Två dygn i paradiset

Två stora begivenheter inträffade samtidigt, sommaren bankade på dörren och corona-virusets järngrepp runt restaurangbranschen blev med försiktiga steg lättat på. Jag kände mig lite som han Sickan i Jönssonligan när bussen jag satt i vände in över parkeringen till hotellet, ni vet han banditledaren som vad han än gör alltid hamnar i trubbel men ändå är klar för nya äventyr. För första gången på nästan tre månader skulle jag igen sitta vid ett restaurangbord, beställa från en meny och få maten lagad och serverad av någon annan än mig själv.

Men det var fortsättningsvis en något underlig stämning i lokalen, det var handtvätt som skulle ske ofta, man skulle hålla behörigt avstånd, komma i små grupper, ingen alkohol utan mat, reducerade menyer och det var en mycket, mycket stilla och vi kan väl säga rofylld stämning. Det kändes både skrämmande märkligt och läckert samtidigt kunna hålla i en menykarta igen även om den tydligt var märkt med en kris på toppen. Sedan andra världskriget tog slut har väl orden "mat och kris" knappast blivit kombinerade med varandra i något nordiskt land.

Inte någonting av detta kunde hindra mig från känslan av att få vara en lite egocentrisk miljonär i ett par dagar, en som hade ett fashionabelt hotell och en stilig restaurang nästan för sig själv. Ute på platsen framför restaurangen var det båda dagarna många som åt sin lunch men under frukosten och middagarna var jag stort sett helt ensam. Den andra dagen blev en grupp gäster som också skulle äta middag placerade i ett annat rum, hotellets lokaler var fulla med vinklar och vrår, som skapta för Corona-middagar.

Hotellet jag bodde på var vida känt för sin hemlagade mat, lokala råvaror, råvarorna närmast ”o-resta” eller i det minsta ”kort-resta” och kockarnas passion till råvaran och maten var en ren fröjd för ögat, det var extremt professionella och den slags får du leta länge efter på andra håll, och ändå kanske inte hitta, men det gjorde jag här.

Redan bara morgonfrukosten var ett digert och spännande äventyr i sig, här blev du personligen ledsagad till bords i det vackra lusthuset som fungerade som hotellets frukostsal samtidigt som kockarna i det öppna köket gjorde sitt yttersta för att varje gäst skulle få en måltidsupplevelse man sent skulle glömma och här närmast svävade personalen fram obemärkt som i en balett, stilla , koncentrerade och professionellt utan att för ett enda ögonblick varken mista kontrollen över sig själva eller gästernas uppmärksamhet, det var en köksbalett som inte kan förklaras, den måste bara upplevas.

Fisken, i detta fall hälleflundra, var silkesmjuk och kocken hade komponerat en fin och vacker sallad med inslag av bland annat ramslök och ramslöks blommor till den förrätten och huvudrättens kalvkött var både mört och smakfullt och här hade kocken verkligen trollat med grönsakstillbehöret, d.v.s. han hade fått broccolin till att smaka gott, (det är annars en grönsak jag närmast har ett fientligt förhållande till, och det bara därför att den allt för ofta blir serverad som något sönderkokt, inte igenkännbart slask, något grått och trist och fullständigt smaklöst och i värsta fall en färdigfryst produkt man plockat upp ur frysen för att i all hast koka upp i lite uppvärmt vatten) men här var den mera än bara god den var perfekt och det bara för att den stektes färsk i mycket smör tillsammans med andra rotgrönsaker, lök och en del hasselnötter. Som vi kockar ju vet, eller borde veta så är färsk broccoli otroligt duktig på att suga till sig fuktighet och andra smaker.

Jag avslutade middagen med en vidunderligt god och fantastiskt välkomponerad chokladkaka och en hallonsorbet i huvudrollen på min tallrik och vi avslutade kvällen med att prata med kocken lite om morgondagens middagsmeny och jag frågade om han kunde trolla fram en fiskrätt, jodå det kunde han, han hade nämligen fått tag på abborre som han visste var min favoritfisk och därmed var jag förlorad.

Morgonen därpå var intet annorlunda från gårdagen, en lika spännande och oförändrat intressant och lika härligt smakfull upplevelse var det att åter stiga in i det lusthus som frukosten serverade i.

Kocken jag talade med i går hade nu full kontroll på kvällens middag och meddelade mig att i kväll skulle det bli fest, jag kunde förbereda mig på nya överraskningar och intressanta kombinerade smaker.

Middagen, jadå, det blev verkligen en fest, den startade med en tallrik Tronfjell-skinka, en mild och mör lufttorkad skinka serverades med en krispig sallad gjord på bladsallad, handplockad harsyra, ängssyra, ramslök och kirskål och smaksatt med den härligaste dressing sammansatt av olja, honung, senap, havtornssirap, äppelmust och några droppar akvavit, en smak som galopperade rätt in munhålan och fäste sig på tungans receptorer i en fullständigt harmonisk balans och försatte alla sinnena i ett euforiskt tillstånd, jag var återigen förlorad och fullständigt frälst av smaker jag trodde inte fanns, och allt detta, det har jag Tor-Björn att tacka för. Åh om jag ändå kunde bo här för alltid!

Så var det Abborren då, jag menar på fullaste allvar att detta är en av världens bästa matfiskar och tillagad som här i huset är det inget tvivel om den saken. Här är den kritvita fisken perfekt stekt, sammankopplad med ugnsstekta potatisar, en beurre blanc sås full av smör och vin och flätade grönsaker med kanderade majrovor till gjorde den ju inte bara god men också himmelskt god. Ben i fisken frågar du dig? Inte ett endaste ett när den blir professionellt behandlad.

Punkten för den här trerätters middagen blev satt med en sorbet på harsyra kryddad med stensöta, bränd vit choklad och en hasselnötsnougat. Det kändes gott och härligt att vara tillbaka i något som påminde om den verkliga världen.

 Bon appetit.