MIN ETIK OCH FILOSOFI KRING MÅLTIDEN ÄR "KORTREST MAT & KLIMATSMARTA VAL PÅ LOKALA RÅVAROR" = NORDIC FOOD DIPLOMACY

Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av.

Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och halvfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt
. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min matfilosofi. Välkomna med in i den gemenskapen.

fredag 21 februari 2020

Grüne Woche 2020


Grüne Woche presenteras som den "internationellt viktigaste jordbruks-, mat- och trädgårdsmässan". Den jättelika jordbruks- och matmässan Grüne Woche i Berlin pågick från 17 – 27 januari. I år var det 75-årsjubileum men det som tidigare var en mer renodlad jordbruksmässa har med tiden förvandlats till ett showroom där länder och regioner visar upp jordbruksprodukter och samtidigt passar på att slå ett slag för turismen. 

De tio dagarna som mässan pågår inleds med besök av jordbruksministrar från 50-talet länder. Sen övergår det allt mer och mer i ett hejdlöst ätande och drickande. 400 000 besökare frossar sig igenom allt från ungersk honung till litauisk skinka, uzbekiska torkade aprikoser och nu även norska Berger-burgare.

Sverige har redan i en längre tid talat om att man vill profilera sig som: ”Sverige, det nya mat landet” och även om Jordbruksministern Eskil Erlandsson uttalat sig med att han ville göra Sverige till det nya mat landet så var Sverige inte ens med på mässan i år, däremot stal Norge totalt showen på mässan och drog en stor publik med den norska Berger-burgaren.

Norge satsar stort på marknadsföring av kort-rest, lokal och traditionsmat och inte minst på landskapsmat.

*"I monter efter monter erbjöds besökarna norsk snaps, älgkött, messmör och torkad fisk. Regionala specialiteter från Kristiansand till Lofoten lyftes fram och presenterades. Norge har tagit ett helhetsgrepp på situationen. Med lantbruks- och matdepartementet vid rodret väljer man ut vilka producenter som ska få vara med så att hela landet och dess mångfald representeras. Sen ser man till att idéutbytet dem emellan blir optimalt och leder till nya samarbeten på hemmaplan. Deltagarna lärs upp i att hantera media. Tyskakunskaper dammas av. Alla bor på samma hotell så att deltagarna hinner umgås så mycket som möjligt.

Man använder inte bara mässan som ett event man åker ner och sen åker hem ifrån. Om man som producent betalar dyrt för ett stånd här och inte får något annat så blir man besviken och därvid lag så har Norge tänkt om.

Grüne Woche betyder massor för Norge, säger projektkoordinator Anne-Lise Mellbye, hon är en av de 70 norrmän som är på plats. - Vi hoppas att Berger-burgaren ska bli en schlager, säger Anne-Lise Mellbye i Norges monter på mässan. - En norsk hamburgare? - Nej! En norsk Berger! slår Anne-Lise Mellbye fast.

Framför sig på tallriken har hon en nylanserad produkt, ett litet bröd som ska fyllas med typiska norska råvaror som lax, Jarlsbergsost eller rømme och som ska konkurrera ut pizza, hamburgare och kebab längs de norska vägarna, om norska lantbruks- och matdepartementet får som dom vill. Turister på genomresa ska få en godare och mer norsk matupplevelse. Flera flugor slås i samma smäll. Lokala producenter får avsättning för sina råvaror och regionerna stärker sin identitet."

Den norska hamburgaren är egentligen bara ett litet bröd som bakas av 88 bagerier runt om i Norge. Men sen ska den fyllas med lokalt tillverkade produkter. Producenter från hela Norge är med och bidrar med ingredienser. På så vis stärker man både lokal identitet samtidigt som man lanserar en genomnorsk produkt som kan konkurrera med snabbmat. Målet är att maten längs de norska vägarna ska bli bättre. Berger-bullen lanserades på jättemässan Grüne Woche och skall nu ut på en turné i hela Norge sponsrad av ingen mindre än självaste Norska Lantbruks- og Matdepartementet, så får vi då se om den blir lika populär eller ännu populärare än Grandiosan.

En sak är i varje fall säker och det är att Norge leder ligan över flest lokala små producenter och leverantörer av "kortreist" läs kort-rest mat i hela Europa, här är det nära och lokala en vardagssyssla och inte bara en flyktig trend. Norge är det nya mat landet, dessutom för tiden mycket tydligt på det flesta plan.
Bon appetit


tisdag 18 februari 2020

Enriset, naturens egna smakförstärkare ...


Ett enbär eller ett enris kan göra stor skillnad, enbäret och riset, naturens egna smakförstärkare.

I min hembygd Jakobstad i Österbotten växer det en hel del enbärs buskar, inte det där vackra pelar-enarna man kan se i södra Finland, som dessutom kan få en i ett lyriskt tillstånd, men buskar stora nog för att man ändå även på dem kan bli stum av beundran. Enbärs busken växer så gott som över hela landet och få växter har fått en så fin och grundlig beskrivning över sig själv som enbärs busken och dess bär. Enbär och ris har använts av Samer i urminnes tider som krydda och enbärs riset har varit den självklara följeslagaren i alla fisk och köttröknings sammanhang över hela Norden i århundraden.

Man kan aldrig få nog av att i vackra fraser nämna enbärs buskens förträfflighet då det gäller växtens användningsområde och inte minst både buskens och bärens gastronomiska betydelse i smakernas värld. Man kan läsa i gamla tidskrifter om hur enris blivit använt som pinnar till hästselar, till gärdesgårdar, båtnaglar och snöskor men också till rökning av matvaror.

En Norsk författare, Ove Arbo Høegs skriver i sin bok, Enriset i norsk natur och tradition, att annat bränsle och sågspån kunde utgöra en stor kvantitet för vissa ändamål, men för många var enbäret en oumbärlig smakleverantör som gav många av det färdiga produkterna, matvarorna just exakt den rätta smaken. Och det samma kan vi nog med fog säga om våra egna finländska maträtter som förärats med enrisets förträffliga smak. Det här gäller för kött och fläsk och korvar, sill och lax, strömming och annan fisk, och det gäller för hela landet, överallt där tillgången på enris varit tillräcklig.



Ett av, enligt min mening, landets bästa fiskrökerier, Strandis fiskröker bekräftar också detta, -det har varit långa traditioner i att använda enris till rökning av fisk i hela Österbotten och förmodligen efter hela den Finländska kustremsan-. historiskt sett kommer det nog av att det alltid har varit god tillgång på enris även om vintern och att enriset ger mycket rök när det väl kommer på bålet. -Men som sagt den största och viktigaste orsaken till att enris används vid rökning av både kött och fisk är att den avger en så god smak på både fisken och köttet-.

För många kan nog röksmaken verka lite för kraftig men för mig är det en barndomens smak jag aldrig kan få nog av och om jag får en fisk eller ett köttstycke rökt på annan ved än enris blir smaken fort mera lam och tam än om det är rökt med enris. Men tillbaka till boken "Enriset i norsk natur och tradition", här menar Ove Arbo Høeg att enriset i Norge endast haft en betydelse som smaks
ättare till brännvin, öl och surkål och även i en annan Norsk bok, Norsk mat, (utgiven av Norges bonde-kvinnolag, 1965) är det mest prat om att enriset var bra att användas till tvätt, till god lukt, till pynt, till rökning, som medicin, i gravfärder och till att lägga i botten på potatiskällaren. Om bara den norska befolkningen visste hur värdefull denna buske med sina bär är för oss finländare, vi finländare använder enriset och bären till så mycket mer, för att inte tala om, till allt vilt, i både såser, soppor och grytor, enbäret och enriset är en naturlig matskatt vi aldrig kan glömma, den tillhör vårt naturliga matförråd och en krydda vi aldrig sparar på ens till det allra bästa tillfällena, den är för att säga det på ett annat sätt en av Finlands bästa och naturligaste smakförstärkare”.

Du lägger kanske inte alltid märke till det, men enris har störst utbredning av alla barrträd i världen.


Här några goda men också brännbara ting, "värt att veta om enriset"

1: Bäst känd som kryddan i såser, grönsaker, marinader till vilt kött.

2: Enbär är inte bara en buske, trädet kan bli upp till 12 meter högt och tillhör Cypressfamiljen med 75 arter hos oss i nord Europa förekommer endast Juniperus communis "vår" egna enrisbuske.

3: Allsidig, enris är vätskedrivande och ett antiseptikum som kan vara till stor nytta vid  urinvägsinfektioner. 

4: Visste du att ett par enbär kan vara en värdefull tillsättning i saltlake  om det som ligger där är rökt eller skall rökas.

5: På Island är det en tradition kombinera torrfisk/klippfisk, smör och enbär. Också amerikanska indianer använde enbär som krydda.

6: Brännvin som Gin och Genever har enbär som den viktigaste smaktillsättningen. I gamla dagar blev det bryggt ett öl på enbär, man kokade en så kallad "einerlåg" och tillsatte endast socker och jäst för att framställa ölet, en norsk vikingatids öl brygd.

7: Enbären som är gröna det två första somrarna, är faktiskt en "kotte" formad av skal som är vuxet samman, blir till slut blått med ett tunt lager av vax,

8: Enris lär enligt gammal folktro kunna hjälpa mot astma, kikhosta, njursten, reumatism, ödem, diarré  och luft i magen... kanske värt att prova.

9: Kärt barn har många namn: på samiska: Gaskkas eller Reatká, på Norska: ener, brisk, brakje, bruse, sprakje på olika ställen i Norge.

10: Enris har spelat stor roll i den nordiska folktron, bland annat blev särskilt ädla personer brända på bål av enris. Enbär var också ett skyddsmedel mot djävulen och det underjordiska.

Bon appetit

onsdag 12 februari 2020

Mat för äldre...


Det som alla pratar om men som så få gör någonting åt…

Egentligen så är det ett fruktansvärt ord: -”Åldrings mat”-”mat för äldre”. Det låter som ett straff. (Det borde heta ”vuxen-mat”).

Det dyker alltid upp i förbindelse med något negativt, som undernäring på sjukhem, eller därför att en bild av en bedrövlig middagsrätt gör sin seger på facebook, ”det äldre får inte tillräckligt med mat och inte är den god heller! Därför är det undernärda! Fy för en skam!”

Temat skapar engagemang och det är bra. Vi vill ju det bästa för våra föräldrar och morföräldrar. Men hur ser det ut i verkligheten om vi sätter på oss köks-glasögonen för ett litet ögonblick. Jag vet inte om vi kan påstå att det är en god nyhet, att det är inte fullt så illa som man får intryck av. Maten på sjukhemmen och åldringshemmen är bättre än sitt rykte påstår någon, kanske det, och jo, till en viss del, men inte därmed sagt att den är bra överallt, verkligen inte. Mycket kan bli bättre och bör också bli bättre, och visst, någon gång misslyckas det. Det handlar i allra högsta grad om organisering och prioriteringar.

Låt oss börja med matlukten i korridorerna, detta vidunder medel som ger aptit och matglädje och som man får intryck av kurerar undernäring allena. Lite skämtsamt kan man säga att matlukten i korridorerna är ett tecken på att ventilationen och köksfläktarna inte fungerar, men så är det en mer allvarsam sida vid detta, för det är inte fullt så enkelt. Någon kan bli illamående av matlukt, som följd av den egna sjukdomsbilden, men det är ett bra slagord som berättar om en önskan om att maten bör lagas lokalt. Sjukhemmet är ju hemmet för det äldre och vad är väl ett hem utan kök?

Grovt sett lagar halvparten av sjukhemmen middagen själva, den andra halvparten får middagen färdig levererad från ett centralkök där den då blir lagad som oftast en vecka på förhand, blir nerkyld och värms upp igen på sjukhemmet, konceptet kallas för Cook and Chill, låter dessutom inget vidare sexigt, och det vi vet förknippa detta med, är att det äldre får gammal mat, och i värsta fall dessutom helfabrikat som ingen kock varit i närheten av ens en gång.

Det kommer ALLTID att vara stora fördelar med att ha produktionsköket så nära invånarna som möjligt, och det är inget fel på mat från ett centralkök så länge man kommer ihåg att göra maten efter alla konstens regler utan detta förbaskade Cook and Chill system. Maten skall vara FÄRSK och INBJUDANDE.  En gryträtt blir inte dålig bara för att man lagar en stor mängd. Näringsinnehållet och smaken är den samma. När maten värms upp på rätt sätt är den lika delikat som om den blir lagad samma dag och det är här detta med organisering kommer in i bilden, för det är här det skär sig totalt och fullständigt på våra finländska centralkök.

Problemet är att när middagen lämnar centralköket har inte kockarna mer kontroll över vad som händer med maten, det är sjukskötare och renhållnings personalen som tar hand om serveringen och detta görs inte bara under middagen men under alla måltider, det här görs av sjukskötarna och renhållnings personalen i tillägg till det normala arbetsuppgifterna det har under en dag och är anställda för. Det är en uppseendeväckande dålig lösning, även om det inte är brist på vilja, men det har inte tid till detta och inte har det heller någon mat- och närings kompetens, undantagsvis får det en nog så god upplärning i hur man skall använda sjukhemmets storköksugn, en ugn som ofta också kan vara så avancerad att den liknar på ett rymdskepp och värms middagen upp fel så kan den bli fullständigt förstörd.

Att laga mat åt många är ett yrke i sig. Att bli näringsfysiologisk kock för att laga mat åt ”vuxna” tar många år av studier. Det handlar inte bara om matlagning, men också om råvarukunskap, dieter och specialkost. Det handlar om rättningslinjer från hälsomyndigheter och intrikata föreskrifter från livsmedelstillsynen och dessa skall följas även om kockarna är administrerade bort. Det ÄR kommunpolitikernas ansvar att detta skall fungera, och om politikerna då har valt centralkök så skall de också ombesörja för att systemet och rutinerna i sista led, alltså på sjukhemmet, fungerar! Det allra bästa hade varit om alla sjukhem hade haft en egen kock, inte bara för att hantera middagen, men alla måltider. Det handlar nämligen i slutändan om förnuftigt resurs bruk, men ordet resurs bruk har hos politiker tydligen en helt annan innebörd än den vi normalt folk förknippar det med.

Med en modern blick ser menyerna på ett sjukhem eller ett åldringshem 60-tals aktiga ut, men det är en mening med det trots allt, även om vi inte riktigt ännu lärt oss förstår det så är inte pizza eller taco det första man som dement fångar upp ur minnet. Vi skall komma ihåg att vi alla en dag vill bli gamla och skröpliga, tyvärr mista vårt minne, bli dementa, men det vi mister sist av allt är känsla och smak, därför är det också otroligt viktigt att man på sjukhem och i åldringsvården ger de äldre chansen få uppleva dofterna i korridorerna, för vid blotta synen och smaken av en maträtt det växte upp med så kvicknar det till, humöret stiger och plötsligt minns det tillbaka till sina ungdomsdagar.

Måltids upplägget och måltids stunden, den så viktiga måltids gemenskapen är i allra högsta grad minst lika viktig, ja till och med ännu viktigare för åldringar och dem med demens, egentligen så skulle det vara lagstadgat att varje åldring bör få en oförglömlig måltidsupplevelse minst två gånger om dagen för det är de verkligen värda.  

I Norge har vi något som heter ”mat-sanse-rum” det är ett rum där åldringar med demens får efter egen förmåga, känna- höra-lukta-smaka på mat det som barn blev uppvuxna med, ett rum där det i egen takt får uppleva och förnimma det olika sinnesstämningarna av en måltid, det är ett ”sinnenas rum”. Detta är något varje åldring med demens borde få uppleva och inte minst något varje åldring borde få uppleva, upplevelsen av att någon/några bryr sig om dig även när det gäller själva måltiden, att man inte bara pratar om det men också gör något för det. Vi bör låta matlukten i korridorerna bli något som alla kan vara upptagna av.


Bon appetit


lördag 1 februari 2020

Välkommen till ölets nordiska rike!


Ut genom sidofönstret på bilen formar sig ett vackert norskt vinterlandskap och det är som om man skulle sitta mitt i ett postkort även om vägen framför oss är spårig och hal, vi snirklar oss fram i sakta mak och chauffören håller blicken stadigt framåtriktad för att inte glida av vägen, det samma gör alla passagerare men samtidigt kan vi inte låta bli att vända blickarna våra till både höger och vänster för att njuta den fantastiska utsikten. En dryg timme senare är vi framme i Trysil och får smaka på mera än bara den vackra utsikten.

Det lilla bryggeriet här i fjällbygden nära gränsen till Sverige är ett gott exempel på den stilla revolutionen Norge har gått igenom. För 50 år sedan var bayersk öl det mest spännande man kunde hitta i norska livsmedelsbutiker, annars var fokuset för det mesta riktat på pilsner och promille. I dag handlar öl om en uppsjö av smaker, om kultur, historia, tradition och inte minst innovation. Hipster-stilen har lämnat festen, folk med stort F har intagit lokalen. Nu går far på kurs för att lära sig hur han kan sätta norskt öl hellre än importerat vin på festbordet. Norsk riks tv, NRK 1, sätter av minst en timme i bästa sändningstid för att täcka ett ”Damer och öl arrangemang”, och detta var något fullständigt otänkbart för bara några få år sedan.

I Trysil lyser entusiasmen. Gänget bakom bryggeriet är synligt stolta över att det som en liten aktör presenterar några av regionens absolut bästa öl med goda tärningskast i media. Entusiasmen och mångfalden är det inte ensamma om. I dag produceras det mer än 2500 unika ölsorter i Norge på närmare 200 anlägg över hela landet. Mångfald medför kontraster och det blir extremt synligt när man en försommardag i juni får chansen besöka en del ölbryggerier. Ett av de närmaste mikrobryggerierna för mig blir Roma, den lilla lemonad-fabriken i Lilleström, 16 km hemifrån, som också är känd för sitt ingefära öl. Bryggeriet ägs och drivs av den samma familjen som då när bryggeriet blev stiftat för 100 år sedan. Här möter du 12 heltidsanställda med en ovanligt stark uthållighet i en marknad där många små företag har fått kasta in handduken.

Nästa dag besöker vi Ringnes anlägg på Gjelleråsen, Norges största bryggerier, bara ett stenkast från där vi bor i Nittedal. Korridorerna i andra våningen känns milslånga och bryggeritankarna ruvar högt upp mot taket och ger associationer till alla det kornsilon man upplevde som barn i sin egen hembygd. Flaskor och boxar glider förbi på långa samlingsband innan det slutligen hamnar upp på ett helautomatiserat plock lager. Skillnaden är slående mot gårdagens besök på det lilla mikrobryggeriet, men det som slår en starkast är att det som jobbar i den här branschen har en sak gemensamt, nämligen, entusiasmen och stoltheten, det brinner verkligen för det de håller på med. All den entusiasm och stolthet bransch visar upp ser man väldigt lite av i det politiska etablissemanget. Det blir en gåta man inte riktig kan förstå.

Den Norska drycks varubranschen har ovanligt mycket att visa fram, traditionsrika produkter som folk har starka känslor för. Med en Innovation som har vänt upp och ner på hela ölkulturen även i andra land och som på lemonadområdet har reducerat socker konsumtionen kraftigare än något annat land i världen. Och med världens bästa patentordning med så goda resultat att internationella delegationer står i kö för att lära sig det norska systemet. Och för att inte tala om alla avgiftsintäkter som kan finansiera hela landets samlade barnbidrag och till på köpet också finansiera bygg av ett nytt operahus för varje år. 

Allt detta och ännu mera därtill är det till att skryta av men likaväl bjuder politiken på mera motbacke än hejarop i den här alkoholhaltiga dryckesbranschen. Entusiasmen i bryggeribranschen förtjänar ett gott hejarop även från landets politiker, bryggerierna är nämligen en del av den allt omfattande mat- och dryckeskulturen och bidrar därmed betydligt till att också du och jag kan få en total måltidsupplevelse. Hur det är med det Svenska och Finländska mikrobryggerierna i dag har jag svårt att uttala mig om eftersom jag bor för tiden i Norge men jag vågar nästan påstå att även där har de fått ett uppsving, men möter kanske också den samma motbacken av det politiska etablissemanget.

Det borde inte vara så, förhållandet borde mera vara så som det är framställt i ysteri sammanhang där målet även bland politikerna är att sätta landet på världskartan med det bästa ostarna i världen. Man kan ju se på detta fenomen lite skämtsamt med att nämna att det var en av Frankrikes presidenter, President Charles De Gaulle som gjorde uttalandet: Hur kan man förväntas styra ett land med 246 sorters ostar… parallellen ligger inte långt undan varken alla dagens norska ölsorter eller ostar. Norge har i dag fler ostar än Frankrike, närmare 390 stycken och borde därmed vara det mest svårstyrda land i världen, men med sina snart 3000 olika ölsorter kanske det är det som skrämt bort alla dessa politikers, vad vet jag, men att det berikar den egna mat och dryckeskulturen råder det inga som helst tvivel om hur skrämda dessa våra politikers sist och slutligen än må vara. Några öl timmar senare styr vi kosan hemåt från Trysil med en massa goda och smakliga minnen i bagaget. 

Bon appetit

fredag 17 januari 2020

Finland får en finlandssvensk måltidsakademi!

En Finlandssvensk Måltidsakademi kommer se dagens ljus om allt går som planerat år 2020. Varför just en Finlandssvensk måltidsakademi? Och vad skall denna måltidsakademi syssla med? här får du några av det väsentligaste svaren.

Varför en Måltidsakademi?

Finlands Svenska måltidsakademi inrättas år 2020 med ambitionen att främja den finlandssvenska mat- och dryckeskulturen, att visa fram och berätta om den finlandssvenska matkulturens ideal och värderingar, historiska traditioner, samtida tillämpningar av matkulturarvet och idéer om nyskapade innovationer förankrade i traditionen. 

Akademin vill lyfta fram dess matlagare, odlare och livsmedelsproducenter, maträtter och måltider som format och formar den finlandssvenska identiteten genom historien, både i hemmet, i offentlig matlagning och inom den kommersiella restaurangnäringen.

Finlands Svenska Måltidsakademi vill med detta vara ett språkrör som kan ombesörja för att man blir varse sina kulturella rättigheter för att bevara och utveckla matkulturen bland finlandssvenskar både inom och utanför Finland. Finlands Svenska Måltidsakademi vill också stimulera till en samhällelig debatt om matkvalitet, och den stora sociala betydelsen av alla slags måltidsgemenskaper.

Det finns i varje land och varje region ett legitimt intresse att med stolthet försvara sina kulturella kulinariska traditioner. Vi behöver öka förståelsen om vilka faktorer som på kulturell grund och med traditionella förtecken påverkar måltidens utformning och övriga gestaltning. I vår globaliserade värld finns det idag anledning att å ena sidan se på det accelererande utbudet av mat från helt olika delar av världen, vilket berikar vår totala gastronomiska kultur, å andra sidan kontrasterar det mot den likformighet som snabbmatskedjorna erbjuder. Måltiden är alltså ett givet ämne för kulturjämförelser.

Det har blivit sagt att det är under måltiden som barn fostras till goda samhällsmedborgare. Den gemensamma måltiden har betydelse allt ifrån mikroklimatet i familjeköket till det storpolitiska mötet. Vid matbordet kan man finna en gemensam avslappnande nämnare som möjliggör samtal, diskussioner och i sista hand politiska beslut. Måltiden skapar ett viktigt socialt klister och har ofta varit utgångspunkten för internationellt avgörande samtal om krig och fred i vår tid liksom i det förflutna.

Det goda samtalet vid matbordet är såväl demokratins som vetenskapens umgängesform. Finlands Svenska Måltidsakademi vill främja alla dessa aspekter av måltiden, och i synnerhet verka för att barn och unga utvecklar goda matvanor och får kunskap om den finlandssvenska matkulturen.

Men finlandssvensk matkultur handlar inte bara om seder och bruk det handlar också om historia och förbindelser och Finlands Svenska Måltidsakademi vill också lyfta fram Terroir, geografin, landskapet och miljön i sammanhanget. Den finlandssvenska matkulturen har sina rötter djupt i den finländska myllan och är en del av Finlands mat- och dryckeskultur men den är också beroende av starka anhängare och talesmän som genom sitt vardagliga arbete kan bidra till att uppmärksamma och lyfta fram den finlandssvenska matkulturen och måltiden till en bättre förståelse.

En stor del av utvecklingen inom måltidsområdet i vidaste bemärkelse utgörs av ett vittgående samarbete mellan forskare och producenter på olika nivåer inom måltidsområdet och akademien arbetar för en gränsöverskridande förståelse om vad ett matkulturellt arv innebär för individen.

Specifikation:

-Det finlandssvenska matkulturarvet innefattar finlandssvenskarnas syn på maträtter, drycker och måltider i både hemmet, på restaurang och det offentliga köket, på råvarornas odlande, fångande och fiskande, samt livsmedelsberedande, i ett historiskt, samtida och framtida perspektiv. Det finlandssvenska matkulturarvet handlar också om skillnader och likheter mellan kvinnligt och manligt matlagande och ätande, individens föränderliga matkulturella ideal genom sitt eget liv och hur individen förhåller sig till sin egen tidsandas ideal på matens område i en finlandssvensk identitet.

-Den finlandssvenska matkulturens föränderlighet över tid är ett viktigt förhållande att belysa för akademien. Det tar sig till uttryck i form av mötet med andra matkulturer idag men också i historien. Det innebär att den finlandssvenska matkulturen ständigt förhåller sig till sitt kulturhistoriska arv som en del av Sverige-Finlands kultur, storfurstendömet Finlands kultur och idag som en del av Finlands nuvarande kultur. Finlands Svenska Akademi verkar för att särskilt barn och unga får kunskap om den finlandssvenska matkulturens historia och samtid, för att kunna bli bärare av ett matkulturarv i framtiden.

-Det finlandssvenska matkulturens geografiska områden omfattar framförallt Nyland, Åboland, Österbotten och Ålands matkultur men också finlandssvenskar och deras matkultur på andra platser inom och utanför Finland.

Det här är en dröm jag haft och gått och burit på länge som om allt går väl äntligen går i uppfyllelse och för det vill jag redan nu tacka alla involverade, utan Er hade detta inte blivit till någon verklighet. Tusen tack mina vänner!

Bon appetit