Hjältarna som inte blev nämnda.
Covid-19 pandemins
stora förlorare är 300 miljoner svältande människor. Hur klarade vi av att
överse dem som drabbas hårdast av pandemins verkningar? Hur säkrar vi mera lokalproducerad
mat och god näring när nästa kris drabbar oss frågar sig den Norska biståndsjournalisten
Alf Berg. Alf Berg har jobbat med mat säkerhet och fattigdom i Afrika och Asien
i över två decennier.
I mars 2020 blev det i loppet av en
vecka gjort avgörelser och beslut som gjorde att det över hela klotet ändrade
fullständigt på hur folk skall leva sina vardagliga liv och inte nog med det,
olikheterna bara ökade. Här i Norden har vi välfyllda matbutiker, ström, vatten
och en välfärdsordning, kort sagt en otrolig trygghet. Då Indien satte i gång
sina första restriktioner måste folk avsluta sina arbeten omedelbart, där och
då, tvungna att resa långa distanser på överfyllda tåg för att vända hem till
sina registrerade hemorter. Smittofaran var enorm, men kompensationen för
tvungen arbetslöshet var närmast obefintlig, för som vi vet, så finns det ingen
arbetslöshetskassa i Asien. Resultatet av detta blev omfattande svält,
polisvåld och slitage på förhållandena i fattiga familjer.
Om det är någonting som den här krisen
har visat oss så är det hur svårt det är för oss att sätta oss in lidelserna
bland världens fattigaste, även om det uppstår som konsekvens av våra egna val.
För Europa var detta en kris med proportioner vi aldrig förr hade skådat och
för de som bor eller jobbar i väst Afrika är Covid-19 knappt värre än malaria,
kolera, tuberkulos eller
noma*, det är pandemiska sjukdomar som stadigt rullar
genom området och möts med likgiltighet och underfinansiering från världens
rikaste länder. Alf Berg reser genom Bordeaux augusti 2020 och träffar där på
en man från Senegal vid en afrikansk restaurang och han frågar honom varför
samtliga på restaurangen bröt mot påbudet att bära munskydd, Alf blev först
mött med ett leende, men så sa afrikanen: ”
om du är född och uppvuxen i
Casamance så har du levt och lever med en covid- pandemi varje år hela ditt liv, men nu
har det bara blivit lite värre”.
I april månad blev det beräknat att
kostnaderna för att hålla undan pandemin var uppe i 6 biljoner dollar, det är
tio gånger mer än det som blev satt av till bekämpning av HIV/ aids mellan 2000
- 2015. Att kalla I-ländernas reaktion på pandemin för rasistiskt är bara en
underskattning. FN:s matvaruprogram konstaterade redan i april att 260 miljoner
människor kommer att få uppleva svält och brist på matvarusäkerhet det nästa
åren på grund av nedstängningarna. De långsiktiga siffrorna är betydligt högre
och senare under året upplyste WFP att minst 130 miljoner människor kommer att
få bereda sig på en svältkatastrof (en famine*).
Det politiska motståndet mot restriktionerna och dess skadeverkningar har
naturligt nog varit mest dominerande i Afrika. Tanzanias president blev över en
natt världskänd för att han sände en kanyl med olja och extrakt från en papaya
till covid testning och bägge delar testade positivt för viruset. Det kan verka
som ett billigt stunt, men Presidenten var självklart livrädd för hur ”lockdown-
svälten” ville prägla landet i lång tid framöver. Precis som våra egna ledare
var mest upptagna av egna lungor så var han extremt upptagen av Tanzanias
svältande barn. Malawi motsatte sig också restriktioner så länge det lät sig
göras. En ny Norsk rapport påvisar att restriktionerna i Etiopien har medfört
till en betydande försvagning i tilliten till regeringen hos befolkningen och
det samma gäller även i andra land med stor fattigdom och brist på öppenhet.
Både USA och Peru har haft stort missnöje och till och med uppror i kölvattnet
av vårens restriktioner.
Vad har så detta med lokal, ren mat att göra? ALLT, bokstavligt talat. Enligt
världsbanken handlar svältkatastrofen primärt inte om nedsatt produktion, men
om att distributionskanalerna drabbas därför att det mest grundläggande
logistik- och infrastruktur funktionerna stoppar upp när folk fråntas sina jobb
av det globala politiska institutionernas lockdown tänkande. Där som den lokala
matproduktionen hade varit mera utvecklad och varorna hade varit mera
diversifierade och lagringen bättre så kunde antalet fattiga som dör som följd
av restriktionerna varit betydligt lägre. Att inte orienteringen från
I-ländernas Utvecklingsministrar om implikationerna och förslag till lösningar
för världens fattiga inkluderas i regeringarnas många återkommande
presskonferenser om corona- situationen är lite annat än en
kommunikationsskandal, siffrorna över det svältande är enorma.
Om vi räknar med att runt 10 % av
befolkningen i världens fattigaste land är under 5 år så vill runt 2
miljoner
barn under 5 års ålder dö det närmaste åren på grund av svältrelaterade
sjukdomar, det vill säga lika många som så långt totalt har dött av pandemin i
alla åldersgrupper, och i tillägg kommer självklart alla de som är äldre än fem
år, dvs, den resterande 90 procenten. Dödssiffrorna kan komma att överstiga
flera tiotals miljoner, restriktionerna utgör alltså en långt större global
hälsofara än själva viruset.
Kan vi avskriva kritiken av den globala
responsen som efterklokhet? Är det oansvarigt att bara hålla avstånd, använda
ansiktsmask och reglera logistik?
”Var redo” principen är i liten grad
utvecklad för situationer där nackdelen med åtgärderna är stora, till och med
potentiellt större än hoten de skall kämpa emot", skrev åtta professorer och
medicinska forskare i en krönika i februari 2021.
Om varken hälsodirektörer, Statsministrar, Utvecklingsministrar, Hälsoministrar
eller någon ekonom i institutionerna klarar av se för sig att detta ville
påverka matvarupriserna globalt eller föra till att driva flera hundra miljoner
människor ut i en akut matvarubrist så saknar de ämne till både holistiskt
tänkande och empati, och det saknar de till en så stor grad att vi bör ställa
oss frågan om vi önskar att det alls skall få ha en så stor beslutande makt.
Men de nordiska länderna kan väl inte göra detta ensamma säger någon.
Argumentet har använts mot Sveriges tillnärmning: ”om Sverige står ensam står
alla, så drabbas väl världsekonomin lika hårt och också Sveriges ekonomi?”
Men frågan är nog hellre denna: Om inte
vi skulle säga ifrån, vem skall då göra det? Om inte världens rikaste land som
Norge klarar av att motsätta sig en global strategi som skapar enorma
skillnader och kostar miljoner av liv, hur skall då Tanzania och Malawi klara
av att motstå pressen när bägge har enorma ekonomiska utfordringar och avsevärt
mindre diplomatiskt kapital?
I fjol våras klappade vi i händerna för
all hälsovårdspersonal under den första vågen av pandemin, fullt förtjänt, men
den finns också andra hjältar som aldrig fick några applåder, som inte nådde TV
sändningar och tidningsspalter. De som trotsar monokultur-industrin, som varje
dag går ut på åkern i Malax eller Mzuzu för att plöja upp åkern så att det kan
ge folk runt sig ren, näringsrik mat, även om hela världens matvaruindustri
motarbetar dem. Vågar var och en av oss gå med dem i kampen för en rättvisare
värld, där alla får den mat de behöver, även om många av världens vita
politiker inte verkar se hur prekärt detta är? Vågar vi kräva att det bästa
nordiska modellerna för nära och hållbar matvaruproduktion kan användas för att
inspirera bättre produktion i fattiga land? Vågar vi ta det bästa av en själv
hjälpt bondes kunskaper från ett våtmarksområde i Syd Afrika och göra den
kunskapen till vår egen? Är vi villiga till att kräva att våra välfödda
politiker bygger nätverk som gör sådant utbyte möjlig? Är vi villiga inse att
alla är lika mycket värt?
* Famine = en utbredd matbrist som orsakas av krig, inflation, fel på gröda, befolkningsobalans och regeringspolitik.
* Noma = en sjukdom som få känner till men som kan leda till social isolering och i värsta fall döden. Den börjar med en böld i munhålan och äter så småningom upp ansiktet inifrån. I Sokoto i nordvästra Nigeria behandlar Läkare Utan Gränser barn med noma.
Källhänvisningar:
Läkare utan gränser
Ren Mat
WHO Pandemic effects on hunger
WFP Healt and nutrition in Africa under Covid-19
Bon appetit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar