Om kronärtskockan kunde man säga mycket och om den har det blivit sagt mycket, och även om denna tistel hör hemma i den höstliga tillvaron kommer den lika gott ut i vårsolen som den sena hösten. Kunde inte låta bli att citera en del av Hjalmar Söderberg i hans berättelse över en kronärtskocka.
"Kronärtskockan".
Jag fick en gång en ny vän.
En dag åto vi middag tillsammans på en av sommarrestaurangerna. Jag har föga sinne för mat, rätterna erinrar jag mig icke; det är icke ens säkert, att jag kände namnen på dem medan jag åt. Emellertid minns jag mycket väl, att vi bland annat roade oss med att äta var sin kronärtskocka, och till den drucko vi en mycket got bourgogne. Jag har alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha dessa fjälliga, svartgröna tingestar aldrig berett mig ett så utsökt nöje som just den gången.
Dagen var vacker. En blek septemberdag: en av dessa den tidiga höstens lyckodagar, vilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått gå till vila för att lämna rum åt en känsla av mera jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i lövverket över och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen i staden skymtade på avstånd.
Ja, det var en vacker dag.
- Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din? frågade jag min vän, medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.
- Den är utmärkt, sade han. Den är ännu bättre än din...."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar