Moroten är den
grönsaken som vi äter mycket av i hela Finland. Men få känner till dess förflutna
historia. De kan vara
långa, korta, spetsiga, böjda och nästan runda och det finns fortsättningsvis
vilda varianter av den här rotväxten i hela Norden. I vårt land blev moroten
känd under 1600-talets slut, men det var först under 1800-talet som det blev
populärt att odla morötter.
Utländska källor hävdar att moroten odlades redan för över 5000 år i det
områden som nu utgör Afghanistan, Pakistan och Iran. En av utfordringarna med
morotens historia är att tidiga källor inte skilde mellan palsternacka och
morot. Vilda morötter är vita eller ljusgula medan lila eller gula morötter var
de första färgerna på morötterna som blev framodlade. De lila morötterna fick
sin färg från ”antocyaniner” ett ämne som också finns i röda vindruvor,
blåbär och rödkål.
En romersk läkare på Jesu tid gav moroten namnet ”Stafylinos” därför att färgen den gången påminde om blåa druvor (=staphyle). De blåvioletta morötterna blev bland annat använt som färgmedel. Rötterna gav en billigare rödfärg än äkta purpur som man fick från purpursniglar.
Den gula moroten tog över efter den lila färgade moroten. En agronom vid det Nederländska lantbruksuniversitetet i Wageningen, Otto Banga, är den bästa källan för morotens historia. År 1957 publicerade han sin forskning om morötter och enligt honom började utvecklingen av det gula morötterna vi i dag känner, med material importerat från arabiska land. Lila morötter blev nämnda i Frankrike på 1300-talet och lite senare i Nederländerna och Tyskland. Gula morötter blev registrerade i England, Frankrike och Tyskland på 1500-talet. De gula morötterna blev mer utbredda än det lila morötterna och ersatte de lila under 1500-talet.
Det är knappast någon tillfällighet at en nederländare företog sig ett djupdyk i morotens historia. Man antar att de orange morötterna uppstod i Nederländerna på 1600-talet, först genom mutationer av gula varianter.Enligt en myt så skall de orange morötterna ha blivit odlade fram som en slags hyllning till den första nederländska kungen: Vilhelm av Oranien. Han ledde frihetskriget mot Spanien på 1500-talet. Det är ändå mera troligt att den orange varianten blev framodlad för att den var sötare och mindre bitter än sina föregångare, och så utpekad som en slags kunglig grönsak.
På 1700-talet var Nederländerna det ledande landet inom morotsutvecklingen och klassificerade fyra typer från vilka våra moderna orange morötter härstammar. Dagens söta morötter uppstod på 1800-talet som ett resultat av förädling i Nederländerna.
Färgen på de orange morötterna kommer från betakarotenet, ett ämne som tillhör en grupp naturliga färgämnen: ”karotenoider”. Betakaroten kan omvandlas till vitamin A i kroppen. Moroten bidrar till ungefär hälften av finländarnas intag av betakaroten. Vitamin A är viktigt för bland annat immunförsvaret, för huden och synen. Brist på vitamin A är den vanligaste orsaken till blindhet i en del fattiga land. Har man dålig nattsyn kan det vara ett tecken på A-vitamin brist.För många (kanske också för en amerikansk president?) är det allmänt känt att stora mängder betakaroten kan påverka hudfärgen. Betakaroten är ett naturligt färgämne som kan lagras i underhudsfett. Med undantag av spädbarn som har fått för mycket morotspuré så är det nog snarare piller än morotsätandet som leder till så stora mängder att huden framstår som orange-brun.
Innehållet av karotenoider i morötter ökar med ökande storlek på roten, intill ett visst maximum, och det är mera karotenoider i de morötter som är odlade i södra Finland än de i norr. Morötterna kan användas som råa, kokas, stekas, mosas och bakas. Färgen i moroten sätter ett delikat avtryck på många rätter, det är morotssoppa och morotsmarmelad goda exempel på.Byter man ut vätskan i en bröd deg med morotsjuice får man också en frisk färg på brödet. Riven morot kan också bidra till ett saftigare resultat när de används i bakning av jästbröd, scones og kakor. Att moroten är en populär grönsak, är ett fast uttryck ett gott bevis på: ”Piska eller morot” det flesta av oss äter nog dock den här grönsaken utan att behöva använda piska.
Visste du detta!
Moroten är den populäraste grönsaken efter potatis, och i Finland äter vi nio kilo morötter per person varje år. Morötterna som säljs i Finland odlas huvudsakligen inhemskt av cirka 300 professionella trädgårdsföretagare på en yta på över 1 700 hektar. Cirka 40 av
dessa företag odlar ekologiska morötter. Förutom orange morötter odlas vita, gula och lila morötter i Finland, som även säljs som färdiga sorter.
I en krissituation kan en kornåker användas till morots-
produktion för att mätta flera: per hektar kan morot ge energi nog till 4 personer när det tillsvarande talet för vete är 1,5 personer. Den tvååriga plantan, (Vild morot) Daucus carota L, gillar vårt kyliga klimat och våra långa soliga dagar.
Smaken påverkas av förhållandet mellan socker, bittra ämnen och organiska syror. Jord, gödsling och klimat påverkar resultatet. Morötter vinterlagras vid 0–2 grader och hög luftfuktighet och det lagras ofta med jorden på. Om morötter lagras tillsammans med äpplen (som avger gasen etylen) så kan morötterna få en bitter smak. Moroten tål inte stress: för många hårda stötar vid skörden, tvättningen och sköljningen, packning och transport gör dem bittra.Moroten blir ännu sötare om den får stå i frostig jord för då ökar fruktosinnehållet i moroten och medverkar till den väldigt söta smaken. De originella morotsfärgerna, lila, gul och vit har fått en ny renässans i butikerna och sälgs ofta under namnet ”regnbågsmorötter”.
Bon Appetit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar