-"Sjukhuskocken är lika viktig som kirurgen för
patientens framtidsutsikter"-
Det här menar Mone Sæland, Første Amanuensis på Fakulteten för hälsoyrken, Högskolan i Oslo och Akershus och jag kan inte annat än hålla fullständigt med i hennes argumentering.
Både äldre och
nyare forskning över det sista 40 åren visar på en utbredd undernäring hos en
oroväckande hög andel av patienter på våra sjukhus och åldringshem. Med
undernäring menar man här både felaktig mathushållning och kosthåll som gör
patienterna undernärda.
Antagligen är det här ett gammalt problem och ett problem som förekommer över hela den västliga världen.
Antagligen är det här ett gammalt problem och ett problem som förekommer över hela den västliga världen.
Så mycket som 30
% av alla patienter är undernärda vid tidspunkten för inläggning på ett sjukhus.
Ytterligare 30 % kommer att bli undernärda under sin sjukhusvistelse, tillsammans
blir detta mera än hälften av alla
inlagda patienter. Sällan blir undernäring upptäckt och allt som oftast även förbisett, och allt för ofta är det så att ju allvarligare sjukdomsdiagnosen
är desto felaktigare blir också kosthållet för patienten.
Hälsomyndigheternas
definition av god kvalitet på kosthålls arbetet föreskriver att åtgärderna bör
tillpassas patientens behov. Många flere patienter kunde troligen ha blivit
helt friska eller i det minsta friskare om övervakningen och upprätthållandet
av deras näringsfysiologiska tillstånd genom kosthållet hade varit högre
prioriterat inom hälsovården. Det kunde frigöra stora resurser, ett patientdygn
kostar samhället nämligen en hel del.
Senast 24 timmar
efter inläggning på sjukhus borde individuellt kosthåll och näringsfysiologiska
åtgärder verkställas för patienten oberoende om patienten kan eller inte kan äta
själv. Farmakologer, psykologer, läkare, sjuksköterskor, ergoterapeuter, kliniska
näringsfysiologer och kökspersonal bör vara involverade i detta nödvändiga teamarbete.
Den dagliga
värderingen av behandlingsförloppet bör inkludera patientens kosthålls status och
näringsfysiologiska tillstånd samt hans eller hennes tillfredsställelse med
maten. Huvudmotivet är ju en bättre patientomsorg och inte minst att spara
pengar.
Äldre patienter
över 65 år är en särskilt utsatt och sårbar grupp, inte minst för att
förväntningarna både från patienten själv och behandlingsapparaten är mera
dämpade. Vi godtar, felaktigt och allt för lätt, moderat undernäring som en
naturlig del av det att åldras. Nyare forskning har emellertid kunnat påvisa
att felaktigt kosthåll och därigenom undernäring hos äldre är förbundet med
ökad risk för livsstilssjukdomar som diabetes, hjärtkärlsjukdomar, cancer
och för tidig död, det vill säga att dö fören man nått en ålder av 75 år.
Felaktigt
kosthåll med undernäring som följd hämmar också förmågan att kunna tackla stress situationer, till exempel ett lårbensbrott och den påföljande behandlingen, och
lunginflammation är en fruktad komplikation efter ett kirurgiskt ingrepp
speciellt hos äldre som dessutom inte sällan leder till dödlig utgång.
Det tragiska
utfallet för en 73 år gammal man som låg 15 dagar på ett sjukhus, praktiskt
talat utan mat och dryck hela denna tid
kunde med största sannolikhet ha undvikits om sjukhuset hade varit lika upptagna
av att behandla hans näringssituation som hans lårbensbrott.
Kosten är vår
största miljöfaktor. I loppet av ett år äter och dricker en vuxen person mer än
ett ton. Ingen annan enskild faktor har så stort inflytande på vår hälsa och
vårt välbefinnande som den mat vi stoppar i oss. Men det tar tid förrän kosthållet
får synliga följder och kanske det är någonting av en förklaring till den
dåliga uppmärksamheten och statusen runt omkring rätt och riktig mat till rätt
patient på våra sjukhus.
Det är faktiskt
så att sjukhuskocken är lika viktig som kirurgen för patientens prognos.
Att det kräver
andra resurser att bli kirurg än att bli kock är en helt annan sak. De som
hamnar på sjukhus löper troligen större risk för att bli undernärda än de som hittills
hållit sig friska. I Sjukhusens Kosthålls och näringsfysiologiska arbete för inlagda
patienter bör man därför också sträva till att hålla människorna friska och
glada längst möjligt efter sjukhusvistelsen för det om något är till nytta och glädje
både för den enskilda som det alltmer pressade hälsoväsendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar