Ut genom sidofönstret på bilen formar sig ett vackert
norskt vinterlandskap och det är som om man skulle sitta mitt i ett postkort
även om vägen framför oss är spårig och hal, vi snirklar oss fram i sakta mak och
chauffören håller blicken stadigt framåtriktad för att inte glida av vägen, det
samma gör alla passagerare men samtidigt kan vi inte låta bli att vända blickarna
våra till både höger och vänster för att njuta den fantastiska utsikten. En dryg
timme senare är vi framme i Trysil och får smaka på mera än bara den vackra
utsikten.
Det lilla bryggeriet här i fjällbygden nära gränsen till
Sverige är ett gott exempel på den stilla revolutionen Norge har gått igenom. För
50 år sedan var bayersk öl det mest spännande man kunde hitta i norska
livsmedelsbutiker, annars var fokuset för det mesta riktat på pilsner och
promille. I dag handlar öl om en uppsjö av smaker, om kultur, historia,
tradition och inte minst innovation. Hipster-stilen har lämnat festen, folk med
stort F har intagit lokalen. Nu går far på kurs för att lära sig hur han kan
sätta norskt öl hellre än importerat vin på festbordet. Norsk riks tv, NRK 1, sätter
av minst en timme i bästa sändningstid för att täcka ett ”Damer och öl arrangemang”,
och detta var något fullständigt otänkbart för bara några få år sedan.
I Trysil lyser entusiasmen. Gänget bakom bryggeriet är
synligt stolta över att det som en liten aktör presenterar några av regionens absolut
bästa öl med goda tärningskast i media. Entusiasmen och mångfalden är det inte
ensamma om. I dag produceras det mer än 2500 unika ölsorter i Norge på närmare 200
anlägg över hela landet. Mångfald medför kontraster och det blir extremt
synligt när man en försommardag i juni får chansen besöka en del ölbryggerier. Ett
av de närmaste mikrobryggerierna för mig blir Roma, den lilla lemonad-fabriken
i Lilleström, 16 km hemifrån, som också är känd för sitt ingefära öl.
Bryggeriet ägs och drivs av den samma familjen som då när bryggeriet blev stiftat
för 100 år sedan. Här möter du 12 heltidsanställda med en ovanligt stark
uthållighet i en marknad där många små företag har fått kasta in handduken.
Nästa dag besöker vi Ringnes anlägg på Gjelleråsen, Norges
största bryggerier, bara ett stenkast från där vi bor i Nittedal. Korridorerna i
andra våningen känns milslånga och bryggeritankarna ruvar högt upp mot taket och
ger associationer till alla det kornsilon man upplevde som barn i sin egen
hembygd. Flaskor och boxar glider förbi på långa samlingsband innan det
slutligen hamnar upp på ett helautomatiserat plock lager. Skillnaden är slående
mot gårdagens besök på det lilla mikrobryggeriet, men det som slår en starkast
är att det som jobbar i den här branschen har en sak gemensamt, nämligen, entusiasmen
och stoltheten, det brinner verkligen för det de håller på med. All den
entusiasm och stolthet bransch visar upp ser man väldigt lite av i det politiska
etablissemanget. Det blir en gåta man inte riktig kan förstå.
Den Norska drycks varubranschen har ovanligt mycket att
visa fram, traditionsrika produkter som folk har starka känslor för. Med en Innovation
som har vänt upp och ner på hela ölkulturen även i andra land och som på lemonadområdet
har reducerat socker konsumtionen kraftigare än något annat land i världen. Och med
världens bästa patentordning med så goda resultat att internationella
delegationer står i kö för att lära sig det norska systemet. Och för att inte
tala om alla avgiftsintäkter som kan finansiera hela landets samlade barnbidrag
och till på köpet också finansiera bygg av ett nytt operahus för varje år.
Allt
detta och ännu mera därtill är det till att skryta av men likaväl bjuder
politiken på mera motbacke än hejarop i den här alkoholhaltiga dryckesbranschen.
Entusiasmen i bryggeribranschen förtjänar ett gott hejarop även från landets
politiker, bryggerierna är nämligen en del av den allt omfattande mat- och
dryckeskulturen och bidrar därmed betydligt till att också du och jag kan få en
total måltidsupplevelse. Hur det är med det Svenska och Finländska
mikrobryggerierna i dag har jag svårt att uttala mig om eftersom jag bor för
tiden i Norge men jag vågar nästan påstå att även där har de fått ett uppsving,
men möter kanske också den samma motbacken av det politiska etablissemanget.
Det borde inte vara så, förhållandet borde mera vara så som det är framställt i
ysteri sammanhang där målet även bland politikerna är att sätta landet på
världskartan med det bästa ostarna i världen. Man kan ju se på detta fenomen lite
skämtsamt med att nämna att det var en av Frankrikes presidenter, President Charles
De Gaulle som gjorde uttalandet: Hur kan man förväntas styra ett land med 246
sorters ostar… parallellen ligger inte långt undan varken alla dagens norska
ölsorter eller ostar. Norge har i dag fler ostar än Frankrike, närmare 390 stycken
och borde därmed vara det mest svårstyrda land i världen, men med sina snart
3000 olika ölsorter kanske det är det som skrämt bort alla dessa politikers, vad
vet jag, men att det berikar den egna mat och dryckeskulturen råder det inga
som helst tvivel om hur skrämda dessa våra politikers sist och slutligen än må
vara. Några öl timmar senare styr vi kosan hemåt från Trysil med en massa goda och smakliga minnen i bagaget.
Bon appetit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar