Matjord. En tunn skorpa av kol och mineraler som endast täcker några få delar av jordens yta- en yta fullspäckad av okända livsformer. Förstår vi egentligen vad som sker under våra fötter? Norges främsta ambassadör för matjord och jordbruksforskaren Dag Jørund Lønning, skriver i sin nyaste bok -Jordboka II- att vi har visat väldigt lite respekt för vad humuslagret betyder för oss.Språkbruket vårt avslöjar oss, jord är smuts, vi blir skitiga under naglarna när vi gräver i jorden. Det paradoxala är att våra moderna religioner, samt all den civilisation som har uppstått genom dem, har i sina grundläggande värderingar hållit jord himmelshögt: vi uppstår av jord och skall jordfästas igen när vi dör för att nytt liv skall kunna återuppstå. Alla det moderna religionerna från den tid då Mellanöstern var på sitt frodigaste, för si så där 2000 år sedan - judendomen, kristendomen och islam - kom som en direkt följd av att människorna förstod hur man skulle bearbeta marken/jorden för att kunna skapa ett överflöd av mat. Matproduktionen lade grunden för både religionerna, vetenskapsutvecklingen, politik, nationsutveckling och militärmakt, hela den civiliserade världens samhällsstruktur växte fram ur vår nya jordbrukskultur.
Varför ger vi då jordmånen så liten uppmärksamhet och lågt värde i vår nuvarande moderna tid? En konsumtionsvara och eller i bästa fall ett dött "tillväxtmaterial"? Det vill säga, den mark vi går på har ett stor värde och är ytterst värdefull, det är ju här vi går, bygger 4- fälts motorvägar, bygger hus och städer. Men denna värdeskatten vi använder oss av har bokstavligt talat inte gått ner i djupet och vi har inte på allvar tagit det in över oss hur tunt och skört detta matjordslagret egentligen är. Några mikrobiologer delade tillsammans med andra forskare för en tid sedan i tidskriften Earth science publication sin frustration över att vi bara värdesätter jordmånen för sina mineralfyndigheter och dess ädla metallers värden och att vetenskapen är mera upptagen av kemin än själva biologin.Forskningsresurserna har i stor grad varit knutna till markens/jordens betydelse som ett tillväxtmaterial över och för växternas kemiska och fysiska behov och därför har också forskarnas bidrag till matproduktion bara gett oss verktyg som återspeglar denna syn: besprutningsmedel, konstgödsel i nitratformer och kraftig mekanisk bearbetning av matjord.
Låt oss ta en titt på matjorden och vad den egentligen består av och hur viktigt det är för oss att ta vara på den. Matjord är en blandning av eroderade mineralpartiklar och transformerade organiska föreningar från växter, svampar, små och stora djur. Under vanliga förhållanden som till exempel i en finländsk skog, där går nedbrytningen från att ett levande träd blir till hummus/jord mycket långsamt, ytterst långsamt då vi räknar det med vår mänskligt snäva målstock och nettobidraget i den nedbrytningen är bara någon få millimeter per decennium.
Allt sedan den förra istiden tog slut, där "istäcket" hade skrapat ren graniten från organiskt material, fri från energi i kolform, var naturen tvungen att börja bygga upp matjord på nytt, först några fattiga hundra år med alger och pionjärväxter och därefter med skog och grässlätter som blev gott hjälpt av att betesdjur och människan satte fart på processen. Matjord byggs sakta upp, och här i det kalla nord har vi ärvt ett par decimeter djup matjord, allt ackumulerat över det sista 8000 åren.
Alla organismer i matjord behöver energi och den energin kommer från solens strålar, antingen direkt eller via övergångsformer, vi vet alla att det gröna bladen andas in koldioxid CO2, från atmosfären med solenergin som valuta, oxygen skiljs ut igen, medan kol-delen blir till cellulosa och annat växtmaterial eller ett energilager i form av sockerarter som dras ned till rötterna. Växternas rötter utsöndrar nämligen en energirik näringsvätska och sockerarter, det som biologerna kallar för Rotexudat "roots with dreadlocks, det som mikroberna i jorden bland annat lever av, otaliga organismer driver en komplex byteshandel av näring längs hela ytan av rötterna, till ömsesidig nytta för både växten och mikrolivet i jorden.
Här under jordskorpan hittar vi rovdjur, bakterier, insekter, alger, svampar och mycket annat i intrikata och symbiotiska ekosystem som vi ännu är långt undan ifrån att förstå fullt ut. Dessa organismerna och mekanismerna formar sin egen sfär, "Rhizosfär".
Rhizosfären består av ett ekosystem som går långt när det gäller arternas mångfald och komplexitet. Vi har inte kommit längre i förståelsen av allt detta än att vi antar att vi endast kan kartlägga ungefär 1 procent av organismerna som lever där, en fattig, futtig procent. Den ungerska fysikern och gastronomen Nicholas Kurti sa en gång att "det är ett trist uttryck för vår civilisation att medan vi kan mäta temperaturen på Venus yta, så vet vi inte vad som föregår på insidan av en sufflé". Detta gäller kanske också för matjorden och alla dess ekosystem? Många vill säkert också kanske vara överens om att matjord är en viktigare resurs än en sufflé, om än aldrig så god.
Det goda blir ofta också den värsta fiende. I många decennier har bönderna och andra varit glada för att vetenskapen har kommit dem till undsättning med effektiva lösningar och triviala utfodringar. Kemiska bekämpningsmedel har tillsammans med konstgödsel ökat världens potential för matproduktion. En sak är att bönderna som exponerat sig för överdoser av dessa gifter tar skada i form av cancersjukdomar och andra hälsofarliga tillstånd, men ännu värre är att dessa bekämpningsmedel kan gripa in i sköra ekosystem och förstöra dem totalt. Svampdödande växtskyddsmedel förstör livsviktiga kommunikationsmedel i rhizosfären och glyfosat angriper växter, insekter och mikroliv där var det är som mest sårbara. Hade vi förstått och respekterat att matproduktion sist och slutligen är beroende av fungerande ekosystem, ville vi då kanske blivit ännu mer skrämda av skadeverkningarna från DDT och Roundup?Finns det då något hopp? O ja, det finns det nog för bönder över hela världen har insett och nu börjat förstå verkligheten med att odla mera ansvarsfullt och i symbios med naturen och kanske allra mest därför att det själva är det första att uppleva konsekvenserna av det sista hundra årens rovdrift. Bonden skall vara matjordens bästa vän inte dess värsta fiende.
Bon appetit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar