skolmåltidens framtida egenskaper

Det påstås att Finland är ett modelland för skolbespisningen. ”Att satsa på skolbespisningen i kommunen är att säkerställa välfärden och arbeta förutseende och det kan senare ge inbesparingar.” Så säger statens näringsdelegation i de nya rekommendationerna för skolbespisningen (Vi äter och lär tillsammans, 2017).

Vidare fastslog man i sina rekommendationer att upphandlingen skall beakta livsmedlens näringsmässiga kvalitet. Enligt statsrådets principbeslut skall livsmedelsupphandlingen därtill beakta livsmedelssäkerheten, men även en hållbar utveckling, etiska produktionsmetoder och djurens välbefinnande och bemötande. Andelen närmat och ekologisk mat skall ökas i den offentliga måltiden.

Upphandlingarna styrs ofta av inte bara kommunens strategier och riktlinjer men också av den enskilda politikerns vilja och inställning till den offentliga måltiden i kommunen och när det är så, ja då hamnar allt som oftast alla de goda föresatserna med en profilering av kommunen som en närmats kommun som stöder matfostran och matkulturen långt ner på prioriteringslistan.

Måltidsframställningen och miljön, tidpunkten för måltiden, som enligt rekommendationen borde vara mellan ca kl. 11-12 och trivseln i skolmatsalen påverkar inställningen till skolmåltiden bland både elever och lärare. I en ideell värld skulle en ändamålsenlig skolmatsal vara tillräckligt stor, trivsam och ge skoleleverna och personalen en stressfri måltidsstund.

Så är det dock inte alls på det flesta ställen i vårt avlånga land, realiteterna är långt ifrån acceptabla, många, allt för många skolor påbörjar sin måltidsstund redan klockan 10 om morgonen och den enskilda eleven får inte mer än högst 15 minuter på sig att äta sin måltid, det gör att stressfaktorn blir oerhört stor, maten smakar inte lika gott som när du får ordentligt med tid till att äta den, eleven blir både apatisk och missnöjd med maten och hela måltidsstunden upplevs som ett nödvändigt ont man fort vill slippa undan och då kan man med fog börja undra  om detta är så avstressande, lugnt och behagligt för eleven som man så gärna vill framställa det.

Den dagliga matupplevelsen i skolan är en viktig del av den pedagogiska helheten. Måltiden är en del av undervisningen på skolan och borde därmed också kunna leva upp till de standarder man målar upp i dessa rekommendationer.  Man pekar på att måltidsmiljön skall vara trivsam, tillräcklig tid skall reserveras för måltiden och i skolan skall det finns ett matråd eller någonting motsvarande som utvecklar skolmåltiderna tillsammans med det kosthålls ansvariga. Även på denna punkt finns det mycket som bör åtgärdas.

Statens näringsdelegations rekommendationer för skolbespisningen har som mål att alla äter och lär tillsammans, det gäller alla över hela linjen. Skollunchen täcker nämligen en tredjedel av det dagliga energibehovet och därför ser man det som viktigt att den är god, näringsmässigt balanserad och att skolmåltiden ger både elever och personal en stressfri, välbehövlig paus under arbetsdagen. Bra tänkt men långt ifrån vanligt.

Finland är det första landet i världen som år 1948 införde en lag om gratis skolbespisning för skoleleverna. Eleverna bidrog med att både odla och tillvarata råvaror till skolköken. Maten tillreddes kostnadseffektivt med beaktande av säsong.

Kommunerna har en möjlighet att fortsättningsvis prioritera, stärka och stödja bespisningspersonalens yrkesstolthet genom att möjliggöra för personalen att själv planera och tillreda maten så att den, för det första är god, för det andra är näringsmässigt balanserad och sist men inte minst förorsakar så lite matsvinn som möjligt, men den politiska oviljan och det ekonomiska ramarna förutser det rakt motsatta. Skolmaten igenkänns idag av att den är smaklös och baserad på hel och halvfabrikat, bestående av en personal som är lång ifrån motiverad och inspirerade av sitt dagliga arbete och sist men inte minst så är matsvinnet allt för stort och en diger belastning för miljön.

Jag är inte alls så säker på att det påstående om att Finland är ett modelland för skolluncher håller sträck om vi som jag benar ut det olika begreppen och tillstånden i den finländska skolmaten, som är en del av den offentliga måltiden.  Det finns andra land med betydligt, BETYDLIGT bättre förutsättningar och praktfulla exempel över hur ett modelland för skolluncher skall se ut. Jag kan så här i förbifarten bara nämna med ett ord: Landet JAPAN.

Finland borde sluta upp med att bara ge rekommendationer och i stället låta statens näringsdelegation ge klara och fastsatta lagstadgade direktiv som måste efterföljas, då kanske vi kunde slippa dessa tröga politiska processer som endast och enbart är kännetecknade av stränga ekonomiska ramar och en politisk ovilja i kommunerna.