Legitimt leka med maten. Tapas på gott och ont? Tankar från mitt köksbord.

I Spanien äts det tapas överallt eller pintxos som det också kallas. Antagligen känner du till konceptet för tapas har blivit lika populärt även på restauranger i Finland men speciellt och i synnerhet på möten, seminarier och konferenser. Där var cateringskockar färdas äts det tapas och det finns helt säkert goda grunder till det. Många små rätter betyder att det alltid vill finnas något för en var smak. Det flesta tapasrätter kan dessutom serveras kalla, något som gör det enkelt att förbereda så att allt står klart när gästerna anländer.

Förresten så är det inte bara spanjorerna som slått armarna om smårätterna, det förekommer under andra namn i hela Mellanöstern, i stora delar av öst Europa och nord Afrika. Tar vi på oss antropolog-glasögonen för en liten stund så kan vi anta att en förutsättning för en rik tapas kultur eller mezekulturen som den också kallas på den östliga delen om medelhavet är att dessa nationer har tillgång till en mångfald av färska råvaror från hav och land. Spanien har det och det vet alla som besökt landet och dess supermarketar där. Är man dessutom förärad med en lång historia som stormakt med en omfattande handel och påverkningar från andra nationer och traditioner så har man det som krävs för att lyckas. Spanien har det och Turkiet har det på samma sätt. Dessa ”stormakterna” har också traditionellt haft mäktiga kök.

Den som besökt Turkiet och Istanbul har säkert också besökt Topkapi palatset där sultanen vilade sin blick på inkommande skepp från hela det ottomanska riket medans hundrade vis av kockar lagade överdådiga måltider för honom och var och en av dessa kockar var specialiserade på något som skulle tillfredsställa sultanens gom, sådant blir det självklart meze av. Eller tapas för den delen också, den spanska monarken regerade ju under sin tid över jordklotets största imperium, (ni vet, det där: ”the sun never sets on the Spanish empire, det är därifrån det ordstävet kommer) och för att uttrycka det försiktigt hade man dessutom både ett gott och varierat kosthåll.

Mycket av den succén det italienska köket har skaffat sig kan också skyllas på Påvedömet som genom århundraden har haft tillgång till både pengar, råvaror och kockar och så vidare… Man kan såframt konkludera med att har du ett imperium så har du också goda smårätter!

Finland har aldrig varit en global supermakt och kommer inte heller någonsin att bli det, men vi har i gengäld garanterat lika goda och värdefulla råvaror, dessutom i mängd och massor och det är utom allt tvivel en nationell råvaruskattkista vi sitter på och därför finns det ingen anledning för oss att fästa oss vid vare sig tapas eller meze allt för mycket, tvärtom. I envar fantasilös norsk, svensk eller finländsk tapas meny ingår som regel baconlindade dadlar, honungsmelon med Serrano skinka, köttbullar i stark tomatsås, marinerade scampi och kanske en omelett med potatis. Självklart goda rätter, för all del, och nu som då kan det tänkas dyka upp på spanska tapasbarer också. Men tapas är så oändligt mycket mer, det kan vara nästan vad som helst, för här är det legitimt att leka med maten!

Tänk om vi ändå kunde tänka oss att leka lite mer med maten även i Finland, tänk om vi för ett kort ögonblick tog av oss dessa trendglasögon och lät oss bländas av den egna matkulturen och den egna råvaruskattkistan vi äger, tänk om vi för detta korta ögonblick kunde koncentrera oss på att främja våra egna värden och ideal i stället för att falla offer för en annan nations succéer… läs tapas.

Tapas i all ära men när det kommer till räknestyckets slut krävs det en koncentrerad kraft och en våldsam energi för att vi som nation skall avstå från vår gastronomiska förpliktelse, vi har en uppgift att fylla med våra egna råvarutillgångar, vi kan utföra stora och mäktiga ting med det råvaror vi har, vi förmedlar trots allt även vi, både kultur och historia och om vi så aldrig kommer bli en stormakt kan vi när som helst ändå bli en nation med ett mäktigt kök som kan mäta sig med alla andra nationer, det är den här förpliktelsen vi bör resonera oss fram till och önska oss mer av, lite på samma vis som när vi nu träder in i julstämning och alla är överbevisade om att julmaten i varje hem skall hållas lokalt både kulturell och traditionell för det ger en mening och skapar en identitet, eller hur?

Det är på det här viset vi bygger upp en gastronomisk stomme för oss och det är på det här viset vi skapar respekt bland andra nationer när vi talar om kulinariska aspekter och gastronomiska värden, kanske vi då en gång för alla kan sätta till sidan det brydsamma uttrycket som en gång myntats att ”Finland är världens värsta mat land” och rättfärdigt kunna komma in i den samma köksvärmen som det andra stora köken i världen representerar.

God jul.