Doften av ny tvättade lakan som fått torka i den friska luften. Den fångade abborren som var så färsk att den drog ihop sig när den stektes i pannan, och blåbären med det egna fil som moster hade gömt i ett skåp för att "lökna". Och jag minns ännu bondmoran vid granngårds med sitt blomstrande kjols tyg och det vita förklädet på magen.
Tänk dig ett rullande sommarlandskap. En stilla morgon. En mogen kornåker. Ensliga sommarhus på landet. Smultron på igengrodda stigar, åkerbär i dikesrenen. Daggvått gräs mot små, nakna barnfötter. Stillheten före regnet, dämpade färger i dimman. Ljudet av en mjuk vindpust och löv som rasslar. Skidspår på en snöklädd mark, snörök i sakta rörelse, nakna grenar i i en skarp silhuett. Frost.
Dofter av nybakat rågbröd. Mammas köttbullar, den värmande köttsoppan. Jordgubbarna på ett strå, lingongröten med mjölk, de nybakade bullarna med varm choklad, de bakade och frityrkokta grisarna med röd lemonad. Ett kök med puttrande grytor, lite dimma på fönsterrutan och en hektisk mor med rosor på kinderna. En längtan till det oupptäckta. Oskyldiga små händelser som går i glömska men dyker lika plötsligt upp igen. Goda barndomsminnen skall man ta vara på som om det var sköra silkesvantar. De här minnena vill man spara på under kudden till eviga tider.
Förr i tiden bågnade köksförrådet av hemlagade sylter, geléer, safter och syltade grönsaker. Allt i naturen tog man vara på, varje årstid hade sin egen specialitet. Våren med rabarbern, vild-vuxna nyttiga växter och frodiga örter. Sommaren med allt vad den egna köksträdgården kunde frambringa. Hösten förde med sig nyttan av att få fulla byttor och spann, korgar och ämbar med bär och svamp från skogen. Vintern gav lön för mödan genom de goda smaker man samlade på sig i alla dessa burkar och kärl i förrådet. Och tyvärr så är en stor del av den här traditionen, om inte glömd, så i alla fall gott gömd i en tid där allt kan köpas färdigt i butiken.
Jag hoppas och vill tro att vi trots allt håller på att bli mera medvetna över vårt leverne och miljön runt omkring oss, vad det är vi äter och hur vi mår. Mycket tyder på att naturens eget kök har sin renässans och att mormors mat är på frammarsch. Gamla kära recept som gått i arv från generation till generation hämtas upp igen och får ett nytt liv. Vi griper fast i minnen och traditioner, låter huset fyllas av goda dofter. Naturen är en oändlig råvarukälla och vi själva är med i hela processen från jord till bord. Vi kan känna kontakten till våra rötter, våra förfäder. Vi får en massa impulser i vår egen närhet bara vi ger oss själv tid till att observera det, då kan vi känna oss som riktiga naturbarn och leva därefter. Glöm inte bort traditionsmaten och kulturen bakom den.
Bon appetit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar