Alla har vi ett hemligt ställe, en plats ingen annan vet om. Mitt hemliga ställe är en vacker skogsglänta, en halvtimmes promenad ifrån vårt hem. Där är det lugnt och stilla, en gammal och nött trästubbe fungerar som en naturlig stol, därifrån kan du sitta och se utöver vår stad och landet. Vanligtvis hänger det ett grått dis över dalen och byn den här tiden på året, men är det klara och fina dagar ser man alla det vackra fjäll och dalgångar som omger området och i fjärran ser man Storfjället med sin snöbeklädda topp i utkanten av Hardanger.
Utsikten är bara ett bonus, det som drar mig hit, och det som gör att jag inte vill dela det med någon annan, är svamp. Jag tror området kan inte vara större än trettio gånger trettio meter, gläntan där solstrålarna finner vägen fram till marken, några blåbärsris och ljungplantor tävlar om vem som skall få den bästa solplatsen, där inne i mossan och bland gulnade björkblad, växer mina kantareller och en hel del dessutom.
Det är ett stilla drama och en hövlig, men knall hård konkurrensmentalitet runt jakten på det gyllene kantarellerna. Det är ett krig där det synliga vapnen är en flätad korg, putspenslar och en liten kniv. -Men det viktigaste vapnet är trots allt kännedomen till det rätta ställena. Praten går bland oss alla skogsvandrare, man hälsar hövligt, men aldrig utan att blicken förblir vaksam- möter man andra på samma stig, väntar man hellre tills det gått förbi förren man sniker sig in bland buskarna till sitt eget ställe. Självfallet är det inte alla som beter sig så paranoid, men det kan bero på att de inte ännu har funnit ett ställe bra nog att hålla hemligt.
Och man känner sig alltid som ett naturbarn när man vänder hemåt igen med en självplockad middag i korgen och svampen den vaktar man med en jägares stolthet. I likhet med det flesta delikatesser kräver kantarellerna mer tillbakahållenhet än teknisk begåvning av den som står i köket. Att steka dem i smör, kryddade med lite salt och vitpeppar - kanske lite persilja - är nog till att ge mig en smak av skogens djupa hemligheter.
4 kommentarer:
Tack för dina underbara inlägg!
Kantarellerna har inte kommit tillNacka ännu, men jag känner igen uppträdandet svampplockare emellan.
I kväll blir det kräftor, bottnar med en västerbottenpaj.
Trevlig helg!
http://www.majema.se/blogg/
Tack själv Veronica, jag brukar slinta in på majema bloggen alltid nu som då och gläds över ert engagemang för skolbarn, vi har ju trots våra olika yrkesroller en hel del gemensamt när det gäller just skolbarn.
Ajdå kräftor och en västerbottenpaj låter inte alls illa det, själv har jag inte ännu riktigt bestämt vad som blir kvällens middag men det lär väl visa sig snart... och högst antagligt kommer det på bloggen till i morgon också.
Ha en fin och skön Helg, och en riktigt smakfull och trivsam kväll med kräftorna.
Vi hörs.
H: Christian
Hej Christian. Också jag har mina ställen. Och de blir bara viktigare i mitt liv.. ingen sommar om jag inte fått besöka dem..
Vi fäster oss via glädjen till svamp och bär, till vissa platser, stenar, stubbar och utsikten. Och doften av skog och mark..
Ett fint inlägg bland alla recepten!
hälsar en som ska gå på svampjakt idag..
Tack och lycka till i skog och mark.
Skicka en kommentar