Klimatutfordringarna- Var står vi?

Det är ekonomin som fram tills nu har representerat verkligheten och definierat spelreglerna. På sociala media från våren 2020 har man kunnat följa en animerad serie som visar några män i vita rockar som betraktar det välkända Corona kurvorna. Den ena av männen utbrister ” jag kommer till att vara så glad när detta är över”.

Det ingen av dem lägger märke till är det långt mer dramatiska klimat-kurvorna som reser sig som tsunamivågor bak ryggen på dem. I motsättning till Coronakrisen så är klimatkrisen för det flesta mera diffus, osynlig och lite konkret, man tänker att klimatkrisen den kan drabba oss i en irrelevant framtid och främst någon vi inte känner, någon som dessutom är bosatt på andra sidan jordklotet. Den känns för det allra flesta av oss inte som någon kris men summan av mänskliga lidelser och de ekonomiska kostnaderna till följd av klimatförändringarna och tappt natur vill trots allt sätta både Corona och det mesta av andra stora och små kriser i skuggan av klimatkrisen och ändå är handlingskraften alltså omvänd proportionellt jämfört med risken för katastrof.

Så kan man ju självklart ställa sig frågan hur stor och hur nära klimatkrisen egentligen är? Och hur reellt är det att tala om en kris. Klimatförändringarna är redan över oss, den globala genomsnittstemperaturen har ökat med en grad, skogsbränder, värmeböljor, översvämningar och torka, alltså extrema väderleksförhållanden blir stadigt mer synliga. Det samma gäller också kostnaderna både på infrastruktur och skadeersättningar.

Folk har börjat flytta på sig, och om framtiden vår formas av ökad havsnivå och extrema väderleksförhållanden av ett omfång det är all orsak att frukta så vill vi se folkvandringar av ett hitintills okänt omfång. Det är ändå svårt sia om hur världen kommer att se ut i år 2100, alltså om 80 år, (det är så långt det klimatologiska modellerna sträcker sig) Det är inte för att klimatmodellerna på något som helst sätt skulle vara dåliga, men det är för att vi inte vet hur naturen själv eller samhället vill reagera. Det mest pessimistiska scenariot för år 2100 ger en temperaturökning på upp till 4 - 5 grader i genomsnitt, det är mycket! och det är ingen som kan förutspå hur jorden kommer att tackla det.

I andra ändan är det mest optimistiska scenariot som kan stabilisera jordklotet under 1½ grad. Ingen av ytterpunkterna är realistiska och som det ser ut nu hamnar vi någonstans mitt i mellan. I dag tas över hälften av våra CO2-utsläpp hand om av landjordens och havets kolbindning. När målet är att undgå en temperaturstigning över 2 grader, eller allra helst 1½ grad, så är det därför att detta är en nivå där det finns all grund till att räkna med att ekosystemens förmåga att binda kolet försämras betydligt och i värsta fall vill brinnande skogar, tundra, permafrost och hav släppa lös mycket av sitt lagrade kol. Det betyder ändå inte att jordklotet vill ”kollapsa”, planeten vår har varit utsatt för en långvarig vinternatt och en glödhet sommarnatt förr och hankat sig igenom dem, men behagligt för oss människor blir det verkligen inte om vi passerar 2 graders uppvärmning.

Människan är bättre än sitt rykte… får vi hoppas! Vi är både empatiska och solidariska och i vårt priviligierade hörn av världen har vi en samhällsstruktur som skapar tillit och relativt små skillnader. Men vår välfärdsmodell är under press och den solidariteten som krävs både ovanför Corona och klimatet kräver att vi alla sitter i samma båt. De som verkligen vill märka klimatförändringarna är det fattiga, de som lever i sårbara områden av världen, och de som inte ännu är födda. De har med all rätt också krav på vår solidaritet, vi skall så absolut inte gå tillbaka till en forntid.

Visionen är inte en framtid där vi sitter i 12 grader och äter kall gröt i skenet av en osande fotogenlampa. Vi skall snabbare in i en ny och attraktivare framtid där också ny teknologi är en del av lösningen, en framtid vi oavsett kommer att komma i, men med mera vikt på kvalitet och mindre kvantitet. Jordklotet står idag vid en brytningspunkt, förstärkt av Corona, och det är upp till oss alla om vi vill vända oss i rätt riktning och göra en insatts. Jag såg ett plakat i staden Bergen här i Norge som formulerade detta så träffande:

”Det största hotet mot vår planet är tron på att någon annan skall rädda den”.