onsdag 12 februari 2020

Mat för äldre...


Det som alla pratar om men som så få gör någonting åt…

Egentligen så är det ett fruktansvärt ord: -”Åldrings mat”-”mat för äldre”. Det låter som ett straff. (Det borde heta ”vuxen-mat”).

Det dyker alltid upp i förbindelse med något negativt, som undernäring på sjukhem, eller därför att en bild av en bedrövlig middagsrätt gör sin seger på facebook, ”det äldre får inte tillräckligt med mat och inte är den god heller! Därför är det undernärda! Fy för en skam!”

Temat skapar engagemang och det är bra. Vi vill ju det bästa för våra föräldrar och morföräldrar. Men hur ser det ut i verkligheten om vi sätter på oss köks-glasögonen för ett litet ögonblick. Jag vet inte om vi kan påstå att det är en god nyhet, att det är inte fullt så illa som man får intryck av. Maten på sjukhemmen och åldringshemmen är bättre än sitt rykte påstår någon, kanske det, och jo, till en viss del, men inte därmed sagt att den är bra överallt, verkligen inte. Mycket kan bli bättre och bör också bli bättre, och visst, någon gång misslyckas det. Det handlar i allra högsta grad om organisering och prioriteringar.

Låt oss börja med matlukten i korridorerna, detta vidunder medel som ger aptit och matglädje och som man får intryck av kurerar undernäring allena. Lite skämtsamt kan man säga att matlukten i korridorerna är ett tecken på att ventilationen och köksfläktarna inte fungerar, men så är det en mer allvarsam sida vid detta, för det är inte fullt så enkelt. Någon kan bli illamående av matlukt, som följd av den egna sjukdomsbilden, men det är ett bra slagord som berättar om en önskan om att maten bör lagas lokalt. Sjukhemmet är ju hemmet för det äldre och vad är väl ett hem utan kök?

Grovt sett lagar halvparten av sjukhemmen middagen själva, den andra halvparten får middagen färdig levererad från ett centralkök där den då blir lagad som oftast en vecka på förhand, blir nerkyld och värms upp igen på sjukhemmet, konceptet kallas för Cook and Chill, låter dessutom inget vidare sexigt, och det vi vet förknippa detta med, är att det äldre får gammal mat, och i värsta fall dessutom helfabrikat som ingen kock varit i närheten av ens en gång.

Det kommer ALLTID att vara stora fördelar med att ha produktionsköket så nära invånarna som möjligt, och det är inget fel på mat från ett centralkök så länge man kommer ihåg att göra maten efter alla konstens regler utan detta förbaskade Cook and Chill system. Maten skall vara FÄRSK och INBJUDANDE.  En gryträtt blir inte dålig bara för att man lagar en stor mängd. Näringsinnehållet och smaken är den samma. När maten värms upp på rätt sätt är den lika delikat som om den blir lagad samma dag och det är här detta med organisering kommer in i bilden, för det är här det skär sig totalt och fullständigt på våra finländska centralkök.

Problemet är att när middagen lämnar centralköket har inte kockarna mer kontroll över vad som händer med maten, det är sjukskötare och renhållnings personalen som tar hand om serveringen och detta görs inte bara under middagen men under alla måltider, det här görs av sjukskötarna och renhållnings personalen i tillägg till det normala arbetsuppgifterna det har under en dag och är anställda för. Det är en uppseendeväckande dålig lösning, även om det inte är brist på vilja, men det har inte tid till detta och inte har det heller någon mat- och närings kompetens, undantagsvis får det en nog så god upplärning i hur man skall använda sjukhemmets storköksugn, en ugn som ofta också kan vara så avancerad att den liknar på ett rymdskepp och värms middagen upp fel så kan den bli fullständigt förstörd.

Att laga mat åt många är ett yrke i sig. Att bli näringsfysiologisk kock för att laga mat åt ”vuxna” tar många år av studier. Det handlar inte bara om matlagning, men också om råvarukunskap, dieter och specialkost. Det handlar om rättningslinjer från hälsomyndigheter och intrikata föreskrifter från livsmedelstillsynen och dessa skall följas även om kockarna är administrerade bort. Det ÄR kommunpolitikernas ansvar att detta skall fungera, och om politikerna då har valt centralkök så skall de också ombesörja för att systemet och rutinerna i sista led, alltså på sjukhemmet, fungerar! Det allra bästa hade varit om alla sjukhem hade haft en egen kock, inte bara för att hantera middagen, men alla måltider. Det handlar nämligen i slutändan om förnuftigt resurs bruk, men ordet resurs bruk har hos politiker tydligen en helt annan innebörd än den vi normalt folk förknippar det med.

Med en modern blick ser menyerna på ett sjukhem eller ett åldringshem 60-tals aktiga ut, men det är en mening med det trots allt, även om vi inte riktigt ännu lärt oss förstår det så är inte pizza eller taco det första man som dement fångar upp ur minnet. Vi skall komma ihåg att vi alla en dag vill bli gamla och skröpliga, tyvärr mista vårt minne, bli dementa, men det vi mister sist av allt är känsla och smak, därför är det också otroligt viktigt att man på sjukhem och i åldringsvården ger de äldre chansen få uppleva dofterna i korridorerna, för vid blotta synen och smaken av en maträtt det växte upp med så kvicknar det till, humöret stiger och plötsligt minns det tillbaka till sina ungdomsdagar.

Måltids upplägget och måltids stunden, den så viktiga måltids gemenskapen är i allra högsta grad minst lika viktig, ja till och med ännu viktigare för åldringar och dem med demens, egentligen så skulle det vara lagstadgat att varje åldring bör få en oförglömlig måltidsupplevelse minst två gånger om dagen för det är de verkligen värda.  

I Norge har vi något som heter ”mat-sanse-rum” det är ett rum där åldringar med demens får efter egen förmåga, känna- höra-lukta-smaka på mat det som barn blev uppvuxna med, ett rum där det i egen takt får uppleva och förnimma det olika sinnesstämningarna av en måltid, det är ett ”sinnenas rum”. Detta är något varje åldring med demens borde få uppleva och inte minst något varje åldring borde få uppleva, upplevelsen av att någon/några bryr sig om dig även när det gäller själva måltiden, att man inte bara pratar om det men också gör något för det. Vi bör låta matlukten i korridorerna bli något som alla kan vara upptagna av.


Bon appetit


Inga kommentarer:



Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av.

Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och helfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt
. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min mat filosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. © Christian Tikkanen