lunchpausen och gemensamma måltider viktiga insitament!

En forskargrupp har lagt fram en ny rapport om våra finländska vanor när det gäller lunchpausen. Man ser en alarmerade utveckling när det gäller tidsbruket av lunchpauserna i vårt land. År 2023 förbrukade man över 35 minuter till sin egen lunchpaus och år 2025 använde man mindre än 20 minuter till sin lunchpaus. På tre år har lunchpauserna minskat med 15 minuter och det är en utveckling som är alarmerade och jag är absolut av samma åsikt som forskarna, att detta måste man följa upp och hålla ett öga på för fortsätter den här utvecklingen med att lunchpauserna minskar ytterligare så kommer man få otroliga problem med fysisk och psykisk hälsa i framtiden.

Det här är en alarmerade utvekling som i det långa loppet kan få katastrofala följder. Man vet genom forskning att tiden man ger maten har en stor psykologisk betydelse för hälsan och vårt välbefinnande. Lunchpausen på jobbet eller i hemmet skapar en social tryghet och en gemenskap. Maten väcker känslor och minnen och den ger oss energi samt njutning. Enbart åsynen, lukten eller samtalet om maten påverkar oss.

En del känner sig plötsligt hungriga eller sugna, börjar fantisera, framkallar smakminnen som är lagrade i hjärnan. Matfantasier bidrar inte med extra kalorier men forskningen visar att en del är extra känsliga för matstimuli. Våra sinnen: syn, lukt, smak, hörsel och känsel är våra fönster mot omvärlden, men som den franska sociologen Claude Fischler påpekar involverar identifiering av mat komplicerade kognitiva processer.

Jean Brillat-Savarin skrev år 1825 i sin bok "Smakens fysiologi" att ”Matglädje tillhör alla tider, alla åldrar, alla samhällsgrupper och kulturer, den går hand i hand med alla andra nöjen i livet och är där för att trösta oss när de övriga försvinner”. En fulländad matglädje kräver förutom väl fungerande sinnen även en hög acceptans för maten och kontexten.

Att minska på lunchpausen blir det samma som att minska på sin livskraft och att slarva med maten för att i stället som många börjat göra enligt forskningsrapporten, ta många små mikropauser under en dag gör att den sociala kontakten och gemenskapen runt matbordet under en lunchpaus helt försvinner.

Lunchpausen är avgörande för både fysisk och psykisk hälsa, då den ger nödvändig återhämtning, ny energi och bidrar till en jämnare prestationsförmåga under arbetsdagen. Att regelbundet ta en paus för att äta lunch förbättrar välbefinnandet, minskar stress och kan öka produktiviteten. Kroppen behöver fylla på energidepåerna för att orka med eftermiddagens arbetsuppgifter. Lunchpausen ger hjärnan en välbehövlig paus från arbetet, vilket minskar mental trötthet.

Regelbundna måltider håller blodsockret stabilt, det minskar humörsvängningar och irritation. Att lämna arbetsplatsen under lunch, gärna för att äta utomhus eller någon annanstans sänker betydligt stressnivån. Att äta i lugn takt sänker inte bara stressnivån men underlättar också matsmältningen och att äta lunchen tillsammans med kollegor kan stärka relationer och öka trivseln, som också främjar den psykiska hälsan.

Att hoppa över lunchpausen kan leda till minskad produktivitet, sämre koncentration och ökad risk för stressrelaterad ohälsa. Det ökar också risken för småätande och magbesvär. Lunchpausen och maten ger oss en självklar trygghet i vår sociala gemenskap, inte sällan, bara tanken på att vid tiden för lunch få sitta ner med sina kollegor, eller vid slutet av veckan sitta med familjen och vänner med något gott i munnen, utan krav på prestation, utan samtal om jobb eller deadlines, kan bli som balsam för själen.

Jag har själv förundrats över hur lite tid vi i dagens samhälle använder på att äta tillsammans, gemenskapen under en måltid får lida för det nervösa jaget! Därför skapade jag också 2018 det man känner igen som "MÅLTIDENS GEMESKAPSDAG" som alltid firas den 23 maj, men som med vetskapen i det nya forskningsrönen i måltidssammanhang egentligen kanske också borde firas alla dagar i året.

Min beskrivningen över Måltidens gemenskaps dag den 23 maj är den här: 

"En måltid har flera dimensioner. Förutom matens näringsmässiga funktion uppfyller den även ett psykologiskt och socialt behov. Det kan handla om belöning, kärlek eller uppfostran. Maten kan också bekräfta den relation och gemenskap människor har till varandra. Mat och måltider tillsammans med andra människor är viktiga incitament för att känna livskvalitet, självkänsla och glädje. Alltså långt mer än att mat bara behövs för att överleva och tillfredsställa hungerkänslan.

När vi till exempel samlas runt sill och färskpotatis till midsommar är det mer än mat som lockar. En måltid är ett möte, ett sätt att överföra värderingar. Den gemensamma måltiden gynnar helt enkelt demokratin. Gemenskap är ofta måltidens mål och aptiten kommer i gemenskapen runt bordet, men det finns en allt för hög andel ensamma ätare, även om många försöker lösa problemet genom att hitta nya relationer och sociala nätverk. Ensamheten är svår att hantera och blir väldigt påtaglig i samband med måltider.

Måltidens betydelse som en samlande och social faktor är livsviktig. Vi bör alla komma ihåg och lära oss på nytt detta att dela mat samman med familjen och vänner är otroligt viktigt. Det att laga, samlas och äta mat skall vara som en liten marsch mot något positivt.

”Politiker ilar från bordet till sina åligganden, affärsmän slänger snabbt ifrån sig servetten för att ordna med sina pengar, ämbetsmän glömmer att tugga i bekymmer för statens väl och ve. Arbetaren skyndar sig från arbetsplatsen och hemmet för att ’tugga’ i sig arbetarrörelsens kamp och upplopp om klasskillnaderna medan ungdomen jazzar sig bort i allsköns förlorad tomhet. De hemvana, sällskapliga och trygga matvanorna lider under detta evinnerliga och nervösa jaget. Man glömmer att äta och dricka på ett civiliserat sätt”.

Livet kräver under alla omständigheter sina pauser där inte minst bordets nöjen och en måltid kan bidra till att skapa en fredlig och festlig färgton över det dagliga arbetet och man mår i våra dagar gott av att minnas vad en gammal och erfaren statsman en gång yttrat: ”När allt ­annat slår fel, så får man se till att äta och dricka sig till enighet.”

Vi får inte glömma denna urgamla moraliska och filosofiskt riktiga balans vid en måltid.Vi behöver öka förståelsen för måltidens samlande kraft och inte minst viktigheten bakom måltiden som en samlingspunkt i vardagen, den här sociala gemenskapen behöver på alla sätt och vis uppmärksammas och hedras med en egen dag så att vi kommer ihåg hur betydelsefull den är för varje individ i alla åldrar och samhällsklasser".

Kalops en månghundraårig klassiker

 Kalops en månghundraårig klassiker

Jag minns det ännu som igår, när vi på vårt bröllop (för snart 40 år sedan) serverades kalops med kokt potatis och lingonsylt, det var hederlig gammaldags husmanskost och den lilla extra piffen till kalopsen kom av att kokerskan hade klämt med några anjovisfiléer i kalopsen, det gav den där lilla extra sältan och kryddigheten till kalopsen som gjorde den så underbart god.

Kalops (på finska palapaisti eller vatkuli) är en svensk och finländsk kötträtt som innehåller nötkött, morötter, lök, kryddpeppar, lagerblad och salt och som ofta serveras med kokt potatis och inlagda rödbetor.

Den version av kalops som innehåller morötter som jag lagar idag kallas traditionellt för Skånsk kalops och anses av vissa vara den klassiska versionen.

Kalops beskrevs första gången i Cajsa Wargs kokbok från 1755. Rättens namn kommer från engelskans "collops" som betyder skivor av kött.

Kalops för 4 personer

Ingredienser:

2 kg nöt bog

3–4 st lökar

2 st morötter

Några lagerblad

6–9 Kryddpepparkorn

2–3 anjovisfiléer

Salt

Vatten

-Bryn köttet i omgångar i grytan, när du gjort det, lägg allt köttet tillbaka i grytan, tillsätt resten av ingredienserna och fyll på med vatten just så mycket att det täcker. Låt småkoka i några timmar tills köttet är mjukt och nästan faller sönder.

Servera kalopsen tillsamman med kokt potatis eller potatismos, inlagda rödbetor och lingonsylt.

Bon appetit!

Ris till varje pris?

Måste det vara ris till varje pris!

Vad associerar du med ris? Kanske sushi är det första du kommer att tänka på. Det har ju blivit en slags nationalrätt här uppe i det höga nord, driven av god tillgång till denna billiga råvara ris och den något omstridda norska laxen.

Möjligen vänder också tankarna vidare till det Kinesiska köket, det koreanska eller det indonesiska, ja, egentligen så gott som alla det asiatiska köken. Någon tänker säkert på indisk och pakistansk mat. Lite längre ner på listan kommer ris rätter från Afrika och Sydamerika. Det flesta av oss, i alla fall här uppe i nord, vill inte associera ris med europeisk traditionsmat, men det är faktiskt så att ris tillhör vår traditionsmat mer än vad vi kanske skulle ana.

Italienare älskar sin risotto, Spanjorerna sin paella, Grekerna och turkarna sitt pilaff vilket ju är ganska så förståeligt när man väl smakat på dessa fantastiska rätter. Förklaringen på varför ris står så starkt i medelhavsområdet och inte i Nordeuropa är enkel. Det sydeuropeiska länderna har historiskt sett varit under kraftig arabisk påverkan och det är ju möjligt att odla ris där. Här uppe i Norden har det arabiska köket haft en mindre inflytelse och det är allt för kallt för att kunna odla ris.

Vissa uppmärksamma hjärnor kanske invänder att ris har en central plats i den mest traditionella nordiska måltiden, nämligen julmiddagen. I alla våra nordiska länder är julgröten närmast att betraktas som en helig måltid, det blir ingen jul om inte julgröten är med på bordet. Troligen kom riset till Norden redan under 1300-talet och har blivit använd i både soppor och vällingar. Vi här uppe i det kalla nord har emellertid en annan råvara som hade förtjänat en mycket mer prominent plats i köket än vad riset har fått, nämligen mathavre.

För några år sedan kom det ett tv program där Bruce Springsteen höll ett föredrag, han berättade att det flesta av hans skrivna låtar var stulna från The Animals, även om det inte är så enkelt att höra det och hans tips till unga musikers var detta: ”Lär er att stjäla med stil”.

Det mest populära rätterna med ris från medelhavet har några gemensamma drag, för både paellan och risotton har riset kokats i en buljong medan metoderna och slutresultaten är lite olika. Risotton kräver mycket uppmärksamhet och vanligtvis så sauteras riset med lök innan en fond eller buljong tillsätts lite åt gången under ständig omrörning. Till sist tillsätts både ost och smör. Risotto har en blöt och krämig konsistens. En paella startar man på samma sätt som risotton men redan i början tillsätter man hela mängden fond eller buljong i paellan som så får småkoka och reducera sig själv just så länge att riset inte blir överkokt.

Paellan har alltså en ”torrare” men mera oljig och ändå inte grötig konsistens, och om allt går som det skall så har paellan en något gyllene skorpa undertill som ger den där perfekta smaken till själva paellan.

Vad var det han Bruce Springsteen kom med för ett tips, ”lär er att stjäla med stil”… här kanske det ändå inte handlar om att stjäla, men att omarbeta dessa två ris rätter till våra Nordiska förhållanden och i stället för ris använda sig av mathavre och så är det bara att se vad säsongen har att bjuda på av råvaror. November är bästa säsongen för fårkött och till det passar mathavre utmärkt och det här får då bli de två huvudrollsinnehavarna till vår middag.

Desto mera jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att mathavre kan absolut ersätta riset i både en risotto och paella och ge en mera nordisk touch till mitt fårkött. Mathavre har kvaliteter som ris inte har, proppfull med smakerna från den brynta svampen, lök, ramslök, rosmarin, timjan och smör i min nordiska paella på mathavre så är den perfekt tillsammans med fårkött. En spanjor hade knappast fångat upp referensen till paella, men kanske spanjoren ända hade tyckt om rätten och så kan jag tänka mig att Bruce Springsteen hade i varje fall älskat det här lilla tjuveriet.

Källhänvisning:
Mat från Norge
Joacim Lund

Min Nordiska ”paella” på mathavre (Havreris)

Recept för 4 personer
Ingredienser:

1 kg fårkött
1 st chorizokorv
2 st rödlök
200 g svamp
2 st vitlöksklyftor eller ½ dl ramslökspesto
4 dl mathavre (havreris)
½ liter grönsaksbuljong
2 st skalade morötter
En lagom bit rotselleri
100 g smör
½ röd chili
Salt och peppar

-Skär fårköttet och korven i små bitar. Skala och strimla löken och skiva vitlöken i tunna skivor.
-Skär moroten i antingen tunna skivor eller strimlor. Gör likadant med rotsellerin och finhacka den röda chilin.
-Stek först fårköttet och korven vackert gyllene i en gryta eller en paellapanna, tillsätt vartefter svampen, löken och vitlöken eller ramslökspeston, morötterna, rotsellerin och den finhackade röda chilin och låt det brynas i några få minuter.
-Tillsätt mathavren och häll på grönsaksbuljongen och låt det småputtra tills mathavren-havreriset har kokat in med resten av ingredienserna men ändå inte blivit en gröt. Blanka av med smöret, salta och peppra och smaka av.

Bon appetit!

Köttets begär!

När det nya kostråden från Statens Näringsdelegation kom (Det nya nordiska näringsrekommendationerna 2023) så rekommenderades det att man skulle minska på sin köttkonsumtion och helst bara äta 350 gram kött i veckan. Enligt den senaste statistiken (2025) så har Finländarnas köttkonsumtion inte minskat, den har ökat och i dag äter varje finländare omkring 1,2 kg kött i veckan.

Det nya kostrådens budskap är att vi skall minska på vår köttkonsumtion  därför att det ger oss många hälsovinster, en hållbarare utveckling och en bättre miljö. Allt detta är givetvis goda och eftersträvansvärda egenskaper med effekter man gärna vill följa, men hur hänger allt detta ihop? Och varför har köttkonsumtionen ökat?

För att försöka ge ett svar på den här frågan måste man allra först läsa igenom det nya kostråden och försöka bilda sig en uppfattning om varför man så enträget vill få befolkningen att äta mindre kött och mera vegetariskt. Jag har sagt det förr och återupprepar det mycket gärna, ”VI KAN FORTSÄTTA ATT ÄTA KÖTT I DEN VANLIGA MÄNGDEN VI GÖR, SÅ LÄNGE VI ENDAST OCH ENBART ÄTER DET VI PRODUCERAR I VÅRT EGET LAND”.

Jag läste en rapport där en finländsk professor i hälsovetenskap från Helsingfors universitet påstod att orsaken till att vi finländare fortsättningsvis äter så mycket kött beror på våra attityder, vår matkultur och hur vi ätit genom historien och hur vi framför allt nu förhåller oss till maten och dess betydelse, han menade att det är svårt att förändra folks matvanor och att det nog krävs en attitydförändring om vi skall få folk att äta mindre kött.

Professorn har förvisso rätt i en sak och det är att det krävs en attitydförändring. Men den attityd-förändringen skall inte komma från folket, den skall komma från hela livsmedelsindustrin och alla som representerar den, därför att det är tyvärr livsmedelsindustrin som styrt oss in på den väg vi nu är inne i, vi i Finland konsumerar mer kött än någonsin och det är framför allt färdigmat produkter och utländska råvaror som allt mer hör till vår vardag, endast 12% av det kött som konsumeras i vårt land är inhemskt och inte färdigmat, resten är hel och halvfabrikat och importerat.

Om vi skall få en förändring i våra matvanor som också ger goda effekter för både hälsa och miljö så måste vi allra först ändra på den allmänna uppfattningen om att Finlands bästa innovativa landvinningar är våra färdigmatsprodukter och i stället ge oss själva den tillit som krävs för att vi skall kunna återgå till att börja laga mat från grunden i hemmen.

Det vi ätit genom historien och det som tillhör vår matkultur skall inte sättas i sammanhanget av en dålig attityd eller dåliga matvanor, det vi åt för 100 år sedan var allt annat än färdigmat och utländska köttprodukter, det var en varierad kost och om den överhuvudtaget hade några som helst negativa effekter så var det kanske att den maten ibland var mera fet, men det kunde man lätt råda bot på genom just den varierade kosten även om det var enkel mat, så är det inte idag.

Nu äter vi färdigmat, skräpmat och mat från gatukök mer än någonsin förr och är mer inaktiva än någonsin förr och så rekommenderas det att vi skall börja äta mindre kött samtidigt som vi skall börja röra på oss mera, det här är en ganska så felslagen strategi och en något märklig föreställning över vad som är hälsosamma effekter för oss och miljön.

Om vi ska få goda hälsoeffekter och minimera det negativa effekterna på miljö och klimat så krävs det mera handlingskraft av våra politiker och samhället i stort. Det krävs en enorm folklig upplysningskampanj där alla involverade kan bli överens om att den bästa lösningen är att främja den inhemska produktionen till fullo och också, förstå mig rätt, aggressivt börja marknadsföra den. Det kanske är för mycket begärt men det krävs en statligt styrd folkupplysning och inte minst en riktad konsumentupplysningskampanj som kunde styra den finländska befolkningen in på det rätta valen och därigenom främja både hälsan-miljön och våra matvanor, det borde vara den rätta vägen att gå. 

Vi har blivit intalade, dessutom på helt fel grunder, att vi äter allt för mycket kött. Den negativa påverkan vi påför oss, miljön och klimatet kommer inte av att vi äter för mycket kött och lite grönsaker, den kommer av det stora utbudet billigt importerat kött från bland annat Uruguay och Brasilien och all den inhemska färdigmatsproduktionen vi så välvilligt anser vara den innovationsgrund vårt land skall stoltsera med.

Jag har, som sagt, också sagt detta förr, "Finland är Färdigmatens och importens förlovade land, ett Mecka för den som vill slippa undan med att behöva laga maten själv. Det ny hjälplösas förlovade land där ingenting av det egna kokandet eller det egna landets goda råvaror bärs upp som ett innovativt tänkande men mera som en börda i den stressiga vardagen".

Den dagen vi effektivt börjar motarbeta dessa negativa attityder och också förändrar våra kostråd så att det följer våra egna behov och baserar sig på den inhemska produktionen, först då och endast då ser vi en positiv utveckling för både hälsan, miljön och vårt klimat. Det Finländska samhället och våra matvanor styrs i allt för hög grad av industriella innovationer som inte är förenliga med varken goda och hälsosamma matvanor eller klimatsmarta val.

Uppsummerat, Visst, det krävs en attitydförändring men det skall ske på den politiska livsmedelsarena där besluten tas och det allmänna råden ges! Kostrekommendationerna glömmer kanske berätta för oss att det stora utbudet av importerat och färdigmaten är den bidragande orsaken till att man vill minska på köttets andel, och kanske man samtidigt väljer avstå från att nämna att om man bara förhåller sig till det inhemska obearbetade köttet så kunde man äta mer än 350 gram i veckan, vad vet jag, men råden är nog så förvillande dåliga med tanke på hälsa, miljö och klimateffekter så som jag ser dem!

Iscider - Äpplets ädla droppar!

Äpplets väg till ädla droppar!

Äpplets historia sträcker sig över tusentals år, med ursprung i Centralasien, där det vildvuxna äpplet Malus sieversii odlades redan för 3 000 till 4 000 år sedan. Genom Sidenvägen kom äpplet till Europa och korsades med vilda sorter, särskilt i Persien. I Norden har äpplen funnits sedan vikingatiden, med de första dokumenterade odlingarna i klosterträdgårdar på 1100-talet. Idag finns tusentals äppelsorter med en utveckling som fortfarande pågår.

Redan 800 f.Kr. ansågs äpplet i Mesopotamien vara en medicinalväxt. I det romerska riket spreds kunskapen om fruktodling norrut i Europa, och man ympade in goda sorter på vildapelstammar. Äpplet omnämns i nordisk tradition tidigast i Snorre Sturlassons Edda, som skrevs på 1200-talet. Under medeltiden anlades de första äppelodlingarna i Sverige i klosterträdgårdar av europeiska munkar, och äppelvin började tillverkas. Arkeologiska fynd visar att äppelodling förekom i Sverige redan för cirka 2 500 år sedan, och äpplen användes under vikingatiden.

På 1800-talet ökade intresset för äppelodling, och många nya sorter importerades från Europa. Idag finns tusentals olika äppelsorter, och förädlingen fortsätter för att utveckla nya sorter med varierande smak och egenskaper.

Äpplets väg till Finland

Riksrådet Erik Fleming beställde de första kända äppel- och päronträden från Reval år 1539 och lät plantera dem på sin gård Svidja i Sjundeå, vilket är de första dokumenterade äppelträden i Finland. Under 1600-talet blev äppelodlingen mer utbredd, bland annat genom Jöns Knutsson Kurcks fruktträdgård på Åland.

Under 1700- och 1800-talet fortsatte import av träd från Tyskland, Holland och Estland, och under den ryska tiden även från Ryssland. Äppelodlingen var som störst på 1930-talet, men en stor del av odlingarna förstördes under de stränga vintrarna. På 1940-talet började pionjärer odla äpplen i större skala igen, och på Åland bildades Fruktodlarnas förening i början av 1950-talet. Idag är Åland landskapet med den största äppelproduktionen i Finland. Den kommersiella odlingen använder moderna sorter som är framtagna för färskkonsumtion.

De sorter som överlevt de finska vintrarna är särskilt värdefulla för att de visar vilka träd som är anpassade till klimatet. Dessa gamla sorter är viktiga ur ett genetiskt och kulturellt perspektiv och har en mångsidigare användning i matlagning.

Iscider -Det ädla dropparna

Iscider har en kort historia och föddes i Quebec, Kanada under 1990-talet, där man inspirerades av eisweins produktionsmetoder för att skapa en söt och koncentrerad äppeldryck genom att frysa äppelmusten för att avlägsna vatten. Iscider är en relativt ny uppfinning som skiljer sig från den mycket äldre cidertraditionen, som går tillbaka till antiken men som först på 2010-talet började anamma liknande produktionsmetoder och stil som den kanadensiska originalet.

Eiswein-metoden: Produktionen hämtade inspiration från den europeiska vinproduktionen och metoden att tillverka eiswein, där man fryser vindruvor för att koncentrera musten och göra den sötare och fylligare. Nyckeln till isciderns framställning är kyla. Genom att frysa äppelmusten separeras vattnet, vilket resulterar i en koncentrerad och söt dryck. Iscider är en modern dryck och har en mycket kortare historia jämfört med traditionell cider.

Produktionen av iscider har sedan dess spridit sig till andra regioner med kallt klimat som når minusgrader, där det passar för äpplen. I Sverige började man producera iscider på 2010-talet, genom Brännland Iscider som grundades 2010 med syftet att skapa den världsledande iscidern. 

Iscider, är ett sött, stilla fruktvin gjort av äpplen, producerat genom att frysa äppelmusten naturligt för att koncentrera sockret innan jäsning, vilket resulterar i en högre alkoholhalt och en smak liknande sött fruktvin. Iscider har trots sin relativt korta historia på bara några decennier fått en enorm publicitet och idag är iscider en dryck som är ett fast inslag på många restaurangers dryckesmenyer.

I Socklot där havet möter land, där ängarna möter dimman och älvorna dansar i skymningen där skapas det ädla droppar av äpplen, Iscider från Liselunds Cider.

Om man skall sätta finger på vad den här drycken passar allra bäst till så är det nog utan tvekan till en äppelpaj eller en karamelliserad rabarberpaj, kombinationen av isciderns syrliga toner och äppelpajens eller rabarberpajens söta, lite nötaktiga och karamelliserade smak ger en helhetsbild och en smakpalett med balans och harmoni, det blir som vi kökschefer och Oenologer brukar säga, det ingår ett äktenskap med varandra och när en maträtt och en dryck bildar den  här harmonin så är måltiden och måltidsupplevelsen komplett.

Iscidern från Liselunds Cider i Socklot är en Fantastisk produkt som dessutom är närproducerad, eller jag skulle villa vidareutveckla ordet närproducerad till  ”KORTREST” för när råvaran finns så pass nära som bara några få kilometer från den egna kökstrappan passar ordet KORTREST, perfekt in i sammanhanget.

ETT STORT Tack till Maria och Anders Wingren i Socklot för det ädla droppar  jag fick stifta bekantskap med. Ni gör ett mycket fantastiskt och inte minst värdefullt arbete för att höja nivån på den finländska mat- och dryckeskulturen!

Liselunds Cider i Socklot

Bon appetit!