Det som alla pratar om
men som så få gör någonting åt…
Egentligen så är det
ett fruktansvärt ord: -”Åldrings mat”-”mat för äldre”. Det låter som
ett straff. (Det borde heta ”vuxen-mat”).
Det dyker alltid upp i
förbindelse med något negativt, som undernäring på sjukhem, eller därför att en
bild av en bedrövlig middagsrätt gör sin seger på facebook, ”det äldre får
inte tillräckligt med mat och inte är den god heller! Därför är det undernärda!
Fy för en skam!”
Temat skapar engagemang
och det är bra. Vi vill ju det bästa för våra föräldrar och morföräldrar. Men
hur ser det ut i verkligheten om vi sätter på oss köks-glasögonen för ett litet
ögonblick. Jag vet inte om vi kan påstå att det är en god nyhet, att det är
inte fullt så illa som man får intryck av. Maten på sjukhemmen och åldringshemmen
är bättre än sitt rykte påstår någon, kanske det, och jo, till en viss del, men
inte därmed sagt att den är bra överallt, verkligen inte. Mycket kan bli bättre
och bör också bli bättre, och visst, någon gång misslyckas det. Det handlar i
allra högsta grad om organisering och prioriteringar.
Låt oss börja med
matlukten i korridorerna, detta vidunder medel som ger aptit och matglädje och
som man får intryck av kurerar undernäring allena. Lite skämtsamt kan man säga
att matlukten i korridorerna är ett tecken på att ventilationen och köksfläktarna
inte fungerar, men så är det en mer allvarsam sida vid detta, för det är inte
fullt så enkelt. Någon kan bli illamående av matlukt, som följd av den egna sjukdomsbilden,
men det är ett bra slagord som berättar om en önskan om att maten bör lagas
lokalt. Sjukhemmet är ju hemmet för det äldre och vad är väl ett hem utan kök?
Grovt sett lagar halvparten av sjukhemmen middagen själva, den andra halvparten får middagen färdig levererad från ett centralkök där den då blir lagad som oftast en vecka på förhand, blir nerkyld och värms upp igen på sjukhemmet, konceptet kallas för Cook and Chill, låter dessutom inget vidare sexigt, och det vi vet förknippa detta med, är att det äldre får gammal mat, och i värsta fall dessutom helfabrikat som ingen kock varit i närheten av ens en gång.
Grovt sett lagar halvparten av sjukhemmen middagen själva, den andra halvparten får middagen färdig levererad från ett centralkök där den då blir lagad som oftast en vecka på förhand, blir nerkyld och värms upp igen på sjukhemmet, konceptet kallas för Cook and Chill, låter dessutom inget vidare sexigt, och det vi vet förknippa detta med, är att det äldre får gammal mat, och i värsta fall dessutom helfabrikat som ingen kock varit i närheten av ens en gång.
Det kommer ALLTID att
vara stora fördelar med att ha produktionsköket så nära invånarna som möjligt,
och det är inget fel på mat från ett centralkök så länge man kommer ihåg att
göra maten efter alla konstens regler utan detta förbaskade Cook and Chill
system. Maten skall vara FÄRSK och INBJUDANDE. En gryträtt blir inte dålig bara för att man
lagar en stor mängd. Näringsinnehållet och smaken är den samma. När maten värms
upp på rätt sätt är den lika delikat som om den blir lagad samma dag och det är
här detta med organisering kommer in i bilden, för det är här det skär sig
totalt och fullständigt på våra finländska centralkök.
Problemet är att när
middagen lämnar centralköket har inte kockarna mer kontroll över vad som händer
med maten, det är sjukskötare och renhållnings personalen som tar hand om
serveringen och detta görs inte bara under middagen men under alla måltider,
det här görs av sjukskötarna och renhållnings personalen i tillägg till det
normala arbetsuppgifterna det har under en dag och är anställda för. Det är en
uppseendeväckande dålig lösning, även om det inte är brist på vilja, men det
har inte tid till detta och inte har det heller någon mat- och närings kompetens,
undantagsvis får det en nog så god upplärning i hur man skall använda
sjukhemmets storköksugn, en ugn som ofta också kan vara så avancerad att den
liknar på ett rymdskepp och värms middagen upp fel så kan den bli fullständigt
förstörd.
Att laga mat åt många
är ett yrke i sig. Att bli näringsfysiologisk kock för att laga mat åt ”vuxna”
tar många år av studier. Det handlar inte bara om matlagning, men också om
råvarukunskap, dieter och specialkost. Det handlar om rättningslinjer från
hälsomyndigheter och intrikata föreskrifter från livsmedelstillsynen och dessa
skall följas även om kockarna är administrerade bort. Det ÄR kommunpolitikernas
ansvar att detta skall fungera, och om politikerna då har valt centralkök så skall
de också ombesörja för att systemet och rutinerna i sista led, alltså på
sjukhemmet, fungerar! Det allra bästa hade varit om alla sjukhem hade haft en egen
kock, inte bara för att hantera middagen, men alla måltider. Det handlar
nämligen i slutändan om förnuftigt resurs bruk, men ordet resurs bruk har hos
politiker tydligen en helt annan innebörd än den vi normalt folk förknippar det med.
Med en modern blick
ser menyerna på ett sjukhem eller ett åldringshem 60-tals aktiga ut, men det är
en mening med det trots allt, även om vi inte riktigt ännu lärt oss förstår det
så är inte pizza eller taco det första man som dement fångar upp ur minnet. Vi
skall komma ihåg att vi alla en dag vill bli gamla och skröpliga, tyvärr mista
vårt minne, bli dementa, men det vi mister sist av allt är känsla och smak,
därför är det också otroligt viktigt att man på sjukhem och i åldringsvården ger
de äldre chansen få uppleva dofterna i korridorerna, för vid blotta synen och smaken
av en maträtt det växte upp med så kvicknar det till, humöret stiger och
plötsligt minns det tillbaka till sina ungdomsdagar.
Måltids upplägget och
måltids stunden, den så viktiga måltids gemenskapen är i allra högsta grad minst
lika viktig, ja till och med ännu viktigare för åldringar och dem med demens,
egentligen så skulle det vara lagstadgat att varje åldring bör få en oförglömlig
måltidsupplevelse minst två gånger om dagen för det är de verkligen
värda.
I Norge har vi något
som heter ”mat-sanse-rum” det är ett rum där åldringar med demens får efter
egen förmåga, känna- höra-lukta-smaka på mat det som barn blev uppvuxna med,
ett rum där det i egen takt får uppleva och förnimma det olika sinnesstämningarna
av en måltid, det är ett ”sinnenas rum”. Detta är något
varje åldring med demens borde få uppleva och inte minst något varje åldring
borde få uppleva, upplevelsen av att någon/några bryr sig om dig även när det
gäller själva måltiden, att man inte bara pratar om det men också gör något för
det. Vi bör låta matlukten i korridorerna bli något som alla kan vara upptagna
av.
Bon appetit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar