år och sett följderna av felaktiga beslut, politisk ovilja och den slags förmyndaraktig nonchalans som lett till att eleverna flyr skolmåltiden och äter sin mat från t.ex. gatukök, bensinmackar och dylikt.  Jag har sett hur kökspersonal lider av stressrelaterad ångest och reagerar med likgiltighet, uppgivenhet och sjukskrivningar landet runt, och allt detta bara för att några få beslutsfattare ansett sig ha rätten sätta sig över våra primära behov.

Vi söker tröst i andras lycka och framgång men vågar sällan ta dem till oss, mera än att beundra dem. Sverige är ett gott exempel på samarbetsvilja och folklig uppoffringsvilja. Där har man förstått innebörden i termen Barn, åldringar och mat. Varför skall det vara så himla svårt att inse den goda egenskapen det medför i att göra som andra ibland. Vi finländare tycks tro att allting reder nog opp sig bara vi väntar en stund. Vad jag vill ha sagt är att vi finländare borde lära oss av det goda exemplen våra närmaste grannar förverkligar och inte bara ta dem upp som ett par exempel och i nästa ögonblick blunda för dem när vardagen kommer emot. Allt för länge har vi sneglat över axeln och tagit upp det goda exemplen men i nästa stund lika väl lagt dem i en skrivbordslåda för att bevaras och arkiveras som, i bästa fall, goda råd.

Jag menar på fullaste allvar att det är dags att börja göra någonting och sluta dalta omkring i den nordiska potatisåkern som om allting vore perfekt och i stället se över den egna åkern och våga  ta upp barnens och åldringarnas rätt till en fullvärdig måltid, spenderad av vårt samhälle där det är officiellt lagstadgat, dvs, inom den offentliga måltiden. Det krävs en skärpning bland politiker, en åthutning som väcker dem ur deras törnrosa sömn och beslutsfattare bör tänka på andras väl mera en på sina egna intressen, jag vill se resultat nu och inte sedan när våra barn är gamlingar och måste ta över stafettpinnen i detta elände. Och JA, jag vet att Finland var det första landet i världen med att bjuda ut en kostnadsfri varm skolmåltid för skolbarn, det är exakt  63 år sedan i år, det skall vi vara stolta över, MEN det är också det enda i sammanhanget vi kan vara stolta över.

Och projekt på projekt förekommer även i Finland men det är bara de att dessa projekt samkörs inte och allra minst ges det någon allmän information om dem, de lever i ett slags informativt dunkel och egen bubbla där svårigheten blir att hävda sig nationellt och för att inte tala om internationellt. Åtminstone jag saknar ännu synbara positiva resultat, och kontentan av allting blir att fortsättningsvis är det eleverna som lider mest och får minst ut av allting. Och självklart finns det eldsjälar vi skall uppmuntra till att fortsätta, men det får ändå inte vara så att vi måste enbart förlita oss till dessa eldsjälar, som sagt jag efterfrågar en reaktion och respons från den politiska sektorn och speciellt från de som har det beslutande ansvaret, tror det verkligen att allting står rätt till. Vi behöver bara se på antalet elever och föräldrar som är uppgivna, och främst av allt höra vad köksorna har att säga som är eleverna närmast så får vi nog fort en annan uppfattning.

Inga kommentarer: