I min hembygd
Jakobstad i Österbotten växer det en hel del enbärs buskar, inte det där vackra
pelar-enarna man kan se i södra Finland, som dessutom kan få en i ett lyriskt tillstånd,
men buskar stora nog för att man ändå även på dem kan bli stum av beundran. Enbärs busken
växer så gott som över hela landet och få växter har fått en så fin och
grundlig beskrivning över sig själv som enbärs busken och dess bär. Enbär och ris har
använts av Samer i urminnes tider som krydda och enbärs riset har varit den
självklara följeslagaren i alla fisk och köttröknings sammanhang över hela Norden
i århundraden.
En Norsk författare,
Ove Arbo Høegs
skriver i sin bok, Enriset i norsk natur och tradition, att annat bränsle och sågspån kunde utgöra en stor
kvantitet för vissa ändamål, men för många var enbäret en oumbärlig
smakleverantör som gav många av det färdiga produkterna, matvarorna just exakt
den rätta smaken. Och det samma kan vi nog med fog säga om våra egna finländska
maträtter som förärats med enrisets förträffliga smak. Det här gäller för kött
och fläsk och korvar, sill och lax, strömming och annan fisk, och det gäller
för hela landet, överallt där tillgången på enris varit tillräcklig. Ett av, enligt min mening, landets bästa fiskrökerier, Strandis fiskröker bekräftar också detta, -det har varit långa traditioner i att använda enris till rökning av fisk i hela Österbotten och förmodligen efter hela den Finländska kustremsan-. historiskt sett kommer det nog av att det alltid har varit god tillgång på enris även om vintern och att enriset ger mycket rök när det väl kommer på bålet. -Men som sagt den största och viktigaste orsaken till att enris används vid rökning av både kött och fisk är att den avger en så god smak på både fisken och köttet-.
För många kan nog röksmaken verka lite för kraftig men för mig är det en barndomens smak jag aldrig kan få nog av och om jag får en fisk eller ett köttstycke rökt på annan ved än enris blir smaken fort mera lam och tam än om det är rökt med enris. Men tillbaka till boken "Enriset i norsk natur och tradition", här menar Ove Arbo Høeg att enriset i Norge endast haft en betydelse som smaksättare till brännvin, öl och surkål och även i en annan Norsk bok, Norsk mat, (utgiven av Norges bonde-kvinnolag, 1965) är det mest prat om att enriset var bra att användas till tvätt, till god lukt, till pynt, till rökning, som medicin, i gravfärder och till att lägga i botten på potatiskällaren. Om bara den norska befolkningen visste hur värdefull denna buske med sina bär är för oss finländare, vi finländare använder enriset och bären till så mycket mer, för att inte tala om, till allt vilt, i både såser, soppor och grytor, enbäret och enriset är en naturlig matskatt vi aldrig kan glömma, den tillhör vårt naturliga matförråd och en krydda vi aldrig sparar på ens till det allra bästa tillfällena, den är för att säga det på ett annat sätt en av Finlands bästa och naturligaste ”smakförstärkare”.
2: Enbär är inte bara en buske, trädet kan bli upp till 12 meter högt och tillhör Cypressfamiljen med 75 arter hos oss i nord Europa förekommer endast Juniperus communis "vår" egna enrisbuske.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar