Pepparkaksgränden, Saperegatan och smakskolan!

Man blir varje gång lika förvånad över hur intresserade barn är i att leka, och samtidigt lika förbluffad över hur illa vi vuxna behandlar våra barn, hur fel vi tolkar deras upplevelser och fram för allt deras förmåga att uttrycka sig om en upplevelse, vi tror oss veta vad barnen tänker och tror om vissa saker,som tex: om mat, vi vuxna har en förunderlig förutfattad mening om vad barn egentligen skall tycka om olika slags mat, någon menar att deras barn inte äter ärter eller fisk, någon annan menar att deras barn inte äter grönsaker eller vissa rotfrukter, en det ena eller det andra och då kan man ju fråga sig varför tror vi det, är det någon som frågat barnen vad det tycker om dessa ting, och viktigaste av allt, är det någon som bemödat sig om att laga något av detta kärleksfullt och smakfullt med en viss lekfullhet åt sina barn, jag trodde väl det, näppe någon, eller hur?

Mat handlar inte bara om att laga den eller äta den, det handlar om att skapa förhållanden till maten som gör att både vi vuxna och barnen känner oss trygga och kan trivas med den, det handlar om att med en barnslig nyfikenhet upptäcka det små nyanserna och ögonblicken i matens underbara värld, det handlar om att ge sig ut på en resa där ögonen är din guide, näsan din är turisten, smaklökarna är minnet och handen din är reseledaren. Vi måste lära oss att barn tycker om att se, känna. lukta och smaka på ting, se bara på ett spädbarn, den normala reflexen är att först se på föremålet, känna på det och lukta på det och sedan smaka på det, eller sätta det i munnen.

Det finns verktyg och pedagogisk hjälp för att övervinna dessa små men krångliga hinder man kan hamna ut för i hemmet, i skolan, på daghem och även i åldringsvården, det är en slags sensorisk träning man skapar med maten, mat för alla sinnen, eller SAPERE, en beprövad och effektiv metod för alla åldrar. I år hade vi en hel arme av ungar, allt i från en ålder av 4 år upp till 13 år samsades man om  att få göra en hel by av pepparkakshus, allt ifrån att knåda degen, baka ut den, grädda den och limma ihop bitarna med kristyr till att placera ut pepparkakshusen i sina egna rutor eller gator gjorde att barnen upplevde både råvaran och den färdiga produkten med alla sina sinnen. Att säga att barn tycker köksarbete är tråkigt är nog bara en lögn, man har inte gett dem chansen att få vara sig själva i köket är nog det mera rätta att påstå, självklart kommer det att gå vilt och klottigt till när barn får chansen till det, men så vad då, med lekfullheten och barnsligheten kommer också nyfikenheten som i sin tur väcker intresset, inte sant. Så här blev den samlade styrkan av sinnligt och sensoriskt arbete med pepparkaksdegen ett gastronomiskt konstverk, en gränd, en saperegata med sin egna smakskola, allt till förmån för SOS barnbyn i Livingstone, man med andra ord gjorde flera goda gärningar på en och samma gång. God jul.

Bon appetit