En tillbakablick på skolmaten

Tänk att en så fundamental och obestridlig syssla som att äta mat har blivit så åsidosatt av oss vuxna när det gäller mat för barn att det närmast kan anses som kriminellt, det har blivit legitimt frånta barnen deras fulla rätt att äta maten i sitt eget tempo. Nu diskuterar man i både media och bland rektorer, lärare, näringsfysiologer och kosthåll om att försöka få föräldrar lära sina barn äta lite snabbare hemma så att det på skolan också är införstådda i detta under skollunchen därför att man vill inskränka på tiden för själva skollunchen från 30 minuter till bara 15 minuter dessutom med den motiveringen att eleverna måste hinna lära sig också annat än att bara äta mat. Hur bisarrt och absurt får detta egentligen bli? Var det inte så att skollunchen var och är en del av inlärningsprocessen på skolan?  Man bör komma ihåg att alla elever är inte stöpta i samma form, någon är långsammare än andra och skall för guds skull inte behöva straffas för det!

Jag minns att när jag gick i det militära så var det en regel mer än ett undantag att när man marscherat ner till matsalen för att äta så var det en fredad zon man trädde in i där alla fick den tid till att äta som trängdes och om det mot förmodan, (vilket dock kunde hända) var någon som steg upp eller skyndade på andra för att få fortgång i ätandet så blev man straffad av en matsalsvakt, en matsalsvakt vars uppgift var att hålla kontroll på just dessa ting, att ingen frångick måltidsupplägget eller störde andra i sitt ätande, jo man hade faktiskt en så kallad ”matsalsdejour” och hade du gjort dig skyldig till något fuffens likt att stressa andra vid bordet och det blev upptäckt så hamnade man i skamvrån  som innebar att man måste ställa sig i givakt framför alla vid bordet och stå där intill alla andra var färdiga med sin måltid medan man själv inte fick någonting alls,  detta var något ofrånkomligt och ett ytterst pinsamt straff för den som inte behagade följa denna enkla men rättvisa regel.

Kanske detta är något man bör sträva efter att införa också i skollunchen, d.v.s, de bland de vuxna som ens yttrar ett ord om att skynda på skollunchen bör ställa sig i skamvrån och uthärda detta straff inför allas åsyn, jag minns från min tid i det militära (för snart 40 år sedan) att det var ingenting man ville bli utsatt för, just det där att behöva stå och skämmas inför en fullsatt matsal där allas blickar vände sig mot den som utsattes för detta straff, en fullsatt matsal med människor som alla visste att man grundligen gjort bort sig när man blev beordrad att ställa sig upp och bli -om nu inte ordagrant så i varje fall bildligt talat-  kollektivt bespottad för sitt ouppfostrade beteende, det här kunde som sagt vara en stark social straffmetod för de vuxna som menar barnen måste lära sig äta fortare, ett straff jag med nöje kunde skriva under när som helst.

Jag blir väldigt besviken inte minst på alla de som menar och vågar påstå att den Finländska skolmaten är både god och hälsosam och uppfyller alla det mål och krav som är förenligt med god, nyttig och hälsosamt kosthåll, vi vet utan tvivel att skolmaten idag inte uppfyller alla mål som är uppsatta, och vi vet att elever slopar skollunchen för att den inte faller i deras smak, vi vet också att många elever lider ännu i dag av både koncentrationssvårigheter och skoltrötthet, vi vet också att matsvinnet på skolorna är enormt och växande, vi vet också att mer än 45 % av all skolmat är baserad på helfabrikat, vi vet också att köksorna är under press och många av dem vågar inte ens klaga i rädsla för att mista jobbet, vi vet också att även lärare börjat klaga, vi vet också att en hel del seminarier, forum och studier om hur skolmaten kan utvecklas har genomförts men inget har fått genomslag och vi vet också att den finländska skolmaten har fyllt 70 år (2018) och vi vet fram för allt att under dessa 70 år torde man ha hunnit genomföra alla det krav som både elever, lärare och föräldrar har ställt, att skolmåltiden skulle blivit mer utvecklad och innovativ men ingenting revolutionerande har hänt annat än att skolmåltiden har blivit ännu mer mindre prioriterad.

Vi vet också att för 70 år sedan var det andra förhållanden och prioriteringar som gällde, men vi vet också att då för 70 år sedan prioriterade man barnens rätt till en kostnadsfri näringsriktig måltid med sunt förnuft och med egenskaper som just främjar gemensamma måltidsstunder bättre än i dag och vi vet också att köksan var den mest eftertraktade personen på hela skolan, köksan var nerven i både måltidsupplevelser och måltidssamvaron för barnen, köksan var den som gav barnen en trygghet och någon man såg upp till, en vuxen som tog hand om barnen på deras villkor.  Vi vet att för 70 år sedan var det några kloka beslutsfattare som tog initiativet till detta grundläggande beslut att ge grundskolebarn en kostnadsfri näringsriktig skolmåltid, men vad har hänt med dagens beslutsfattare, har det förlorat det goda sunda förnuftet man hade för 70 år sedan och vad har hänt med köksorna idag? Vem bär ansvaret för att vi vuxna har åsidosatt barnens måltidsgemenskap, och vem bär ansvaret för att det är allt för stora skillnader i kommunerna och vem bär det slutliga ansvaret för vad barnen serveras. Frågorna är fler än svaren och ingen verkar vara villig att ändra på villkoren så länge det inte gäller dem själv. 

Jag hade haft fullständig förståelse för om skolmaten hade belagts med ännu fler minuter för att alla barn skulle få chansen hinna äta sin mat, men jag har ingen förståelse för att någon idiot kommit på den obegripliga iden att korta av måltiden från 30 minuter till futtiga 15 minuter, vi skall komma ihåg att i det vuxna arbetslivet och på det flesta arbetsplatser har man minst 30 minuter på sig för lunch och på många ställen till och med upp till en timmes lunchrast ( eller så bara tar man sig den friheten)  och så menar vi att barnen må klara av detta på högst 15 minuter, det är rent ut sagt absurt och fullständigt obegripligt och vad värre är så verkar vi vuxna utan att bry oss så mycket mera om det acceptera det som det är och det är mycket bekymmersamt.