Babettes gästabud.

I vår tid när vi översvämmas av kokböcker är vi underligt nog ändå väldigt lite upptagna av vad en måltid handlar om. Vad är det vi söker bakom all uppmärksamhet om mat? Karen Blixens bok, Babettes gästabud” sätter fokus på måltidsgemenskapen och ger läsaren både en litterär och praktisk tillnärmning till temat. I Babettes gästabud är måltiden den centrala händelsen. På ett mästerligt vis förmedlar Karen Blixen insikt och kunskap om måltidens möjligheter, där både livsglädje, gemenskap, ödet och försoning är stickord. Karen Blixens novell kan läsas på många sätt men det gemensamma för alla sätt att läsa den här novellen är understreckningen av det ”under” som sker i gemenskapen medan man äter och dricker.

Babettes gästabud är ingen kokbok. Det är först och främst en novell och en bok som beskriver måltidens möjligheter. I en postmodern tid var privatiserings- och individualiseringsprocesser griper tag om oss, verkar den goda måltidsgemenskapen både i familjen och bland vänner ha blivit till en sällsynthet och därför blir vi inte bara mer ensamma men också mer egocentriska. Bordsgemenskapen har förmågan att omvandla natur och kultur, det sker genom att måltidens ingredienser förvandlas från råvara till vackra och smakfulla rätter. Men det sker i en ännu större grad genom av att deltagarna förvandlas från en grupp individer till en sammanhållande social gemenskap. I den här sociala gemenskapen finns det rum för att mötas som den man är och rum för att nå varandra som den man vill vara, där man är inkluderade och inte minst – där man är sedd.

Jag rekommenderar alla att läsa Karen Blixens novell ” Babettes gästabud”. Här ett litet utdrag ur den till Norska översatta Novellen. Märk väl i originaltexten föregår händelserna på Jylland i Danmark.

”I Norge finns det en lång och trång fjord mellan höga fjäll. Den heter Berlevåg-fjorden. Vid foten av fjället ligger Berlevåg by, som en leksaks by lagad av små byggklossar målade i gråa, gula, vita och andra färger. För sextiofem år sedan levde det två gamla systrar i ett av de små husen, bägge var inte längre några ungdomar. På den tiden fanns där damer i Berlevåg som gick med turnyr (Turnyr, från franskans tournure, var ett underplagg som användes under 1870-talet och 1880-talet. Det var en anordning som bärs under klänningen för att ge kjolen en bakåt pösande form) och de två systrarna kunde burit dem lika graciöst som vem annan som helst, för de var höga, slanka och smidiga bägge två. Men hela sitt liv hade de levt lyckligt ovetande om modets krav och tyranni, ja, till och med om dess existens, och de hade gått ärbart och stilrent klädda i grått och svart.

De hade blivit döpta Martine och Philippa efter Martin luther och hans vän Philip Melanchton. Deras far hade varit prost och profet och hade grundlagt ett fromt och strängt kyrkosamfund som var aktat och känt och - lite fruktat också – över hela landet. Medlemmarna försakade alla denna världs nöjen, jorden och alla dess väsen. Allt detta var bara glamour, och den sanna verkligheten som det längtade mot med den djupaste hemlängtan, var Det nya Jerusalem. De tog inte Herrens namn förgäves, deras tal var ja, ja och nej, nej och de kallade varandra för bröder och systrar. De två systrarna hade en fransk tjänstepiga som hette Babette. Detta förhållande kan verka så påfallande hos ett par livlösa gamla jungfrun i en liten norsk fjord by att det kräver en förklaring”.

För att göra historien kort så var det så att tjänstepigan hos dessa två gamla systrar rymde från den franska revolutionen för att undslippa allt elände som revolutionen förde med sig. Det är också viktigt att nämna i sammanhanget att Babette hade varit en erkänt god köksmästare på en av Frankrikes allra bästa krogar på den tiden, (detta hade givetvis Babette aldrig berättat för de två gamla systrarna) men revolutionen och ödet förde henne till detta lilla norska fjordsamhället där hon tog tjänst som tjänstepiga hos systrarna. Åren gick och allt eftersom Babette blev mera självsäker och hemmavan så serverade hon både systrarna och det kyrkliga medlemmarna mat som nog var både god och närande men för medlemmarna kanske en aning för lyxig, något som prästen i Berlevåg dessutom ansåg som fullständigt onödvändigt och inte minst okristligt, ett uttalande som prästen senare bittert fick ångra. 

En dag vinner Babette en stor summa pengar i ett lotteri och hon bestämmer sig för att hela summan pengar skall hon ge till det två systrarna för att det hade tagit så gott vara på henne, men när systrarna menar de inte kan ta emot en så stor gåva bestämmer Babette sig för att hon skall bjuda hela menigheten på en oförglömlig middag som de sent skulle glömma. (Och vilken fest det blev, den är omtalad än i denna dag som är).

Sagt och gjort, middagen ordnades oavsett vad man hade för meningar om det, gäster blev inbjudna och bland dem en pensionerad general, general Löwenhjelm som äskade mat och hade haft goda förbindelser till Frankrike och det bästa krogarna i landet. Den lilla byns kyrkliga medlemmar som också var inbjudna till middagen kunde inte tacka nej, om det var på grund av en ren nyfikenhet eller för att en hög militär var inbjuden får vi inte veta men det kyrkliga medlemmarna kom om än dock med en smula skepsis och lite skamsna till middagen.

Det som sedan hände under middagen var att speciellt generalen Löwenhjelm höjer sitt vinglas för att utbringa en skål till måltiden, inte bara för att den var god men för att den påminde honom om en middag han en gång hade ätit på en av det bästa krogar i Frankrike där en fantastisk köksmästare, dessutom en kvinna, hade jobbat, och den här måltiden han nu fick var närmast likadan i både smak, presentation och utförande, ja, den var faktiskt fullkomligt identisk. Hur kunde detta vara möjligt?  Kunde det möjligen vara så att systrarna hade lurat generalen, eller vilken slags hemligheter stod bakom denna ytterst delikata måltid.

Efter att ha läst Babettes gästasbud kan man konstatera att Karen Blixen hade i varje fall rätt i en sak, och det är att en gemensam måltid lyfter upp både sinnesstämningen och lusten till att utforska smak och lukt. Idag kan du här i Norge på hotell Refsnes, ett herrskapligt hotell en bit utanför Oslo få uppleva den samma måltiden i en modern tappning.

Menyn till Babettes gästabud var följande och serveras varje år på Refsnes i en lite omarbetad och modifierad utgåva där man både bokstavligt och bildligt går "Till bords i Babettes gästabud"

Entrérätt. En sköldpadda soppa (Idag är sköldpadda en utrotningshotad art och därför totalfredad så man får i stället en lika god kalvconsommé)

Förrätt: Blini Demidoff

Varmrätt: Vaktlar i smördegskista

Grönsallad

Mellanrätt: Mogna ostar

Efterrätt: Baba med karamelliserad frukt

Fruktfat.

Karen Blixens novell ”Babettes gästabud” finns också som film, dessutom Oscar belönad som bästa utländska film med bland annat Jarl Kulle som General Löwnhjelm. 

Har du inte sett filmen så rekommenderar jag den varmt. 

Bon appetit