Hm... Gräva ner middagen.
Du har antagligen sett jordugnarna i David Attenborough liknande program med olika urbefolkningar som lagar mat. Ofta är det bara en grop i marken, någon gång belagd med stenar. I gropen tänder man ett bål och låter det brinna ner, lägger stenar i glöden och maten uppå stenarna och så täcker man jord över det hela. Efter några timmar i den här jordugnen så är maten saftig, mör och helt fantastisk. Precis just så här är det gamla grekiska receptet på "kleftiko".
Matlexikonet kunde förresten gott också ha nämnt det nordiska vikingarna. De använde också jordugnar, stora sådana till generösa fester, kanske när man ville bjuda in familj och vänner till en mysig middag för att fira att man hade varit mycket bra på att plundra, våldta, bränna och mörda. Och små, så kallade kokgropar användes till vardagsbruk. Det ville överraska mig väldigt om Vikingarna inte åt något liknande som kleftiko.
Namnet på rätten låter säkert grekisk för många, men den har en förklaring. Klephtes var grekiska rebeller en slags "Robin Hood" då det osmanska riket ockuperade delar av Grekland i 400 år, från 1400-talet till början av 1800-talet. Dessa män vägrade överge sig och blev en reellt ordentlig pina för det osmanska ockupanterna. Från sina gömslen ute i den tuffa och otillgängliga naturen kunde de planlägga och genomföra dristiga aktioner.De kunde sätta eld på ett osmanskt huvudkvarter i nattens mörker, ta livet av osmanska härförare som färdades på genomresa, sabotera utstyr, ja bokstavligen sätta käppar i hjulet för fienden, och av och till kasta sig in i blodiga slag. På Grekland dyrkas och hedras klephtener fortsättningsvis för sin hjältemodiga insatts i frigöringskampen, men utan mat och dryck är hjältarna värdelösa.
Alla Klephteners existens stod och föll på att de förblev oupptäckta. De kunde inte bara vandra in i närmaste bygd och köpa sig mat i butiken. Antagligen hade de inte all världens pengar till att köpa mat för heller och inte kunde det tända på ett bål och grilla när som helst, för som alla vet så är det så att det uppstår ingen rök utan eld, och de osmanska ockupanterna var ju alltid på utkik. Men Klephtenerna kom på en genial lösning.
Man kan se för sig att Klephtenerna brände bål när det var mörkt, Då kunde ingen se röken och det är inte svårt att placera ett bål så att ingen kan se ljuset från flammorna. När morgonen kom, hade de mängder av glöd och varma stenar de kunde sätta maten på innan det drog ut på sina fejder för att slåss hela dagen och så komma tillbaka till färdig, super god, gratis, långtidsstekt lammkött. Det kan man verkligen kalla för ett vinnande recept. Så populärt blev detta kleptomana koncept att kleftiko fortsättningsvis finns på det flesta restaurangers menyer på Grekland. Lammet kokas inte så ofta i jordugnar mer, det vanligaste nu är att packa in köttet i bakplåtspapper och långtids steka det i ugnen.
Hur förvandlar man kleftiko till någonting nordiskt? Tja, kanske man inte behöver göra det. Då jag skrev att det ville överraska mig om inte vikingarna åt kleftiko så menade jag det nog så bokstavligt.
Vikingarna kallade det näppe för kleftiko. Men vi skall komma ihåg att vikingarna fanns före den osmanska ockupationen av Grekland, om någon, så var det vikingarna som lärde grekerna laga maten på detta sätt, inte tvärtom.
Vikingarna åt ju också väldigt mycket får. Det använde ullen, drack mjölken och använde horn och ben till smycken och redskap, och de lagade maten i jordugnar så det att försöka göra kleftiko till något nordiskt är bara en smygmodernisering av någonting som har blivit gjort här i norden i minst tusen år.
Jag köper fårköttet mitt hos min lokala köttproducent, två gårdar, i Jakobstad och när vi nu är inne på det grekiska kleftiko så finns det egentligen inga som helst gränser för vilket slags fårkött man använder till just kleftiko. I dag är det vanligt att man använder sig av lamm eller får lägg, men jag nöjer mig med ett lårben. När jag kom hem kokade jag en lätt saltlake, lät den svalna och satte därefter lårbenet av får i laken och lät det stå i över natten. Nästa morgon skalade jag några morötter, delade dem i mindre bitar, lade dem tillsamman med köttet på bakplåtspapper som jag virade runt allting till ett knyte, satte det i ugnen på högst 150 grader och drog ut på en långtur med hunden Lady och när jag kom hem så var middagen färdig.
Jo men visst, det är inte så underligt att jordugnar blivit populära över hela jordklotet. Långtidsstekt kött är någonting av det bästa som finns. Och medan det steks så samlar sig fett och köttsaft i botten av bakplåtspappret där grönsakerna ligger och gottgör sig i all sin härlighet. Metoden är i princip den samma som förr. Maten ligger varmt, innesluten i många timmar och ingen kan se röken från bostaden din,( men om någon skulle se det, ring för guds skull 112). Det kan emellertid bli svårt att hålla middagen dold för grannen ändå, när jag kom hem från turen luktade det nämligen fårkött i hela trappuppgången och så var det säkert där uppe i det grekiska fjällen i sin tid också.Långtidsstekt fårkött med ben för 4 personer
800g - 1 kg fårkött med ben
4-5 morötter
3-4 palsternackor
4 stora lökar
1 kålrot
Sätt ugnen på 150 grader. Placera fårköttet på ett bakplåtspapper. Skala och dela rotfrukterna i mindre bitar och lägg dem runt omkring fårköttet, vik upp bakplåtspappret och knyt ihop kanterna av bakplåtspappret så att det blir som ett knyte. Låt det stå i ugnen i minst 6 timmar, packa det därefter upp och servera hela härligheten direkt rykande varm. Måste du av någon anledning ha potatis till så kunde du lika gott ha vira in några potatisar i det samma paketet , men det är så absolut inte nödvändigt när så många andra rotsaker gör dig tillräckligt mätt och synnerligen belåten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar