Konsumentens "rösträtt" och makt.

I takt med ökande globalisering, urbanisering och industrialisering blir distansen mellan oss människor och naturen allt större. Kan nya lantbruksmodeller visa oss vägen till ett paradigmskifte för en mera hållbar matproduktion?

Intresset och en djupare förståelse över varför vi behandlar naturen som vi gör har kommit till som följd av ett stor bekymmer för jordens hälsa. Maten vår och hur den blir producerad och konsumerad kan ses som en metafor på vår hållning till naturen.

Genom historien har jordbruket primärt varit det som kopplat oss samman med naturen, vi har förlitat oss till jorden för vårt existentiella behov för mat och vi är helt beroende av interaktionen med naturen. Dagens globaliserade matproduktion har på många vis skapat ett avstånd mellan oss och den mat vi äter. Vår förståelse för matens ursprung och härkomst har försvunnit i takt med ett stadigt ökande antal importerade produkter och den industrialiserade matproduktionen. Vi har kopplat oss lös från säsonger och köper ananas och avokado året runt, dessutom kanske också omedvetna om deras klimat och miljöpåverkan.

Jag kan inte låta bli att citera Michael Pollan från hans egen bok ”The Omnivore´s Dilemma”: ”Tänk om vi hade ett livsmedelssystem som faktiskt producerade sund mat. Tänk om vi producerade maten på ett sätt som kunde regenerera jorden. Tänk om vi kunde äta varje måltid vetande dessa få enkla ting: vad vi faktiskt äter, varifrån det kommer, hur maten hittade vägen till vårt matbord och vad det egentligen kostat. Om det här hade varit verkligheten så skulle varje måltid haft potential till att bli den perfekta måltiden”.

Det västliga konsumtionssamhället närmast ”odlar” avståndet mellan människa och natur och ett gott exempel på detta är det många möjligheterna vi har till att sticka inom den närmaste livsmedelsbutiken och handla billigt massproducerade produkter så som reklamen dessutom också hela tiden påminner oss om.  Och för att inte heller glömma den stora mängden mat som slängs varje dag. IPES food och den sista FN-rapporten menar vi behöver ett paradigmskifte från industriellt jordbruk till nya, regenererande jordbrukssystem, vi måste hindra förlorande av natur. Som en motsättning till det industriella kan det att odla sin egen mat, köpa mat och produkter från en bonde i närområdet och att vara aktiv i lokalproducerat och närodlat bland bönderna återställa och återhämta förbindelsen mellan oss och naturen, maten och gemenskapen.

Yva, trädgårdsmäster på Earth Haven Farm, Canada. menar:  ”vi måste lära oss att hitta tillfredställelse i det små nära enkla tingen, som trädgårdsarbete och odling av mat. Det är lätt att ta fysisk kontakt med naturen som någonting självklart men ändå har vi det så sällan. Det hårda arbetet på åkern får lungor och muskler i arbete, det är en kontinuerlig utväxling av kemisk metabolism, både i oss och i samspelet med vår omgivning. Vi skall inte heller undervärdera kraften i att koppla oss på med naturen på nytt, vi andas i våra kroppar med och av naturen”.

Att använda sina sinnen på åkern, med händerna i jorden och på grönsakerna, det skapar onekligen en förbindelse till naturen. Man blir ofrånkomligt medveten över hur beroende vi är av klimat, väder och vind, tillgången till rent vatten och en fruktbar jord. Bönderna är kanske de som upplever konsekvenserna av det snabba ändringarna mest av alla, nedbrytningen av kvaliteten på jordmån är troligen ett av de största hoten i jordbruket.

Livsmedelsproduktion och konsumtion kan inte enkelt förklaras som bara jordbruksverksamhet, det är något mer en så, det är ett ömsesidigt förhållande mellan producenter och konsumenter som ofta blir översett. Det här förhållandet skapar en gemenskap runt livsmedelsproduktion och själva systemet, och med det följer ett ansvar och en myndighet och också en form för ”konsumentmakt” men när avståndet mellan oss och råvaran ökar minskar också förståelsen för detta sårbara förhållandet och den ömsesidiga maktpositionen mellan producent och konsument försvinner allt mer och kanske det här gör någonting med vår ansvarskänsla för en hållbar livsmedelsproduktion och för det om vi skall ta det rätta och hållbara valen av mat.

Nya jordbruksmodeller baserade på involvering av konsumenter har dykt upp de senaste decenniet, sådana som bondens marknad och Reko-ringar. Utöver handeln av mat är detta sociala miljöer där folk möts, lär sig om matproduktion och delar erfarenhet och kunskap om mat och riskerna med själva odlandet. De att vi engagerar oss i lokal och ekologisk livsmedelsproduktion kan koppla oss samman med maten, människorna, närmiljön, naturen och inte minst råvaran igen, med andra ord, det att engagera konsumenter i matproduktion har en stor potential till att utmana den rådande industriella tankegången som förutsätter en dikotomi mellan människa och natur, där naturresurserna skördas endast och enbart för ekonomiska fördelar. 

I övergången till ett mera hållbart livsmedelssystem och konsumtion vill det regenerativa jordbruksmodellerna, baserade på, delning och involvering bli viktiga arenor för en ökad förståelse bland konsumenter för hur maten odlats och varifrån den härstammar.

I likhet med mig läser säkert det flesta härefter på etiketterna och speciellt noggrant varifrån produkten kommer och så tänker man sig för mer än en gång fören man köper ett visst livsmedel. Jag försöker att köpa lokala och ekologiska produkter så ofta det går men fram för allt så efterfrågar jag alltid inhemska produkter och därvidlag är jag orubbligt konsekvent. Dessa enkla ting kan var och en av oss få till i vår vardag för det är nämligen så att vi konsumenter har makten till att göra förändringar så länge vi är medvetna om att med varje litet inköp vi gör så stöder vi en viss sak, en råvara, en producent eller ett livsmedelssystem, använd den här ”rösträtten” aktivt i vardagen, för det är ju ändå trots allt så att det är både du och jag tillsammans med bonden som har makten bestämma över vad vi vill ha fram på matbordet.

Källhänvisningar:

Ren mat Norge
Antropolog: Imre Van Kraalingen
ShareOn projekt CICERO

Bon appetit