Dag 3: Fiskpinnar, gör dem själv. #lättålagom

 

Dag 3: #lättålagom

Fiskpinnar, gör dem själv!

Recept för 4 personer

Ingredienser:

2 st hela fiskfiléer, inhemsk öring eller sik, köper du fisken över disk, be då om att man avlägsnar skinnet på filéerna, så slipper du göra det där hemma.

2 st ägg

1 dl vatten

2 dl vetemjöl

4 dl cornflakes utan socker

2 dl riven ost

salt och peppar

-Börja med att skära fiskfilén i strimlor, ca 1½ cm i tjocklek.

-Vispa samman ägg och vatten i en skål eller form.

-Blanda samman cornflakes och den rivna osten i en skål eller form.

-Salta och peppra fiskstrimlorna och doppa dem därefter i vetemjöl och därefter i äggblandningen och till sist i ost och kornflakesblandningen. Du lagar helt enkelt en panering över filéerna.

-Stek dina egenhändigt lagade fiskpinnar i het stekpanna med smör tills det fått en vacker gyllene färg, lägg upp på ett fat som tål ugnsvärme och håll varmt i ugnen på 100 grader tills servering.

Servera dina fiskpinnar tillsamman med kokt potatis och en god sallad. Vill du kan du även röra ihop en yoghurtsås, då kan du klippa ner eller finhacka lite dill, en nypa salt och ett antal varv ur pepparkvarnen, blanda samman allting väl och lägga upp det i en såsskål.

Bon appetit!

Dag 2: Kycklingspett med ananas, dipp och Kornotto. #lättålagom

 

Dag 2: #lättålagom

Kycklingspett med ananas, dipp och "Kornotto"

Recept för 4 personer

Ingredienser:

400 g kycklingfilé

1 st färsk ananas

2 st röd söt paprika

1 paket färska champinjoner

½ dl soja

2 msk flytande honung

1 krm malen svartpeppar

2 msk citronsaft

-Dela kycklingfiléerna i mindre bitar. Blanda samman soja, honung, svartpeppar och citronsaft till en marinad. Lägg kycklingköttet i marinaden och låt det dra i ca 30 minuter.

-Skala ananas och avlägsna mittdelen, skär i lagom stora bitar som passar på grillspett. Dela även paprikan i mindre bitar för grillspetten.

-ta fram grillspett och börja med att trä på en kycklingbit på spettet, därefter en ananasbit så en paprika bit och en hel champinjon, fortsätt med ett nytt lager tills spettet är fullt.

-Grilla kycklingspetten antingen över öppen eld eller i ugnen på 200 graders värme tills det fått en vacker gyllene färg. Du kan även pensla spetten ett antal gånger med den överblivna marinaden under tiden det grillas eller steks i ugnen.

Dippsåsen:

2 dl smetana

½ dl apelsinjuice

1 krm paprikapulver

1 st pressad vitlöksklyfta

1 msk senap

salt och peppar

Blanda samman alla ingredienserna till en dipp. lägg i skål och servera till kycklingspetten.

PS: ett tips från proffsen: Du kan även vispa smetanan till ett hårt skum och därefter tillsätta alla andra ingredienser, då blir dippsåsen mera fast och inte så rinnande. (Alla syrade gräddprodukter med en fetthalt på minst 28 % går att vispa till skum)

Kornotto:

I varje välsorterad livsmedelsbutik finns det förpackningar med Matkorn som du kan använda i stället för ris.

Koka matkornen enligt anvisningen på förpackningen. Sila bort vattnet när kornen är genomkokta, tillsätt lite smör och kryddor du själv tycker om och servera tillsamman med kycklingspetten och dippsåsen.

Det här är en garanterad succé för alla barn och även vuxna.

Dag 1: Maletköttsoppa #lättålagom

Dag 1: #lättålagom

Maletköttsoppa för 4 personer

Ingredienser:

400 g maletkött (du väljer själv vilken typ, alla är gångbara)

3 st morot

4 st potatis

1 st blomkål

2 st gul lök

1 st vitlöksklyfta

Vatten

½ dl soja

Salt och peppar

1 dl grovhackad persilja

-Skala alla rotsakerna och skär dem i små tärningar. Blomkålen fördelar du i små, små knippen.

-Tag fram en lagom stor kastrull och börja med att bryna maletköttet i kastrullen med lite smör. Salta och peppra lätt.

Tillsätt alla grönsakerna och pressa i vitlöken, (har du ingen vitlökspress så skär du vitlöken i mindre bitar, det går lika bra).

-Häll i sojan och tillsätt vatten just så mycket att det täcker och låt soppan koka i ca 15-20 minuter eller tills grönsakerna känns mjuka.

-När soppan är färdig tillsätter du den grovhackade persiljan, smaka av om nödvändigt med salt och peppar. Servera tillsamman med ett gott bröd.

Bon appetit!

Thor med osthyveln

Snickarmästaren Thor Bjørklund (1889–1975) älskade ost. Men någonting överskuggade glädjen av att äta den, för när han skar i osten med kniv, fick han allt för tjocka skivor, och dessutom blev osten både rufsig och ful, det villa han göra någonting med, men hur?

En dag medan han jobbade i sin snickarverkstad fick han en uppenbarelse. 100 år senare har den händiga, lilla uppfinningen hans fått en fast plats i kökslådan hos alla norrmän och över hela världen. Uppfinningen hans var en genial lösning på ett irriterande problem. År 2025 fyllde osthyveln 100 år.

Osthyveln var en reell nyvinning som verkligen gjorde skillnad för folk. Först och främst för att den gav inbesparningar i köksbudgeten hos folk, säger Lars Jørgen Jensen direktören för GIAX produksjon A/S på Ringebu som nu lagar Bjørklunds osthyvlar. Idag känner ingen av oss till ett liv utan den här uppfinningen.

På Bjørklunds tid kom ost i stora stycken på upp till 4 kilo. Ostarna var stöpta i formar och var ofta vackra att se på innan någon gick lös på dem. Thor växte upp med sju syskon och sina föräldrar och efter morgonfrukosten hemma på gården Bjørklunds kunde nog osten se ganska kaotisk ut.

Redan som tonåring började Thor att intressera sig för snickrandet.Då han var 16 år byggde han sin egen orgel i furu och efter att ha avlagt ”Svennebrevet” = yrkesexamen, så startade han sin egen snickarverkstad på Lillehammer där han tillverkade köksbord och köksstolar och allt möjligt annat.  Thor tänkte mycket och länge på hur han skulle lösa ostproblemet. Han provade sig fram med en hel del olika patent.  –”Många dåliga försök”, sa han själv flera år senare.

En dag fick han en uppenbarelse i sin snickarverkstad hemma i Lillehammer, han la märke till att trähyveln skar tunna skivor med spån av ämnet han jobbade med, tänk om det var där själva svaret till ostproblemet låg?  Thor gick strax i gång med att laga en ostkniv efter samma princip. Först bytte han ut knivbladet på en helt vanlig bordskniv med ett hyvelskär, troligen påminde det lite om den slags potatisskalare vi använder oss av idag. Den gick att använda men hyvelskäret var svårt att styra och ostskivorna blev därefter.

Han förstod att han var på rätt väg och gav inte upp innan han hade skapat en osthyvel som gav lika tunna och jämna skivor varje gång. Hur länge han grubblade på detta experiment är det ingen som vet men flera rundor senare fick han en idé om att sätta skaftet på tvären av skäret i stället för längsmed och det blev perfekt, ostskivorna han hyvlade var alla lika och lagom tunna men ramlade alltid ner på golvet, han behövde någon form av platta för att ostskivorna skulle hålla sig kvar på hyveln. En dag var mammas potatisskalare borta. Pappa hade lossat alla delar för att få material till den första osthyveln, berättade dottern Bodil i en intervju långt senare. Äntligen kunde Thor visa familjen sin, och resten av världen, sin geniala, lilla uppfinning.

Patentansökan blev inskickad den 31 augusti 1925. Ordet osthyvel var inte nämnt, men det var inga tvivel om vad det var han ville beskriva i patentansökningen: ”Kniv till att skära av ost och liknande av den art som fungerar som en hyvel där dess knivskär genom utskärning och nedböjning av den ena kanten av en slits i en platt formad del ger jämna och tunna skivor av det som skall hyvlas”.

Svar på patentansökan kom i november 1926 och osthyveln fick patentnummer 43377. Den första osthyveln blev lanserad under namnet ”SPAR” och ordet var graverat in mellan skäret och skaftet och blev samtidigt en uppfordring till norrmän om att visa måttfullhet i en svår tid. Uppfinningen blev mottagen med öppna armar och i dag är det en attiralj som ingen kan vara utan. 

Den första osthyveln kostade bara några kronor. Många försökte att kopiera idéen och sälja den som sin egen. En gång slutade ett plagiatförsök i Högsta domstolen i Norge och Bjørklund fick medhåll i rätten och utbetalt en ersättning på 15 000 kronor, vilket var en mycket hög summa pengar på slutet av 1920-talet.

På 1980-talet, mitt i yuppietiden, skämtade dagstidningarna med att osthyvelns tid var förbi. Tidningarna skrev att folk hade nu fått så god råd att de ville börja skära tjockare skivor av osten och norska mejerier stödde denna tanke och började köra hårda kampanjer med att nu var det dags att ”skära tjocka skivor av osten”. Osthyveln tog allt detta med ett förkrossande lugn, den hade trots allt kommit för att stanna. Under Olympiaden i Lillehammer i 1994 blev Thor Bjørklunds osthyvel med skaft av silver utdelad som vippgåva.

Sedan den späda starten i snickarverkstaden till Thor för 100 år sedan har det nu producerats över 60 miljarder osthyvlar och antalet osthyvlar över hela världen har blivit enormt. Osthyveln har blivit en allemans egendom och inte minst en norsk nationalsymbol och osthyveln kommer upp som ett av toppalternativen när man frågar utlänningar om vad som är typiskt norskt, säger man vid Norges innovationscenter.

Nästa gång du och din familj skall skiva ost tänk då på att den här uppfinningen inte bara är en norsk uppfinning, den är också ett redskap som ingen i familjen kan vara utan ens på fritiden.

Osthyvelns 100-års jubileum firades 2025 och världens största osthyvel finner man på orten Ringebu i Norge, den osthyveln är med fundament 7,7 meter hög. Länge leve osthyveln!




Källhänvisningar

Mat fra Norge
Norska statens inlandsarkiv avdelning Maihaugen.
Det norska patentverket (Patentstyret.no)
NRK 1

Bon appetit!

lunchpausen och gemensamma måltider viktiga insitament!

En forskargrupp har lagt fram en ny rapport om våra finländska vanor när det gäller lunchpausen. Man ser en alarmerade utveckling när det gäller tidsbruket av lunchpauserna i vårt land. År 2023 förbrukade man över 35 minuter till sin egen lunchpaus och år 2025 använde man mindre än 20 minuter till sin lunchpaus. På tre år har lunchpauserna minskat med 15 minuter och det är en utveckling som är alarmerade och jag är absolut av samma åsikt som forskarna, att detta måste man följa upp och hålla ett öga på för fortsätter den här utvecklingen med att lunchpauserna minskar ytterligare så kommer man få otroliga problem med fysisk och psykisk hälsa i framtiden.

Det här är en alarmerade utvekling som i det långa loppet kan få katastrofala följder. Man vet genom forskning att tiden man ger maten har en stor psykologisk betydelse för hälsan och vårt välbefinnande. Lunchpausen på jobbet eller i hemmet skapar en social tryghet och en gemenskap. Maten väcker känslor och minnen och den ger oss energi samt njutning. Enbart åsynen, lukten eller samtalet om maten påverkar oss.

En del känner sig plötsligt hungriga eller sugna, börjar fantisera, framkallar smakminnen som är lagrade i hjärnan. Matfantasier bidrar inte med extra kalorier men forskningen visar att en del är extra känsliga för matstimuli. Våra sinnen: syn, lukt, smak, hörsel och känsel är våra fönster mot omvärlden, men som den franska sociologen Claude Fischler påpekar involverar identifiering av mat komplicerade kognitiva processer.

Jean Brillat-Savarin skrev år 1825 i sin bok "Smakens fysiologi" att ”Matglädje tillhör alla tider, alla åldrar, alla samhällsgrupper och kulturer, den går hand i hand med alla andra nöjen i livet och är där för att trösta oss när de övriga försvinner”. En fulländad matglädje kräver förutom väl fungerande sinnen även en hög acceptans för maten och kontexten.

Att minska på lunchpausen blir det samma som att minska på sin livskraft och att slarva med maten för att i stället som många börjat göra enligt forskningsrapporten, ta många små mikropauser under en dag gör att den sociala kontakten och gemenskapen runt matbordet under en lunchpaus helt försvinner.

Lunchpausen är avgörande för både fysisk och psykisk hälsa, då den ger nödvändig återhämtning, ny energi och bidrar till en jämnare prestationsförmåga under arbetsdagen. Att regelbundet ta en paus för att äta lunch förbättrar välbefinnandet, minskar stress och kan öka produktiviteten. Kroppen behöver fylla på energidepåerna för att orka med eftermiddagens arbetsuppgifter. Lunchpausen ger hjärnan en välbehövlig paus från arbetet, vilket minskar mental trötthet.

Regelbundna måltider håller blodsockret stabilt, det minskar humörsvängningar och irritation. Att lämna arbetsplatsen under lunch, gärna för att äta utomhus eller någon annanstans sänker betydligt stressnivån. Att äta i lugn takt sänker inte bara stressnivån men underlättar också matsmältningen och att äta lunchen tillsammans med kollegor kan stärka relationer och öka trivseln, som också främjar den psykiska hälsan.

Att hoppa över lunchpausen kan leda till minskad produktivitet, sämre koncentration och ökad risk för stressrelaterad ohälsa. Det ökar också risken för småätande och magbesvär. Lunchpausen och maten ger oss en självklar trygghet i vår sociala gemenskap, inte sällan, bara tanken på att vid tiden för lunch få sitta ner med sina kollegor, eller vid slutet av veckan sitta med familjen och vänner med något gott i munnen, utan krav på prestation, utan samtal om jobb eller deadlines, kan bli som balsam för själen.

Jag har själv förundrats över hur lite tid vi i dagens samhälle använder på att äta tillsammans, gemenskapen under en måltid får lida för det nervösa jaget! Därför skapade jag också 2018 det man känner igen som "MÅLTIDENS GEMESKAPSDAG" som alltid firas den 23 maj, men som med vetskapen i det nya forskningsrönen i måltidssammanhang egentligen kanske också borde firas alla dagar i året.

Min beskrivningen över Måltidens gemenskaps dag den 23 maj är den här: 

"En måltid har flera dimensioner. Förutom matens näringsmässiga funktion uppfyller den även ett psykologiskt och socialt behov. Det kan handla om belöning, kärlek eller uppfostran. Maten kan också bekräfta den relation och gemenskap människor har till varandra. Mat och måltider tillsammans med andra människor är viktiga incitament för att känna livskvalitet, självkänsla och glädje. Alltså långt mer än att mat bara behövs för att överleva och tillfredsställa hungerkänslan.

När vi till exempel samlas runt sill och färskpotatis till midsommar är det mer än mat som lockar. En måltid är ett möte, ett sätt att överföra värderingar. Den gemensamma måltiden gynnar helt enkelt demokratin. Gemenskap är ofta måltidens mål och aptiten kommer i gemenskapen runt bordet, men det finns en allt för hög andel ensamma ätare, även om många försöker lösa problemet genom att hitta nya relationer och sociala nätverk. Ensamheten är svår att hantera och blir väldigt påtaglig i samband med måltider.

Måltidens betydelse som en samlande och social faktor är livsviktig. Vi bör alla komma ihåg och lära oss på nytt detta att dela mat samman med familjen och vänner är otroligt viktigt. Det att laga, samlas och äta mat skall vara som en liten marsch mot något positivt.

”Politiker ilar från bordet till sina åligganden, affärsmän slänger snabbt ifrån sig servetten för att ordna med sina pengar, ämbetsmän glömmer att tugga i bekymmer för statens väl och ve. Arbetaren skyndar sig från arbetsplatsen och hemmet för att ’tugga’ i sig arbetarrörelsens kamp och upplopp om klasskillnaderna medan ungdomen jazzar sig bort i allsköns förlorad tomhet. De hemvana, sällskapliga och trygga matvanorna lider under detta evinnerliga och nervösa jaget. Man glömmer att äta och dricka på ett civiliserat sätt”.

Livet kräver under alla omständigheter sina pauser där inte minst bordets nöjen och en måltid kan bidra till att skapa en fredlig och festlig färgton över det dagliga arbetet och man mår i våra dagar gott av att minnas vad en gammal och erfaren statsman en gång yttrat: ”När allt ­annat slår fel, så får man se till att äta och dricka sig till enighet.”

Vi får inte glömma denna urgamla moraliska och filosofiskt riktiga balans vid en måltid.Vi behöver öka förståelsen för måltidens samlande kraft och inte minst viktigheten bakom måltiden som en samlingspunkt i vardagen, den här sociala gemenskapen behöver på alla sätt och vis uppmärksammas och hedras med en egen dag så att vi kommer ihåg hur betydelsefull den är för varje individ i alla åldrar och samhällsklasser".

Kalops en månghundraårig klassiker

 Kalops en månghundraårig klassiker

Jag minns det ännu som igår, när vi på vårt bröllop (för snart 40 år sedan) serverades kalops med kokt potatis och lingonsylt, det var hederlig gammaldags husmanskost och den lilla extra piffen till kalopsen kom av att kokerskan hade klämt med några anjovisfiléer i kalopsen, det gav den där lilla extra sältan och kryddigheten till kalopsen som gjorde den så underbart god.

Kalops (på finska palapaisti eller vatkuli) är en svensk och finländsk kötträtt som innehåller nötkött, morötter, lök, kryddpeppar, lagerblad och salt och som ofta serveras med kokt potatis och inlagda rödbetor.

Den version av kalops som innehåller morötter som jag lagar idag kallas traditionellt för Skånsk kalops och anses av vissa vara den klassiska versionen.

Kalops beskrevs första gången i Cajsa Wargs kokbok från 1755. Rättens namn kommer från engelskans "collops" som betyder skivor av kött.

Kalops för 4 personer

Ingredienser:

2 kg nöt bog

3–4 st lökar

2 st morötter

Några lagerblad

6–9 Kryddpepparkorn

2–3 anjovisfiléer

Salt

Vatten

-Bryn köttet i omgångar i grytan, när du gjort det, lägg allt köttet tillbaka i grytan, tillsätt resten av ingredienserna och fyll på med vatten just så mycket att det täcker. Låt småkoka i några timmar tills köttet är mjukt och nästan faller sönder.

Servera kalopsen tillsamman med kokt potatis eller potatismos, inlagda rödbetor och lingonsylt.

Bon appetit!

Ris till varje pris?

Måste det vara ris till varje pris!

Vad associerar du med ris? Kanske sushi är det första du kommer att tänka på. Det har ju blivit en slags nationalrätt här uppe i det höga nord, driven av god tillgång till denna billiga råvara ris och den något omstridda norska laxen.

Möjligen vänder också tankarna vidare till det Kinesiska köket, det koreanska eller det indonesiska, ja, egentligen så gott som alla det asiatiska köken. Någon tänker säkert på indisk och pakistansk mat. Lite längre ner på listan kommer ris rätter från Afrika och Sydamerika. Det flesta av oss, i alla fall här uppe i nord, vill inte associera ris med europeisk traditionsmat, men det är faktiskt så att ris tillhör vår traditionsmat mer än vad vi kanske skulle ana.

Italienare älskar sin risotto, Spanjorerna sin paella, Grekerna och turkarna sitt pilaff vilket ju är ganska så förståeligt när man väl smakat på dessa fantastiska rätter. Förklaringen på varför ris står så starkt i medelhavsområdet och inte i Nordeuropa är enkel. Det sydeuropeiska länderna har historiskt sett varit under kraftig arabisk påverkan och det är ju möjligt att odla ris där. Här uppe i Norden har det arabiska köket haft en mindre inflytelse och det är allt för kallt för att kunna odla ris.

Vissa uppmärksamma hjärnor kanske invänder att ris har en central plats i den mest traditionella nordiska måltiden, nämligen julmiddagen. I alla våra nordiska länder är julgröten närmast att betraktas som en helig måltid, det blir ingen jul om inte julgröten är med på bordet. Troligen kom riset till Norden redan under 1300-talet och har blivit använd i både soppor och vällingar. Vi här uppe i det kalla nord har emellertid en annan råvara som hade förtjänat en mycket mer prominent plats i köket än vad riset har fått, nämligen mathavre.

För några år sedan kom det ett tv program där Bruce Springsteen höll ett föredrag, han berättade att det flesta av hans skrivna låtar var stulna från The Animals, även om det inte är så enkelt att höra det och hans tips till unga musikers var detta: ”Lär er att stjäla med stil”.

Det mest populära rätterna med ris från medelhavet har några gemensamma drag, för både paellan och risotton har riset kokats i en buljong medan metoderna och slutresultaten är lite olika. Risotton kräver mycket uppmärksamhet och vanligtvis så sauteras riset med lök innan en fond eller buljong tillsätts lite åt gången under ständig omrörning. Till sist tillsätts både ost och smör. Risotto har en blöt och krämig konsistens. En paella startar man på samma sätt som risotton men redan i början tillsätter man hela mängden fond eller buljong i paellan som så får småkoka och reducera sig själv just så länge att riset inte blir överkokt.

Paellan har alltså en ”torrare” men mera oljig och ändå inte grötig konsistens, och om allt går som det skall så har paellan en något gyllene skorpa undertill som ger den där perfekta smaken till själva paellan.

Vad var det han Bruce Springsteen kom med för ett tips, ”lär er att stjäla med stil”… här kanske det ändå inte handlar om att stjäla, men att omarbeta dessa två ris rätter till våra Nordiska förhållanden och i stället för ris använda sig av mathavre och så är det bara att se vad säsongen har att bjuda på av råvaror. November är bästa säsongen för fårkött och till det passar mathavre utmärkt och det här får då bli de två huvudrollsinnehavarna till vår middag.

Desto mera jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att mathavre kan absolut ersätta riset i både en risotto och paella och ge en mera nordisk touch till mitt fårkött. Mathavre har kvaliteter som ris inte har, proppfull med smakerna från den brynta svampen, lök, ramslök, rosmarin, timjan och smör i min nordiska paella på mathavre så är den perfekt tillsammans med fårkött. En spanjor hade knappast fångat upp referensen till paella, men kanske spanjoren ända hade tyckt om rätten och så kan jag tänka mig att Bruce Springsteen hade i varje fall älskat det här lilla tjuveriet.

Källhänvisning:
Mat från Norge
Joacim Lund

Min Nordiska ”paella” på mathavre (Havreris)

Recept för 4 personer
Ingredienser:

1 kg fårkött
1 st chorizokorv
2 st rödlök
200 g svamp
2 st vitlöksklyftor eller ½ dl ramslökspesto
4 dl mathavre (havreris)
½ liter grönsaksbuljong
2 st skalade morötter
En lagom bit rotselleri
100 g smör
½ röd chili
Salt och peppar

-Skär fårköttet och korven i små bitar. Skala och strimla löken och skiva vitlöken i tunna skivor.
-Skär moroten i antingen tunna skivor eller strimlor. Gör likadant med rotsellerin och finhacka den röda chilin.
-Stek först fårköttet och korven vackert gyllene i en gryta eller en paellapanna, tillsätt vartefter svampen, löken och vitlöken eller ramslökspeston, morötterna, rotsellerin och den finhackade röda chilin och låt det brynas i några få minuter.
-Tillsätt mathavren och häll på grönsaksbuljongen och låt det småputtra tills mathavren-havreriset har kokat in med resten av ingredienserna men ändå inte blivit en gröt. Blanka av med smöret, salta och peppra och smaka av.

Bon appetit!

Köttets begär!

När det nya kostråden från Statens Näringsdelegation kom (Det nya nordiska näringsrekommendationerna 2023) så rekommenderades det att man skulle minska på sin köttkonsumtion och helst bara äta 350 gram kött i veckan. Enligt den senaste statistiken (2025) så har Finländarnas köttkonsumtion inte minskat, den har ökat och i dag äter varje finländare omkring 1,2 kg kött i veckan.

Det nya kostrådens budskap är att vi skall minska på vår köttkonsumtion  därför att det ger oss många hälsovinster, en hållbarare utveckling och en bättre miljö. Allt detta är givetvis goda och eftersträvansvärda egenskaper med effekter man gärna vill följa, men hur hänger allt detta ihop? Och varför har köttkonsumtionen ökat?

För att försöka ge ett svar på den här frågan måste man allra först läsa igenom det nya kostråden och försöka bilda sig en uppfattning om varför man så enträget vill få befolkningen att äta mindre kött och mera vegetariskt. Jag har sagt det förr och återupprepar det mycket gärna, ”VI KAN FORTSÄTTA ATT ÄTA KÖTT I DEN VANLIGA MÄNGDEN VI GÖR, SÅ LÄNGE VI ENDAST OCH ENBART ÄTER DET VI PRODUCERAR I VÅRT EGET LAND”.

Jag läste en rapport där en finländsk professor i hälsovetenskap från Helsingfors universitet påstod att orsaken till att vi finländare fortsättningsvis äter så mycket kött beror på våra attityder, vår matkultur och hur vi ätit genom historien och hur vi framför allt nu förhåller oss till maten och dess betydelse, han menade att det är svårt att förändra folks matvanor och att det nog krävs en attitydförändring om vi skall få folk att äta mindre kött.

Professorn har förvisso rätt i en sak och det är att det krävs en attitydförändring. Men den attityd-förändringen skall inte komma från folket, den skall komma från hela livsmedelsindustrin och alla som representerar den, därför att det är tyvärr livsmedelsindustrin som styrt oss in på den väg vi nu är inne i, vi i Finland konsumerar mer kött än någonsin och det är framför allt färdigmat produkter och utländska råvaror som allt mer hör till vår vardag, endast 12% av det kött som konsumeras i vårt land är inhemskt och inte färdigmat, resten är hel och halvfabrikat och importerat.

Om vi skall få en förändring i våra matvanor som också ger goda effekter för både hälsa och miljö så måste vi allra först ändra på den allmänna uppfattningen om att Finlands bästa innovativa landvinningar är våra färdigmatsprodukter och i stället ge oss själva den tillit som krävs för att vi skall kunna återgå till att börja laga mat från grunden i hemmen.

Det vi ätit genom historien och det som tillhör vår matkultur skall inte sättas i sammanhanget av en dålig attityd eller dåliga matvanor, det vi åt för 100 år sedan var allt annat än färdigmat och utländska köttprodukter, det var en varierad kost och om den överhuvudtaget hade några som helst negativa effekter så var det kanske att den maten ibland var mera fet, men det kunde man lätt råda bot på genom just den varierade kosten även om det var enkel mat, så är det inte idag.

Nu äter vi färdigmat, skräpmat och mat från gatukök mer än någonsin förr och är mer inaktiva än någonsin förr och så rekommenderas det att vi skall börja äta mindre kött samtidigt som vi skall börja röra på oss mera, det här är en ganska så felslagen strategi och en något märklig föreställning över vad som är hälsosamma effekter för oss och miljön.

Om vi ska få goda hälsoeffekter och minimera det negativa effekterna på miljö och klimat så krävs det mera handlingskraft av våra politiker och samhället i stort. Det krävs en enorm folklig upplysningskampanj där alla involverade kan bli överens om att den bästa lösningen är att främja den inhemska produktionen till fullo och också, förstå mig rätt, aggressivt börja marknadsföra den. Det kanske är för mycket begärt men det krävs en statligt styrd folkupplysning och inte minst en riktad konsumentupplysningskampanj som kunde styra den finländska befolkningen in på det rätta valen och därigenom främja både hälsan-miljön och våra matvanor, det borde vara den rätta vägen att gå. 

Vi har blivit intalade, dessutom på helt fel grunder, att vi äter allt för mycket kött. Den negativa påverkan vi påför oss, miljön och klimatet kommer inte av att vi äter för mycket kött och lite grönsaker, den kommer av det stora utbudet billigt importerat kött från bland annat Uruguay och Brasilien och all den inhemska färdigmatsproduktionen vi så välvilligt anser vara den innovationsgrund vårt land skall stoltsera med.

Jag har, som sagt, också sagt detta förr, "Finland är Färdigmatens och importens förlovade land, ett Mecka för den som vill slippa undan med att behöva laga maten själv. Det ny hjälplösas förlovade land där ingenting av det egna kokandet eller det egna landets goda råvaror bärs upp som ett innovativt tänkande men mera som en börda i den stressiga vardagen".

Den dagen vi effektivt börjar motarbeta dessa negativa attityder och också förändrar våra kostråd så att det följer våra egna behov och baserar sig på den inhemska produktionen, först då och endast då ser vi en positiv utveckling för både hälsan, miljön och vårt klimat. Det Finländska samhället och våra matvanor styrs i allt för hög grad av industriella innovationer som inte är förenliga med varken goda och hälsosamma matvanor eller klimatsmarta val.

Uppsummerat, Visst, det krävs en attitydförändring men det skall ske på den politiska livsmedelsarena där besluten tas och det allmänna råden ges! Kostrekommendationerna glömmer kanske berätta för oss att det stora utbudet av importerat och färdigmaten är den bidragande orsaken till att man vill minska på köttets andel, och kanske man samtidigt väljer avstå från att nämna att om man bara förhåller sig till det inhemska obearbetade köttet så kunde man äta mer än 350 gram i veckan, vad vet jag, men råden är nog så förvillande dåliga med tanke på hälsa, miljö och klimateffekter så som jag ser dem!

Iscider - Äpplets ädla droppar!

Äpplets väg till ädla droppar!

Äpplets historia sträcker sig över tusentals år, med ursprung i Centralasien, där det vildvuxna äpplet Malus sieversii odlades redan för 3 000 till 4 000 år sedan. Genom Sidenvägen kom äpplet till Europa och korsades med vilda sorter, särskilt i Persien. I Norden har äpplen funnits sedan vikingatiden, med de första dokumenterade odlingarna i klosterträdgårdar på 1100-talet. Idag finns tusentals äppelsorter med en utveckling som fortfarande pågår.

Redan 800 f.Kr. ansågs äpplet i Mesopotamien vara en medicinalväxt. I det romerska riket spreds kunskapen om fruktodling norrut i Europa, och man ympade in goda sorter på vildapelstammar. Äpplet omnämns i nordisk tradition tidigast i Snorre Sturlassons Edda, som skrevs på 1200-talet. Under medeltiden anlades de första äppelodlingarna i Sverige i klosterträdgårdar av europeiska munkar, och äppelvin började tillverkas. Arkeologiska fynd visar att äppelodling förekom i Sverige redan för cirka 2 500 år sedan, och äpplen användes under vikingatiden.

På 1800-talet ökade intresset för äppelodling, och många nya sorter importerades från Europa. Idag finns tusentals olika äppelsorter, och förädlingen fortsätter för att utveckla nya sorter med varierande smak och egenskaper.

Äpplets väg till Finland

Riksrådet Erik Fleming beställde de första kända äppel- och päronträden från Reval år 1539 och lät plantera dem på sin gård Svidja i Sjundeå, vilket är de första dokumenterade äppelträden i Finland. Under 1600-talet blev äppelodlingen mer utbredd, bland annat genom Jöns Knutsson Kurcks fruktträdgård på Åland.

Under 1700- och 1800-talet fortsatte import av träd från Tyskland, Holland och Estland, och under den ryska tiden även från Ryssland. Äppelodlingen var som störst på 1930-talet, men en stor del av odlingarna förstördes under de stränga vintrarna. På 1940-talet började pionjärer odla äpplen i större skala igen, och på Åland bildades Fruktodlarnas förening i början av 1950-talet. Idag är Åland landskapet med den största äppelproduktionen i Finland. Den kommersiella odlingen använder moderna sorter som är framtagna för färskkonsumtion.

De sorter som överlevt de finska vintrarna är särskilt värdefulla för att de visar vilka träd som är anpassade till klimatet. Dessa gamla sorter är viktiga ur ett genetiskt och kulturellt perspektiv och har en mångsidigare användning i matlagning.

Iscider -Det ädla dropparna

Iscider har en kort historia och föddes i Quebec, Kanada under 1990-talet, där man inspirerades av eisweins produktionsmetoder för att skapa en söt och koncentrerad äppeldryck genom att frysa äppelmusten för att avlägsna vatten. Iscider är en relativt ny uppfinning som skiljer sig från den mycket äldre cidertraditionen, som går tillbaka till antiken men som först på 2010-talet började anamma liknande produktionsmetoder och stil som den kanadensiska originalet.

Eiswein-metoden: Produktionen hämtade inspiration från den europeiska vinproduktionen och metoden att tillverka eiswein, där man fryser vindruvor för att koncentrera musten och göra den sötare och fylligare. Nyckeln till isciderns framställning är kyla. Genom att frysa äppelmusten separeras vattnet, vilket resulterar i en koncentrerad och söt dryck. Iscider är en modern dryck och har en mycket kortare historia jämfört med traditionell cider.

Produktionen av iscider har sedan dess spridit sig till andra regioner med kallt klimat som når minusgrader, där det passar för äpplen. I Sverige började man producera iscider på 2010-talet, genom Brännland Iscider som grundades 2010 med syftet att skapa den världsledande iscidern. 

Iscider, är ett sött, stilla fruktvin gjort av äpplen, producerat genom att frysa äppelmusten naturligt för att koncentrera sockret innan jäsning, vilket resulterar i en högre alkoholhalt och en smak liknande sött fruktvin. Iscider har trots sin relativt korta historia på bara några decennier fått en enorm publicitet och idag är iscider en dryck som är ett fast inslag på många restaurangers dryckesmenyer.

I Socklot där havet möter land, där ängarna möter dimman och älvorna dansar i skymningen där skapas det ädla droppar av äpplen, Iscider från Liselunds Cider.

Om man skall sätta finger på vad den här drycken passar allra bäst till så är det nog utan tvekan till en äppelpaj eller en karamelliserad rabarberpaj, kombinationen av isciderns syrliga toner och äppelpajens eller rabarberpajens söta, lite nötaktiga och karamelliserade smak ger en helhetsbild och en smakpalett med balans och harmoni, det blir som vi kökschefer och Oenologer brukar säga, det ingår ett äktenskap med varandra och när en maträtt och en dryck bildar den  här harmonin så är måltiden och måltidsupplevelsen komplett.

Iscidern från Liselunds Cider i Socklot är en Fantastisk produkt som dessutom är närproducerad, eller jag skulle villa vidareutveckla ordet närproducerad till  ”KORTREST” för när råvaran finns så pass nära som bara några få kilometer från den egna kökstrappan passar ordet KORTREST, perfekt in i sammanhanget.

ETT STORT Tack till Maria och Anders Wingren i Socklot för det ädla droppar  jag fick stifta bekantskap med. Ni gör ett mycket fantastiskt och inte minst värdefullt arbete för att höja nivån på den finländska mat- och dryckeskulturen!

Liselunds Cider i Socklot

Bon appetit!

Fårkött i paket!

Nationalism, våld, plundring och långtidsstekt kött. En av Greklands mest kända rätter har en ganska så intressant historia. "Från det Nordamerikanska slätterna till pib i mexikanska Yucatán, från Sibirien till hangis i Nya Zeeland, över Stilla havet, där hawaiiska imu är det kändaste exemplet". Så skriver man i matlexikonet "The Oxford Companion to Food", om hur grekiska frihetskämpar i sin tid lagade mat. Så speciella var metoderna deras att vi fortsättningsvis har ord i språket som härstammar från dem. Har du förresten mött en kleptoman någon gång?

Hm... Gräva ner middagen.

Du har antagligen sett jordugnarna i David Attenborough liknande program med olika urbefolkningar som lagar mat. Ofta är det bara en grop i marken, någon gång belagd med stenar. I gropen tänder man ett bål och låter det brinna ner, lägger stenar i glöden och maten uppå stenarna och så täcker man jord över det hela. Efter några timmar i den här jordugnen så är maten saftig, mör och helt fantastisk. Precis just så här är det gamla grekiska receptet på "kleftiko".

Matlexikonet kunde förresten gott också ha nämnt det nordiska vikingarna. De använde också jordugnar, stora sådana till generösa fester, kanske när man ville bjuda in familj och vänner till en mysig middag för att fira att man hade varit mycket bra på att plundra, våldta, bränna och mörda. Och små, så kallade kokgropar användes till vardagsbruk. Det ville överraska mig väldigt om Vikingarna inte åt något liknande som kleftiko.

Namnet på rätten låter säkert grekisk för många, men den har en förklaring. Klephtes var grekiska rebeller en slags "Robin Hood" då det osmanska riket ockuperade delar av Grekland i 400 år, från 1400-talet till början av 1800-talet. Dessa män vägrade överge sig och blev en reellt ordentlig pina för det osmanska ockupanterna. Från sina gömslen ute i den tuffa och otillgängliga naturen kunde de planlägga och genomföra dristiga aktioner. 

De kunde sätta eld på ett osmanskt huvudkvarter i nattens mörker, ta livet av osmanska härförare som färdades på genomresa, sabotera utstyr, ja bokstavligen sätta käppar i hjulet för fienden, och av och till kasta sig in i blodiga slag. På Grekland dyrkas och hedras klephtener fortsättningsvis för sin hjältemodiga insatts i frigöringskampen, men utan mat och dryck är hjältarna värdelösa.

Alla Klephteners existens stod och föll på att de förblev oupptäckta. De kunde inte bara vandra in i närmaste bygd och köpa sig mat i butiken. Antagligen hade de inte all världens pengar till att köpa mat för heller och inte kunde det tända på ett bål och grilla när som helst, för som alla vet så är det så att det uppstår ingen rök utan eld, och de osmanska ockupanterna var ju alltid på utkik. Men Klephtenerna kom på en genial lösning.

Grekland hade också den gången mycket får och getter (nu i vår tid är det visst nog ungefär tio miljoner får i landet). Om Klephtenerna stal ett lam var det nog så enkelt att slippa undan med det, (ordet kleptoman härstammar från Klephtener, men det kanske du redan hade listat ut). Lammet kunde ju lika gärna ha kommit bort från sin flock och satt sig fast i en klippskreva eller blivit uppätet av ett rovdjur. Och om någon kålrot, rova eller annan rotfrukt samtidigt blev borta så var det inte nödvändigtvis så enkelt att upptäcka det heller, -hm? bara 165 rödbetor? var det inte 172 stycken här i går kväll?- Klephtenerna blev specialister på att stjäla, och laga mat utan att bli upptäckta, alltså, inte alls så annorlunda våra vikingar.

Man kan se för sig att Klephtenerna brände bål när det var mörkt, Då kunde ingen se röken och det är inte svårt att placera ett bål så att ingen kan se ljuset från flammorna. När morgonen kom, hade de mängder av glöd och varma stenar de kunde sätta maten på innan det drog ut på sina fejder för att slåss hela dagen och så komma tillbaka till färdig, super god, gratis, långtidsstekt lammkött. Det kan man verkligen kalla för ett vinnande recept. 

Så populärt blev detta kleptomana koncept att kleftiko fortsättningsvis finns på det flesta restaurangers menyer på Grekland. Lammet kokas inte så ofta i jordugnar mer, det vanligaste nu är att packa in köttet i bakplåtspapper och långtids steka det i ugnen.

Hur förvandlar man kleftiko till någonting nordiskt? Tja, kanske man inte behöver göra det. Då jag skrev att det ville överraska mig om inte vikingarna åt kleftiko så menade jag det nog så bokstavligt.

 Vikingarna kallade det näppe för kleftiko. Men vi skall komma ihåg att vikingarna fanns före den osmanska ockupationen av Grekland, om någon, så var det vikingarna som lärde grekerna laga maten på detta sätt, inte tvärtom.

Vikingarna åt ju också väldigt mycket får. Det använde ullen, drack mjölken och använde horn och ben till smycken och redskap, och de lagade maten i jordugnar så det att försöka göra kleftiko till något nordiskt är bara en smygmodernisering av någonting som har blivit gjort här i norden i minst tusen år.

Jag köper fårköttet mitt hos min lokala köttproducent, två gårdar, i Jakobstad och när vi nu är inne på det grekiska kleftiko så finns det egentligen inga som helst gränser för vilket slags fårkött man använder till just kleftiko. I dag är det vanligt att man använder sig av lamm eller får lägg, men jag nöjer mig med ett lårben. När jag kom hem kokade jag en lätt saltlake, lät den svalna och satte därefter lårbenet av får i laken och lät det stå i över natten. Nästa morgon skalade jag några morötter, delade dem i mindre bitar, lade dem tillsamman med köttet på bakplåtspapper som jag virade runt allting till ett knyte, satte det i ugnen på högst 150 grader och drog ut på en långtur med hunden Lady och när jag kom hem så var middagen färdig.

Jo men visst, det är inte så underligt att jordugnar blivit populära över hela jordklotet. Långtidsstekt kött är någonting av det bästa som finns. Och medan det steks så samlar sig fett och köttsaft i botten av bakplåtspappret där grönsakerna ligger och gottgör sig i all sin härlighet. Metoden är i princip den samma som förr. Maten ligger varmt, innesluten i många timmar och ingen kan se röken från bostaden din,( men om någon skulle se det, ring för guds skull 112). Det kan emellertid bli svårt att hålla middagen dold för grannen ändå, när jag kom hem från turen luktade det nämligen fårkött i hela trappuppgången och så var det säkert där uppe i det grekiska fjällen i sin tid också. 

Långtidsstekt fårkött med ben för 4 personer

800g - 1 kg fårkött med ben
4-5 morötter
3-4 palsternackor
4 stora lökar
1 kålrot

Sätt ugnen på 150 grader. Placera fårköttet på ett bakplåtspapper. Skala och dela rotfrukterna i mindre bitar och lägg dem runt omkring fårköttet, vik upp bakplåtspappret och knyt ihop kanterna av bakplåtspappret så att det blir som ett knyte. Låt det stå i ugnen i minst 6 timmar, packa det därefter upp och servera hela härligheten direkt rykande varm. Måste du av någon anledning ha potatis till så kunde du lika gott ha vira in några potatisar i det samma paketet , men det är så absolut inte nödvändigt när så många andra rotsaker gör dig tillräckligt mätt och synnerligen belåten. 

Gurka, en stor affär!

I Finland har vi ätit gurka sedan 1600-talet. Nu i eftertid har gurkans utseende blivit en stor affär!

Det är knappast någon annan matvara vi äter så mycket av som bidrar till så lite fett på kroppen. Om man vill äta mycket av en råvara utan att lägga på sig så finns det inte något bättre alternativ än gurka. 96–97 % av innehållet i en gurka är vatten. Det betyder att även om man äter en hel gurka så får man inte i sig mer än knappt 40 kcal, så med andra ord så är det bara att frossa i sig av den här grönsaken.

Då EU-medlemskapet sto på dagordningen för Finlands del blev EU:s föreskrifter relaterade till gurkans utseende en stor sak. Det så kallade ”direktivet för gurka” från 1988 innehöll en bestämmelse om gurkans krökning. Direktivet blev använt som exempel på detaljstyrningen i EU:s inre marknad.

Enligt direktivet kunde inte en gurka som kröker sig mer än en centimeter per tionde centimeter, bli godkänd som första klassens gurka, och gurkor som inte var raka nog kom knappt ut på marknaden. Men krökningsregeln för gurkan var emellertid inte något som EU hade funnit på. Detta blev reglerat i en dansk lantbrukslagstiftning redan i 1927. Poänget med regelverket var att få ett visst antal gurkor i en standardiserad kartong. Att frakta kartonger med mycket luft var dessutom dyrt och dåligt för klimatet ansåg man.

EU:s ”gurkdirektiv” blev upphävt i 2009. Initiativet var danskt och kom året före när det var finanskris och många ville nog gärna köpa krökta gurkor om det fick dem till ett billigt pris. Den dåvarande danska EU-kommisionären med ansvar för lantbruket menade det var meningslöst att kassera produkter med fel form. Kommissionären menade ”återföreningen av krökta gurkor och krokiga morötter” var ett konkret exempel på EU:s ansträngningar med att avskaffa onödig reglering. Hun ansåg också att det var långt mycket bättre att låta aktörerna i marknaden själva få bestämma över reglerna.

Sätter man ordet gurka framför nyhet, blir det automatiskt betraktat som lite väsentligt och kanske roligt, orsaken till det är begreppet ”gurk-tiden”- den stilla tiden i semestertiden som är fattig på nyheter. En gurknyhet är synonymt med en nyhet som normalt inte hade nått upp i nyhetsflödet. Uttrycket kommer från tyskan: Sauregurkenzeit (suragurktiden) och man antar att betydningen ”nyhetslös tid” skall ha kommit från en tid då affärerna gick dåligt.

Visste du detta om Gurkan:

1: Gurkan är botaniskt sett egentligen en frukt men den är ansedd som grönsak.

2: Ursprungligen kommer gurkan från Indien där den fortsättningsvis växer vilt vid foten av Himalaya. Gurkan har odlats i Kina i över 3000 år.

3: Gurkan kom till Finland under 1600-talet. I dag äter vi i Finland över 9 kg gurka per person i året.

4: Finland är världsmästare i gurkodling. I Närpes uppnåddes förra året en av de största gurkskördarna per kvadratmeter genom tiderna man producerade totalt, rekordet 244 kg gurka per kvadratmeter.

Omvandlat till hektar innebär det hela 2,4 miljoner kg gurka, vilket motsvarar cirka 8 miljoner gurkor. Denna siffra är i en helt egen klass jämfört med gurkproduktionen i resten av världen.

– Sådana rekordskördar uppnås genom utmärkt odlingskompetens och den senaste teknologin, som i de finländska växthusen är i absolut världsklass.

5: Gurkan odlas året om i Finländska växthus och stoppar bara upp när växthusen skall rengöras och klargöras för en ny säsong.

6: Gurkan skall vara mörkgrön med fast konsistens. Skalet skall vara jämnt eller lätt knöligt och fritt från blöta fläckar.

7: Gurkan kan inte precis skryta över att den innehåller många vitaminer och mineraler men den innehåller lite fiber.

8: Gurkan skall INTE förvaras i kylskåp, allra bäst mår gurkan i en temperatur på 12 grader, den är nämligen mycket ömtålig för både kyla och värme, den får fort frostskador i kylskåpet.

9: Förvara INTE gurkan tillsammans med äpplen eller tomater, det avger etylengas som påverkar gurkans hållbarhet.

10: Gurkan ”Cucumis sativus” hör till pumpafamiljen.

Bon appetit!

Morot! Grönsaken med ett färgrikt förflutet!

Moroten är den grönsaken som vi äter mycket av i hela Finland. Men få känner till dess förflutna historia. De kan vara långa, korta, spetsiga, böjda och nästan runda och det finns fortsättningsvis vilda varianter av den här rotväxten i hela Norden. I vårt land blev moroten känd under 1600-talets slut, men det var först under 1800-talet som det blev populärt att odla morötter.

Utländska källor hävdar att moroten odlades redan för över 5000 år i det områden som nu utgör Afghanistan, Pakistan och Iran. En av utfordringarna med morotens historia är att tidiga källor inte skilde mellan palsternacka och morot. Vilda morötter är vita eller ljusgula medan lila eller gula morötter var de första färgerna på morötterna som blev framodlade. De lila morötterna fick sin färg från ”antocyaniner” ett ämne som också finns i röda vindruvor, blåbär och rödkål.

En romersk läkare på Jesu tid gav moroten namnet ”Stafylinos” därför att färgen den gången påminde om blåa druvor (=staphyle). De blåvioletta morötterna blev bland annat använt som färgmedel. Rötterna gav en billigare rödfärg än äkta purpur som man fick från purpursniglar.

Den gula moroten tog över efter den lila färgade moroten. En agronom vid det Nederländska lantbruksuniversitetet i Wageningen, Otto Banga, är den bästa källan för morotens historia. År 1957 publicerade han sin forskning om morötter och enligt honom började utvecklingen av det gula morötterna vi i dag känner, med material importerat från arabiska land. Lila morötter blev nämnda i Frankrike på 1300-talet och lite senare i Nederländerna och Tyskland. Gula morötter blev registrerade i England, Frankrike och Tyskland på 1500-talet. De gula morötterna blev mer utbredda än det lila morötterna och ersatte de lila under 1500-talet.

Det är knappast någon tillfällighet at en nederländare företog sig ett djupdyk i morotens historia. Man antar att de orange morötterna uppstod i Nederländerna på 1600-talet, först genom mutationer av gula varianter.

Enligt en myt så skall de orange morötterna ha blivit odlade fram som en slags hyllning till den första nederländska kungen: Vilhelm av Oranien. Han ledde frihetskriget mot Spanien på 1500-talet. Det är ändå mera troligt att den orange varianten blev framodlad för att den var sötare och mindre bitter än sina föregångare, och så utpekad som en slags kunglig grönsak.

På 1700-talet var Nederländerna det ledande landet inom morotsutvecklingen och klassificerade fyra typer från vilka våra moderna orange morötter härstammar. Dagens söta morötter uppstod på 1800-talet som ett resultat av förädling i Nederländerna.

Färgen på de orange morötterna kommer från betakarotenet, ett ämne som tillhör en grupp naturliga färgämnen: ”karotenoider”. Betakaroten kan omvandlas till vitamin A i kroppen. Moroten bidrar till ungefär hälften av finländarnas intag av betakaroten. Vitamin A är viktigt för bland annat immunförsvaret, för huden och synen. Brist på vitamin A är den vanligaste orsaken till blindhet i en del fattiga land. Har man dålig nattsyn kan det vara ett tecken på A-vitamin brist.

För många (kanske också för en amerikansk president?) är det allmänt känt att stora mängder betakaroten kan påverka hudfärgen. Betakaroten är ett naturligt färgämne som kan lagras i underhudsfett. Med undantag av spädbarn som har fått för mycket morotspuré så är det nog snarare piller än morotsätandet som leder till så stora mängder att huden framstår som orange-brun.

Innehållet av karotenoider i morötter ökar med ökande storlek på roten, intill ett visst maximum, och det är mera karotenoider i de morötter som är odlade i södra Finland än de i norr. Morötterna kan användas som råa, kokas, stekas, mosas och bakas. Färgen i moroten sätter ett delikat avtryck på många rätter, det är morotssoppa och morotsmarmelad goda exempel på.

Byter man ut vätskan i en bröd deg med morotsjuice får man också en frisk färg på brödet. Riven morot kan också bidra till ett saftigare resultat när de används i bakning av jästbröd, scones og kakor. Att moroten är en populär grönsak, är ett fast uttryck ett gott bevis på: ”Piska eller morot” det flesta av oss äter nog dock den här grönsaken utan att behöva använda piska.

Visste du detta!

Moroten är den populäraste grönsaken efter potatis, och i Finland äter vi nio kilo morötter per person varje år. Morötterna som säljs i Finland odlas huvudsakligen inhemskt av cirka 300 professionella trädgårdsföretagare på en yta på över 1 700 hektar. Cirka 40 av
dessa företag odlar ekologiska morötter. Förutom orange morötter odlas vita, gula och lila morötter i Finland, som även säljs som färdiga sorter.

I en krissituation kan en kornåker användas till morots-
produktion för att mätta flera: per hektar kan morot ge energi nog till 4 personer när det tillsvarande talet för vete är 1,5 personer. Den tvååriga plantan, (Vild morot) Daucus carota L, gillar vårt kyliga klimat och våra långa soliga dagar.

Smaken påverkas av förhållandet mellan socker, bittra ämnen och organiska syror. Jord, gödsling och klimat påverkar resultatet. Morötter vinterlagras vid 0–2 grader och hög luftfuktighet och det lagras ofta med jorden på. Om morötter lagras tillsammans med äpplen (som avger gasen etylen) så kan morötterna få en bitter smak. Moroten tål inte stress: för många hårda stötar vid skörden, tvättningen och sköljningen, packning och transport gör dem bittra.

Moroten blir ännu sötare om den får stå i frostig jord för då ökar fruktosinnehållet i moroten och medverkar till den väldigt söta smaken. De originella morotsfärgerna, lila, gul och vit har fått en ny renässans i butikerna och sälgs ofta under namnet ”regnbågsmorötter”.

Bon Appetit!