En djupdykning i Norsk folklivs- och måltidshistorik.

Tryckta kokböcker var en sällsynthet i Norge under 1700-talet, men många lagade sin egen. Prästfrun Christine Storm Munch (1746-1825) i Vågå samlade recept och fick dem inbundna som en bok.

Kokboken från 1700-talets slut består av flera delar och är antagligen skriven av flera personer. Boken har 862 sidor och det första 198 sidorna finns bevarade i Norska Statsarkivet i Hamar.

Christine Storm Munch bodde flera år på prästgården i Vågå. Hennes far var präst och maken hennes hade det samma ämbetet från 1776 till 1785. Christine var en kvinna av upplysningstiden (1700-talet) Hon odlade örter till mat och för att bota sjukdomar. Hon var duktig på att sjunga, hon spelade piano och sydde eleganta kreationer till sig själv med hjälp av modetidskrifter från Köpenhamn. Hon fick 13 barn varav 9 överlevde henne.

Som ung reste Christine ofta till Christiania (numera Oslo) för att besöka sin faster som drev en liten restaurang med utsökta menyer och en skicklig kokkonst. Det var kanske här som Christines intresse för matlagning väcktes.

I kokboken finns det ”rimliga rätter” som kan serveras ”utan att därmed förnärma folk” och ”Huskom snusk” var en sådan rätt. Huskom snusk består av bukfläsk från gris, rotgrönsaker, örter och kryddor som lagades i en gryta och kunde ”gärna ätas tillsammans med goda inlagda sillar”. ("Huskom snusk" ger mig en del associationer till en Finlandssvensk maträtt från Kimito, nämligen Protto (1800-talet) som består av grislägg, kålrot, potatis, lök, peppar och salt).

Det flesta av alla recepten i boken är beräknade för gästabud och högtider och består ofta av exotiska råvaror som citroner, pomerans, sköldpadda, muskot, mandlar, ris, kapris och mycket mer. Även i det mest avsides liggande bygder hade folk med kunskap och medel tillgång till matvaror från andra land och kontinenter.

Under slutet av 1700-talet var silvret gårdarnas besparingarna - placerade i lätt förhandlingsbara värden innan det fanns banker i byarna. Vanligtvis uppbevarades silvret på ett låst rum uppe på loftet. I gamla arvsskift angavs silver alltid efter vikt - det var silvervärdet som var viktigt, inte den konstnärliga designen. På Kvarberg gård i Vågå hade man en stor samling måltidsutensilier i silver och dessa var ofta flitigt i användning. En Silverterrin som denna användes för grädde och locket som när det lyftes av och vänds upp och ner blir till en skål med det fyra kulorna som ben användes som sockerskål.

Öl har funnits i många århundraden och druckits ur det mest skiftande slag av bägare, så även i Norge.

Sandvig och ölbägaren.

Året är 1904 och den Norska samlaren Anders Sandvig är 42 år. Han sitter i ”Hjeltarstuen” från Skjåk med någonting av det viktigaste av föremålen i Maihaugens samling. I handen håller han en ölbägare dekorerad med en dödskalle och en text som påminner läsaren om att vi alla en gång skall dö. Årtalet, initialerna och vapenskölden på bägaren berättar för oss att bägaren har rest långt och länge – från Tyskland via Danmark till Norge. Bägaren är lagad 1637. Vapenskölden visar en måne och ett hjul. Översatt till tyska blir det, ”Mond” och ”Rad” som samman satt blir Monrad. Bägaren har tillhört den danske prästen Fredrik Monrad som hade tyska anor och blev Prost i Øyern 1696.

Under 1700-talet blev brännvin använt som köpskål för att befästa ett avtal, man drack då en ”dram” tillsammans från ett vackert glas, en silver bägare eller en liten ”tumling” av silver, mässing eller trä.

Ett besök vid Norges största folkmuseum Maihaugen i Lillehammer gav oss en djupdykning i den Norska folklivshistorien från 1700- till 1900-talet. Här kan man kika in i enkla hus från 1700- talet och herrskapliga gods från 1800-talet till 1920- tals hus med inlagt vatten och el. Här kan man få en personlig inblick och guidning i vad man åt och drack under 1700-talet i Norge. Hit till Maihaugen återvänder jag flera gånger för att studera ännu mera måltidshistorik och folkliv från 1700- till 1900-talets Norge.

Källhänvisningar:

https://maihaugen.no/

https://maihaugen.no/utstillinger/impulser

https://www.arkivverket.no/

Alla bilder: © Christian Tikkanen

Bon appetit.