Det är en lindrigt sagt märklig och verklighetsförvriden fiskeripolitik vi har i Finland. Finländska yrkesfiskare blir hårt drabbade av stela regler och en byråkrati som är så förbannat idiotisk. Yrkesfiskare själv ser att det finns inhemsk lax i våra farvatten i en sådan tillräcklig mängd att den skulle räcka till åt alla och sälen och skarven är inte det största problemet. Problemet är att laxen blir fredad just i det ögonblicket den simmar förbi de kustområden som är yrkesfiskarens farvatten. Man kan inte komma förbi det faktum att yrkesfiskaren blir åsidosatt till förmån för ett turistfiske uppe i norr.
Jag har sagt det förr och står fortsättningsvis lika fast vid den åsikten att vårt lands fiskeripolitik är fullständigt idiotisk och felaktig när vi tillåter att turister och sportfiskare skall få fånga lax samtidigt som våra yrkesfiskare fråntas den rätten. Att pålägga yrkesfisket fångstkvoter och samtidigt tillåta en obegränsad fångst av lax i lappländska älvar kan inte tolkas som något annat än en fiskepolitiks muta för turistnäringen! Varför detta eländiga rävspel?
Jag har full respekt för våra yrkesfiskare som sätter hälsa och liv i fara för att vi konsumenter skall kunna njuta av deras fångst och jag har också förståelse för att säl och skarv anses som ett problem men jag har mycket svårt att förstå den apati som uppvisas i alla politiska läger, den är skamfull och illavarslande. Dessa problem går att lösa, skarv och säl kan decimeras kraftigt genom jakt och reglerna för laxfisket kan man ordna upp i tämligen snabbt eftersom det finns tillräckligt med fisk för både yrkesfiske och turism, men det kräver också att vilja, förståelse, handlingskraft och beslutsamhet förs i processen, en kombination som tyvärr är en sällsynthet i alla våra politiska och organisatoriska kretsar.
Vi får hoppas att det finns en eller annan eldsjäl bland landets unga politiska kandidater som tar sitt ansvar och vågar reda ut i dessa fiskegarn och får ett slut på den allt för infekterade stämningen som råder i vår fiskeripolitik.
Samtidigt ger jag också en känga till de frontfigurer och organisationer som hävdar att vi behöver flera inhemska laxodlingar med en akvakultur som ger en trygg och stabil förekomst av egen lax till våra konsumenter, snälla vänner, låt er inte förblindas av den redan infekterade fiskeripolitiken eller de allt för överdrivna påståenden om att det är säl och skarv som äter upp all fisk, minst lika mycket av all fisk som simmar i våra farvatten äts upp av landets totalt idiotiska byråkrati och den är också ni med ert ställningstagande medskyldiga till.
Och för att inte tala om all strömming som blir till djurfoder, Enligt statistik fiskas det i Finland enorma mängder strömming, men största delen av fångsten (95 %) blir till djurfoder. Uträkningar visar att nästan en miljard kilo strömming hamnar utanför livsmedelsindustrin. Vid millennieskiftet åt finländarna i genomsnitt 1,2 kilo strömming per år, i 2019 var mängden nere i 230 gram, det vill säga mindre än 2 portioner per år och konsumtionen den minskar betydligt för varje år.
Vad har man tänkt göra med situationen annat än bara prata om den? I strömmingens fall verkar det som om man helt tappat lusten på att ge den någon som helst uppmärksamhet som ett gott livsmedel, VARFÖR?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar