Matberedskap och solidaritet

Vi sitter alla i samma båt… Men vem skulle ta med årorna?

Matberedskap betyder i klarspråk att vi på förhand har lagat en god plan för hur vi skall möta vintern, dåliga år eller andra oförutsedda situationer som skapar problem med den ögonblickliga tillgången på mat. Detta borde vara helt grundläggande för oss.

Religionsforskare vill nog säga att matberedskap är grundmuren i det flesta av världens religioner och skulle säkert erbjuda oss tillgänglig visdom från forntiden till kostnadsfri nytta, men så enkelt är det då självklart inte.

Vi har nämligen blivit väldigt goda på att kasta gamla perspektiv i soporna. Vi ”behöver” dem liksom inte längre, nu som all världens visdom får plats i handflatan vår. Det vi ser är det vi tror på! Därför är det inte lätt att ha en korrekt uppfattning av mat som en bristvara.

Varje gång vi tar någonting från butikshyllan förväntar vi oss att ivriga butiksanställda fyller upp hyllorna på nytt. Maten är tydligen för oss en obegränsad resurs. I fattiga områden vill det vara det rakt motsatta: om det överhuvudtaget ens finns en butik att gå till, eller pengar att köpa maten med, så finns det kanske ingenting heller att fylla upp hyllorna med. Då blir upplevelsen lätt sådan att det inte finns tillräckligt med mat i världen.

FN:s mat- och lantbruksorganisation FAO har tidigare beräknat att vi i teorin kan mätta intill 10 miljarder människor, så i utgångspunkt borde det vara möjligt att skaffa mat och matberedskap för alla. Men den statistiken bygger på att vi fördelar den solidariskt, att dagens klimatförhållande vill hålla sig stabil, och att vi har nog av billig energi.

Alla dessa element har hamnat i en spiral av negativ utveckling, bara det att världens två största producenter av vete och andra essentiella naturresurser för att producera mat är i en extremt destruktiv konflikt lägger hela FAO:s räknestycke fullständigt i grus.

Vi lägger kriget i Ukraina till sidan och koncentrerar oss hellre på förhållandet mellan energi och matproduktion. Stora delar av världens livsmedelsindustri har satsat alla sina kort på att den gröna revolutionens skenbara framgång kommer att fortsätta, för mänsklighetens bästa. Det är väl en framgångssaga? Om vi tror att en explosiv befolkning och värdetillväxt är att leva med, ja då är det en framgångssaga. Med hjälp av billig fossil energi har vi sedan 1965 ökat produktionen av vissa typer av matgrödor med mer än 100 procent.

Själva begreppet ”Den gröna revolutionen” blev skapat av den kända agronomen Norman Borlaug i USA och borde kanske hellre kallas ”Den vita revolutionen”, det handlar nämligen särskilt om att omsätta fossil energi till matplantor med hög kalorinivå, som vetekorn och ris. Metoden har varit industriell och effektiv, eftersom antalet- och nivån av svältkatastrofer har drastiskt reducerats genom 1900-talet, faktiskt i en så stor grad att överkonsumtion av mat har blivit ett större globalt problem med fetma och livsstilssjukdomar i pandemiska proportioner som följd, (Tack skall du ha, fan för det Norman Borlaug)

När nu först energi har blivit så sammankopplad med matproduktion hittar vi oss själva på väg in i en dödsspiral. I samma period har världen sett en befolkningsökning som på skrämmande vis övergår ökningen i energirik matproduktion. Från 1965 till idag har den ökat från 3,3 miljarder till 7,8 miljarder människor på klotet, Det har skedd i samma period som vi sakta men säkert har börjat inse och förstå att sådan utvinning av fossila bränslen kan inte fortsätta.  

Det betyder, i varje fall i en lång övergångsperiod, att priset på energi ökar kraftigt medan vi allesamman vaknar upp varje morgon och fortsättningsvis har lust på frukost, och det är kanske det enda alla människor på planeten egentligen har gemensamt, men också det där vi är minst solidariska med varandra. Båten är full medan årorna saknas och hade vi åror så ville vi inte heller dela dem med någon annan!

Om man frågar folk i Ministerier och lantbruksorganisationer, där det sitter och studerar all världens statistik tills ögonen blir blodröda och nästa faller av, så vill de vara det första erkänna att vi har en utfordring som inte kommer att kunna lösas under vår livstid. I en tid var vi dessutom har vant oss till att mat och energi har haft en historisk och kanske orealistiskt låg prislapp så har vi också förvärvat oss vanor som vi inte omedelbart är villiga ge ifrån oss: semesterresor, goda bilar, stora hus och villor och allt det där. Dyrare mat är inte lätt att sälja för konsumenterna ens av en politiker.

Varför tryckte inte till exempel den Finländska regeringen eller hela den nordiska alliansen på den stora röda knappen som kunde gjort att de nordiska kornbönderna i stor skala kunde ha satsat på korn produktion denna våren 2022? man visste ju om, och det var även ytterst tydligt, att Rysslands invasion ville skapa en enorm brist på vete och höga priser på världens vetebörs. Är det inte också ganska orimligt be den Ukrainska bonden ta av sig militärjackan en stund för att sätta sig på traktorn och plöja upp en åker full av minor?

Den nordiska bonde kunde ju själv ha tagit avgörelsen om att så vete och andra sädesslag, men med kunskapen om att konstgödsel är den helt nödvändiga insatsfaktorn för att kunna lyckas med odlingen, värderar det flesta att den ekonomiska risken är för stor. 

Konstgödsel – som Ryssland är den största råvaruleverantören av – produceras med stora mängder gas och elektricitet. Priset på energin har mångdubblat sig, råmaterialet är belagt med embargo och priset som bonden betalar har tredubblat sig på ett enda år! Bonden känner inte längre att hon har oss andra som stöd bakom sig och måste därför ta alla risker själv.

Och i det samma ögonblick du läser detta inlägg är det redan för sent att rädda nästa års nordiska självförsörjning av mat-vete. Du kan däremot få köpt dig ett fullt utrustat gårdsbruk för priset av en tre rums lägenhet till exempel i Bærum i Norge, på den skånska slätten i Sverige eller i Österbotten i Finland, om du vill.

Vår inbyggda motvilja att betala ett reellt värde för brödet vi äter tar inte höjd för merkostnaden världens konflikter påför oss alla när det gäller pengar, hälsa och livsvillkor för övrigt. Det är befriande men samtidigt mycket ledsamt och inte minst skrämmande läsa den Norska journalisten Trygve Hegnars artikel i Finanstidningen ”Vår framtid”. Han säger det rätt ut: ”Vi med pengar köper den veten som finns på marknaden, medan de utan pengaresurser får duka sitt eget bord”. Hegnar avvisar national självförsörjning och matsolidaritet som giltiga koncept och från en stört rik person som han med bristande empatiförståelse och korta investeringshorisonter ger det säkert en god mening: Tillgång och efterfrågan är allt som räknas!

Trygve Hegnar och många andra med honom tror fortsättningsvis på globalism som en positiv drivkraft. Hela hans värld är också bara en båt på det stora öppna havet, en båt där årorna lämnats kvar på stranden till den dyra villan. Blir det för mycket folk på båten och lite skeppskex ombord kan det minst värdefulla matas åt hajarna. Jag vill ändå påstå att det är bara en sak som skiljer dig och mig från denna idiot, nämligen: Tidsperspektivet!

I botten av ett säkerhets- och försörjningsperspektiv håller det rätt och slätt inte med att bara tänka på en handelstur en vecka eller två månader in i framtiden. Försörjningspolitiken måste ta höjd för flera år, faktiskt decennier in i framtiden. Man behöver inte gå många årtionden tillbaka i tid för att kunna konstatera att ingen politiker såg någon som helst mening i att det behövs stora upplagringssilon för kommande kriser och bara några dagar före Putins invasion av Ukraina meddelade man bland annat i Norge att kornsilon på statlig eller kommunal mark kunde rivas för att marken skulle disponeras för utbyggnad av bostadfält och höghus. Säkerhet och självförsörjning var inte ens nämnt i det statliga och kommunala pressmeddelandet.

I en norsk stad står en tongivande vänsterpolitiker och menar att det gigantiska kornsilorna bör rivas och att de som menar något annat är ” krigspopulister”. Så här hårt sitter det gamla positionerna fast och så handlingsförlamad är politiken i uppfattningen av en ny verklighet, och det trista är att det är inte bara i den Norska politiken man ser detta beteende, det är en pandemisk spridning som även får konsekvenser i grannländer.

”På kort sikt vill vi inte bli utan franskbröd, men vi har heller inte någon särskilt stor glädje av att resten av världen står i en kris bara för att vi åt upp allt vete”.

 ”MATBEREDSKAP ÄR I SIN ALLRA ENKLASTE FORM LOKAL”

Att vi med öppna ögon inte en gång använder det naturliga, lokala och förnybara resurserna vi har till vår rådighet för att laga mat är en sak, men det som är ännu värre är att vi slår oss samman i en mening om att national självförsörjning och matsolidaritet är onödigt och att vi kan avhålla oss från matberedskap och lagringspotential där folk i minst lika stor grad behöver maten själv, det är minsann antisolidariskt.

Livbåtarna är fyllda till bristningspunkten och helt utan styrning, havet är tömt på fisk och behållningen av torra skeppskex och flaskvatten är begränsad, men det finns också grepp vi kan ta. Först måste vi sluta bråka om bagateller och erkänna att vi alla är tillsammans. Därefter måste vi inse att andras olycka fort kan bli vår egen. Solidariska handlingar har alltid ett gensidigt värde. Det hjälper inte heller önska sig tillbaka till tiden före konstgödsel, kemiska växtskydd och GMO, för det är i varje fall inte några romantiska förställningar vi är i behov av.

Matberedskap är i sin allra enklaste form lokal. Du måste alltid ha något näringsrikt nära dig, antingen det är i from av konserverat, torkat, saltat eller fermenterat. Det har funnits både gris och höns i villaträdgårdar förr och lokal lagring av korn, rotgrönsaker, kött och fisk har aldrig varit enklare. National beredskap förhåller sig till exakt det samma principerna och det kan också sträcka sig till stora områden och bidra med genuin solidaritet.

Lite mekaniserad livsmedelsproduktion som inte är lika beroende av elpriserna, gödselbörsen och
importerat kraftfoder ger också viktiga bidrag till helheten och det kan ha många namn som Regenerativt, Ekologiskt, Agro-ekologiskt och biodynamiskt eller så kan det bara helt enkelt vara så att man använder sig av: 
SUNT BOND FÖRNUFT  

Bon appetit