Ärtsoppan och varm punsch!

 

Ärtsoppa med punsch!

Ärter är en uråldrig kulturväxt. I Egypten har man hittat över 10 000 år gamla torkade ärter vid arkeologiska utgrävningar i Luxor. Det finns belägg för att man i Sverige åt ärtsoppa redan på 1200-talet, och eftersom Finland tillhörde den svenska rikshalvan så kan man också på relativt goda grunder anta att ärtsoppan även åts från och med denna tid i Finland.

Ärter är lätta att odla och ger ett gott skördeutbyte. De kan skördas tidigt och ätas färska. Då är de fortfarande gröna och kan även torkas för senare användning. Om man väntar med skörden tills plantan börjar vissna ner så har ärterna gulnat. Torkade gula ärter är standardingrediensen i den svenska ärtsoppan medan man i Finland använder gröna torkade ärter. Torkade ärter går i princip att lagra hur länge som helst om de förvaras torrt och mörkt. Ärter är enkla att odla, lagra och dessutom billiga vilket gör det lätt att förstå ärtans popularitet genom historien.

I det medeltida bondesamhället åts olika former av gröt så gott som varje dag. Oftast kokades gröten av råg eller korn. Kål och rovor ingick även i den dagliga kosten liksom kokt, salt fläsk. Här blev ärterna ett festligt alternativ som variation till gröten och tilltugg till fläsket. Att den finländska ärtsoppan och den svenska ärtsoppan ”ärtor med fläsk” blivit torsdagsmat i Sverige och Finland beror sannolikt på att fredagen under katolsk medeltid var fastedag. En sådan dag brukade föregås av en stadig festmåltid.

Ärtsoppa är inte bara en svensk och finländsk husmanskost, ärtsoppan har ätits och äts så gott som över hela världen, i Europa, USA, Kanada, Ryssland, Irak, Iran, Indien och Kina.

Punsch – ett svenskt maritimt kulturarv

Av tradition serveras ibland varm punsch till ärtsoppa. Punsch associerar kanske lätt till pösmagade grosshandlare med cigarr i mun. Men ännu i dag är det vanligt att inmundiga varm punsch till torsdagarnas ärtsoppa, inte minst inom Sveriges maritima sällskap. Troligen föddes den här kombinationen till sjöss. Svenska segelskutors basmat: ärtsoppa, var så ökänd att flaggan på svenska fartyg gick under öknamnet ”pea soup colours”.

Punschens historia har sin början i mitten av 1700-talets Sverige. Det var då arraken, som är huvudingrediensen i punsch, började importeras till Sverige från Ostindien. År 1733 ankrade den första ostindiefararen, Friedricus Rex Sueciae, i Göteborgs hamn lastad med arrak, porslin och kryddor. Arrak är ett destillat av ris, sockerrör, palmsaft och andra växtdelar som fått sin speciella karaktär av lång tids lagring på fat. Särskilt fin ansågs den punsch vara som hade sjörullats på fat under längre seglatser.

Punschen var under 1700-talet en allmänt känd dryck i Europa. Den blandades till i en bålskål och behövde inte alltid innehålla arrak. Det gick bra med den spritsort eller det vin som fanns till hands. I Sverige hade dock punschen sina obligatoriska ingredienser: arrak, socker, vatten, te och citron. Bålet serverades rykande varmt och dracks ur små koppar med öra. Det är också under den här tiden vanan att dricka punsch till ärtsoppan uppstår.

Punschen blev snabbt populär. På grund av de dyra importerade ingredienserna var den dock till en början en dryck för de mer välbärgade i samhället. När vinhandlarna under mitten av 1800-talet började tappa punsch på butelj blev den mer lättillgänglig, och allt fler köpte och drack punsch. Det blev nu också på modet att servera punschen kall.

Först med att sälja färdigbrygd punsch var vinhandelsfirman J. Cederlunds Söner som redan år 1845 kunde erbjuda sina kunder denna nyhet. Cederlunds hade lokaler under Stockholms slott där lagringskärlen stod i långa rader. Det största kallades Stora Stycket och rymde 24 000 liter.

Arraken hade en alkoholstyrka på ca 70 procent. Den blandades med vatten, sockerlag och oftast med något syrligt vin. Punschen lagrades sedan i liggare av ek ett par månader, innan den tappades på butelj och etiketterades för hand. Sedan var det dags att distribuera punschen till de väntande kunderna i staden.

Det sena 1800-talet var punschens guldålder. Kroglivet blommade och en populär beställning på restaurang var en halva punsch. Bålskålen hade spelat ut sin roll och punschen serverades istället i sin flaska väl kyld i en ishink. Punschen avnjöts vid alla tänkbara tillfällen: efter en lyckad jakt, på militärmässarnas verandor, på ångbåtar, på studentnationer och i trädgårdarnas paviljonger. Den gyllengula, väldoftande drycken beskrivs ofta i ett romantiskt skimmer av dåtidens poeter och skribenter:

”Under en alm man kaffebordet sätter,
Punschen står opp, som i en isbädd låg.
Ljufligt man bjuds på trior och kvartetter:
Man får en vink att ’lifvet är en våg’.”

(Elias Sehlstedt, 1808–74)

Idag dricker vi mindre punsch än tidigare. Men punschtraditionerna lever kvar i vissa kretsar. Fortfarande dricks det en hel del punsch på studentnationer, bland militärer och självklart till den eviga torsdagssoppan = Ärtsoppan, men då skall punschen så klart vara varm. Enligt traditionen uppvärmd långsamt till 80 grader.

Många svenska destillerier kom att göra sina egna punschvarianter. Den tiden är förbi, men det finns fortfarande ett halvdussin svensktillverkade punschsorter kvar i Sverige.

Under 2008 flyttades tillverkningen av anrika Carlshamns Flaggpunsch till Åbo i Finland. Därifrån lär merparten exporteras till Sverige. Flaskan pryds av två svenska örlogsflaggor, men sedan flyttåret 2008 är det franska Pernod som äger varumärket och står för tillverkningen.

Innan flyttlasset gick till Åbo hade den ädla drycken sedan länge producerats i Sundsvall. Som namnet avslöjar hörde den ursprungligen hemma i Karlshamn, med start någon gång under 1800-talets senare hälft.

Mera om punschen här: https://www.bizstories.se/foretagen/punsch-du-gudalika-gava-2/

N:o 16. FREDMANS SÅNG

Är jag född så vil jag lefva
Och må väl på bästa vis,
Som en Adam med sin Eva
Uti Paradis;
Stekta Sparfvar uti munnen få,
Dricka nectar, sofva sött och uppå rosor gå,
Klappa den mitt hjerta tänker på,
Sjunga visor, dansa polska, tumla då och då,
Vid min flaska vil jag somna,
Vid min flicka vakna opp,
När min hjerne börjar domna,
Sagtar sig mitt lopp.

Mina dagar då försvinna
Lustigt på min sorge park;
Venus blif vår Hjert-Gudinna,
Bacchus Strup-Monarch.
Snäser någon mig för fylleri,
Hut för tunnor tusend! han skal altid torstig bli.
Får jag intet Chloris ta uti,
Ta mej tunnor tusend i förtreten supa vi.
Kom Kamrater lät oss stimma!
Punsch och Bischoff upp i skyn!
Til dess döden med sin dimma
Skymmer för vår syn.

Carl Michael Bellman (1740 - 1795) Fredmans epistlar

Källhänvisningar:

Kultursmakarna.se
Nordiska museet.se
Spritmuseet.se

Bon appetit!