Jag känner mig som Bo Hagström i Solens mat där jag vandrar mellan vinrankor tillhörande en av det lokala vinodlarna här ute på den Norditalienska Po-slätten. Jag går mellan druvklasar av sorten Barbera som även kallas för "den självständiga druvan", i nästa ögonblick passerar jag några vinfält där druvan Nebbiolo är allenarådande, druvan är mycket mindre och tätare i sin form än Barbera druvan, druvorna hänger tätare på själva klasen och smakar man på druvan så är den betydligt intensivare och sötare i sin smak än många andra druvor.
Viner som framställs av Nebbiolo druvan är kända över hela världen som det allra förnämsta. Viner som Barbaresco framställs av denna druva och inte minst kungen bland det finaste viner, Barolo, kommer härifrån och är i dag ansedd som en av det bästa i världen, till och med bättre än viner från "gudarnas dal" i Nortdöstra Italien i närheten av Gardasjön varifrån viner som Amarone kommer, men det är en annan historia det.
Jag lyfter blicken för en stund under min vandring bland kullarna och framför mig uppenbarar sig en mosaik av vinfält, det verkar aldrig ta slut, det fortsätter enda in i det oändliga, det är bara horisontranden som sätter stopp för en fortsättning. Det är mer än lätt att förstå den Italienska stoltheten till dessa viner när man som jag får vara så privilegierad att vandra mellan dessa vinstockar, få smaka på druvorna rätt från plantan och inte minst sätta mig ner med vinbonden själv och ta ett glas av det förnäma vinet, om inte förr så i alla fall då förstår man den stora kärlek och stolthet dessa vinbönder sätter i sitt arbete och sin strävan.
Barolo Cantina del Conte, ett vin du inte finner i någon vinbutik någonstans, ett vin jag dessutom tog med mig hem som en souvenir och sparar till den rätta anledningen att få öppna flaskan, ni ska veta att detta vin kan lagras i över 20 år och det blir bara bättre för varje lagrat år.
Som sagt, jag känner mig som Bo Hagström i SVT:s program Solens Mat och jag ler smått till mig själv när jag får en slags återupplevelse av just solens mat när jag själv vandrar mellan vinstockar och gamla vingårdar utslängda på dessa böljande kullar och jag förstår mycket väl Bo:s uttalande om att detta är platser och byar där "maten inte reser" och dofterna, smakerna, intrycken och upplevelsen är matminnen man tar med sig hem. Jag har all anledning att återkomma till dessa kullar en annan gång,
Arrivederci Italia
Bon appetit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar