I Frankrike äter man hjärna, tarmar och fötter och vad det nu måtte vara - och
resten av världen klappar i händerna. Italienarna har sitt Cucina povera, fattigmansköket.
Också det består av rätter som har kommit till på grund av ren nöd. Också i det
nordiska traditionsköket handlar det om att spara och konservera och folk har
varit tvungna göra det bästa ut av det.
Det helt grundläggande principerna är det samma i varje land: använd tid och
billiga råvaror – och låt ingenting gå till spillo. Följer man dessa principer
kan man äta som en kung även när plånboken är mager.
Jag brukar
ofta köpa en hel gårdskyckling. Är man klok nog och tänker både ekonomiskt och klimatvänligt är det mycket bättre köpa en hel kyckling, den kostar nödvändigtvis
inte så himla mycket men ger dig mer för pengarna. Det är nämligen så att
livsmedelsindustrin tar sig gott betalt för att dela upp råvaran åt dig i flera
styckningsdelar.
Problemet är att många inte vet vad det skall göra med en hel kyckling, men
lösningen är mycket enkel: Man delar den upp, skär lös lårbenen och vingar från
skrovet, att det blir lite knotigt och amatörmässigt är inte så farligt för
nästa gång klarar man av det ännu bättre, och filébitarna skär man lös på samma
sätt från skrovet, man följer bara ryggraden på skrovet längsmed ner mot den
bakre brosk nerven på bägge sidor så har man lossat bägge filéerna från själva
skrovet. Eller så kan man bara låta kycklingen vara hel och steka den hel som den
är i ugnen, men, jag lovar, du vill nog prova att stycka den upp i bitar trots
allt för det blir så mycket billigare.
Nästa gång man köper kyckling till middag så köper man en hel och delar upp den
igen, och efter ett antal gånger går det både smidigt och snabbt. När du delat
upp din hela kyckling sitter du igen med själva skrovet, det kan du dela i
mindre bitar och bryna i ugnen för att få lös alla smakerna till en kycklingfond
och det är nu som det hela blir både roligt och intressant.
Min rätt blir en nog så fri tolkning av den italiensk-amerikanska klassikern chicken piccata, kyckling i smörsås med citron och kapris. Den här rätten har en förankring i det italienska traditionella köket och kommer troligen någonstans från Nord Italien. I Italien lagas piccata ofta av kalv, eller vitello som det där heter, och då blir det snabbt möjligt se släktskapet till Vitello Tonata, den i Piemonte klassiska rätten bestående av skivat kalvkött serverad med en majonnäs sås som innehåller tonfisk, kapris och citron.
Piccata är
också namnet på en liten bygd i Piemonte, i samma del av landet som det berömda
vindistrikten Barolo och Barbaresco ligger, men chicken piccata är alltså en
rätt som blev mycket populär hos den italienska befolkningen i USA. Högst
antagligt skapades den före andra världskriget och nådde toppen av sin
popularitet i det italienskamerikanska kökets storhetstid under 1950- och 60-talet.
I det ursprungliga receptet används bröstfiléerna, men jag tillåter mig ibland att även använda lårbitarna från kycklingen. De steks i ugnen kryddade endast med lite
salt och peppar och placeras därefter på en bädd av potatismos och dränks så
med en härlig blandning av lök, kapris, smör och citron. Jag lovar det här är
mat för vilken finare fest som helst och gjord på den kyckling du gärna vill
återkomma till att stycka upp själv.
Källhänvisning:
Mat fra Norge
Joacim Lund
för 4 personer
Bon appetit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar