Artificiell intelligens - en robot på köket!

Man blir inte bättre på köket av att vara rik och köpa sig en köksrobot. Man behöver fråga sig själv – ”Varför är jag här på köket?”

Har du en robotdammsugare? Använder du röststyrning i bilen för att slå på vindrutetorkaren? Har du elektroniskt dörrlås, videoövervakning, strömkontroll och ljus- och ljuddämpning kopplat till din mobiltelefon för hemmet?

Personligen är jag skeptiskt till allt av teknologi som måste programmeras och lovar göra arbetet för mig lättare. Man har mer än nog med att försöka komma ihåg hur man ställer in ugnen för att den skall starta några timmar senare, och allt som oftast så måste man eftersom man antingen slarvat bort eller kastat bruksanvisningen hämta den från mobiltelefonen eller Ipaden, förutsatt att man minns var man hade lagt den då!

Det är som med denna nya Chatt roboten (ChatGpt- din virtuella assistent baserad på en stor språkmodell som skall hjälpa dig hitta alla det rätta svaren) om du skall få ett riktigt svar måste du ge maskinen så otroligt goda instruktioner att du lika gärna kunde ha gjort allt själv. På ett kök är det inte lathet eller teknologi-versioner det handlar om, men vilken mat filosofi det representerar.

För en Foodie eller matnörd med stark prylfetisch står en Thermomix överst på listan. Den är jävligt dyr, högteknologisk och lovar att allt skall bli så mycket bättre med den. En Thermomix är en kombinerad mat-processor, slowcooker, Ipad och vikt våg, kort sagt en mixer med värmeelement.

Många producenter försöker att följa efter och kanske New Wave Thermochef Natura, Thermocook Pro-M eller Magimix cook Expert är lika bra eller ännu bättre men enligt alla matnördar så är Thermomix, Teslan bland alla köksmaskiner och marknadsförs också som om den var en bataljon med kockar. Den kan göra det mesta, bortsett från att laga en lista, handla och göra rent köket efteråt. Den kan hacka, sautera, ångkoka, koka, knåda, långtids koka, karamellisera, fermentera, vispa, laga dressingar och varma såser.

Maskinen kan röra för dig i flera timmar, sautera, mixa, koka, krossa is och den kan koppla sig upp till ett bibliotek med över 40 000 recept. Du slipper smutsa ner din mobiltelefon eller Ipad på bänken med mjöliga och skitiga fingeravtryck, men ja, du behöver ett abonnemang. Och dessutom måste du, och detta är hela poänget här, programmera maskinen fram till den uppgift du vill att den skall utföra, och den kan tyvärr bara göra en sak åt gången.

Det står en Thermomix på det flesta fine dining restaurangkök, där är man beroende av denna pryl för att få så jämna och perfekta resultat som möjligt när man håller på med kemiskt avancerade processer. Om du först och främst är på ett kök därför att du gillar prylar av det här slaget, och om du hellre vill läsa bruksanvisningar än kokböcker så varsågod, jag skall inte stoppa dig från att göra köket om till ett laboratorium. Men för att vara helt ärlig så kan du då i stället lika gärna börja med att laga hemmabyggda drönare eller limma ihop byggsatser av krigsskepp.

För oss som lagar mat hemma, på olika kunskapsnivåer, blir nog denna Artificiella Intelligens på köket en fel väg att gå, antingen lagar man någonting som är så enkelt att man klarar det innanför den tidsram man har eller så tar man sig tid till att kunna göra allting ordentligt själv.

Allt sedan kylskåpet lanserades för första gången har målet med teknologin i köket varit att det skall göra arbetet för husmor eller husfar lättare, säkrare och snabbare, men varje framsteg har också fört oss längre bort från det gamla och kända teknikerna, råvarorna och den ursprungliga meningen med att laga mat till familjen.

Nuförtiden har vi max tio rätter vi varierar mellan när vi äter oss sjuka på högteknologiskt- och industriellt processad mat, och när vi har glömt hur man lagar köttbullar från grunden av, och när vi tycker att det är äckligt med fisk som har skinn och ben eller svimmar av tanken på att vi måste stycka en hel kyckling i mindre delar, ja då är det nog kanske på tiden att gå tillbaka till det gamla ursprungliga köket.

Det du behöver är så goda råvaror som du har råd till, ett minimum av vispa, hacka- och stek tekniker, en god kniv och en eller annan form för värme, resten är pur och ren analog kärlek till det du håller på med. Du behöver öva dig på tillräckligt många recept så att det sitter i både ryggmärgen och fingertopparna. Du måste lära dig att rensa och filea en fisk, binda upp en stek och skära en lök. Du behöver träna dig på att vispa ihop en riktig hemlagad bearnaise på egen hand med ägg och smör i ett vattenbad. Du måste lära dig kunna känna med fingrarna när degen är färdig eller biffen är mör för ingenting av detta kan någon som helst maskin göra för dig.

Så kan du i stället för den där fullständigt onödiga Thermomixernas Tesla köpa dig en tekniskt avancerad och effektiv diskmaskin som dessutom fördelar själv alla bestick, både knivar och gafflar på rätt plats i diskmaskinen, det om något hade varit ett stort framsteg!

Källhänvisningar

Mat fra Norge
Kjøkkenrevisionen
Per Asbjørn Risnes

Bon appetit!nings

Kulinariska personligheter - Astrid Lindgren

Astrid Lindgrens (1907 – 2002) underbara och dubbelbottnade berättelser om Pippi Långstrump, Barnen i Bullerbyn, mästerdetektiven Blomqvist, Nils Karlsson-Pyssling, Emil i Lönneberga, Saltkråkan och alla det andra barnböckerna känner numera väl varenda finländare till. Det man möjligen inte vet är att flertalet av hennes böcker blivit översatta till 53 språk däribland även det afrikanska språket Swahili och Kinesiska Mandarin. Hon är med all rätt älskad över hela världen.

Den som inte ännu läst hennes skildring av föräldrarna, ”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”, har något att se fram emot och vi som redan läst den gör det om och om igen. Där finns också en liten fin sak om mat – vilket förresten inte alls var ovanligt i Astrids böcker.

”MAT SKA MAN TALA MED BARN OM, DET TYCKER DOM OM” sa hon en gång själv.

Hon påminner oss läsare om det första hon varit med om och som satte sig som ett lent och gott minne hos henne – Barndomens kalas.

”Ett par timmar tog det oss att komma dit, och när vi var framme, stod mormor som vanligt på sin farstutrappa och tog emot. ’ Alle mie barn och alle mie barnbarn’, sa hon och grät av rörelse.

Det åts mycket på kalas i Småland. I vardagslag var kosten enkel, men när det var kalas, så var det kalas! Kaffe med vetebröd och kakor serverades så fort man kom vid 11-tiden, sen tog det ungefär en timme, så var det middag som började med stort smörgåsbord. Mer behövde i varje fall ingen unge för att bli proppmätt, sen rymde vi ut och återgick till lekarna. Men vi upphörde aldrig att förvånas över det stora, som såvitt vi förstod inte gjorde någonting annat än åt från det de kom till dess de for.”

I boken om Emil i Lönneberga bland ”nya hyss av Emil i Lönneberga” från 1966 finns det en hel del skrivet också om mat. ”Nu hade alla bråttom i Katthult, för där gjorde de minsann jul ordentligt, först var det den stora julbyken. Så slaktades stora julgrisen, och sedan fick man knappt plats själv i köket, sa Lina, för alla paltar och fläskkorvar och grynkorvar och hackekorvar och potatiskorvar och bräckkorvar som trängdes där med skinkor och sylta och revbensspjäll och jag vet inte allt.

Enbärsdricka hörde också till, när det var jul. Och så bakades det bröd så att man kunde hisna, limpor och sirapsbröd och fint rågbröd och saffransbröd och vanligt vetebröd och pepparkakor och en särskild sort små goda kringlor och maränger och klenäter och smörbakelser, ja, man kan inte räkna upp allt. Och så ljus förstås, det skulle man också ha. Emils mamma och Lina höll på nästan en hel natt och stöpte ljus, stora ljus och små ljus och grenljus, för nu skulle här minsann bli jul.

Alfred och Emil spände Lukas för timmerkälken och for till skogen efter julgran, och Emils pappa gick ner till logen och rotade fram ett par havrekärvar som han hade sparat åt sparvarna, ’det är ett enda stort vansinne, men sparvarna ska ju också leva när det är jul’ sa han.

Det fanns fler att tänka på, fler som också måste få leva när det var jul. Alla hjonen i fattigstugan! Fattigstugan var någonting som fanns förr i tiden, full med fattiga utslitna gamla människor som bor där tillsamman i enda röra. Och det gick väl an om inte den Kommandoran var en sådan mara. Kommandoran satt hela dagen uppe på sitt vindsrum med tänt grenljus på bordet och åt korv och palt och skinka och saffranskusar så att hon kunde spricka, men nere i fattigstugan satt de andra runt väggarna och grät och hade bara lite salt sill att äta, fast det var jul.

Emil sa ingenting, men till sist slog han näven i vedskrubben och sa: ’Jag vet en som ska ställa till kalas!’ Och KALAS skulle det bli så att det brakade om det, för nu skulle vart levandes hjon i Lönneberga fattigstuga till Katthult och det tvärt!”

Att Emil fixade den saken det är solklart och det utan att ens ljuga. Han använde bara sin list, Kommandoran skulle hitta en tom fattigstuga medan alla dom andra var i Katthult på kalas.

Så här fortsätter Astrid Lindgren själv:

”Och kalas blev det. Emil och Alfred och lilla Ida hjälptes åt att kånka fram ur skafferiet så mycket de orkade bära. Och nu vill jag du skall veta vad som stod på köksbordet i Katthult den här annandagen, när de hade burit färdigt, där stod:

Ett fat med paltEtt fat med fläskkorv
Ett fat med sylta
Ett fat med leverpastej
Ett fat med bräckkorv
Ett fat med köttbullar
Ett fat med kalvkotletter
Ett fat med revbensspjäll
Ett fat med grynkorv
Ett fat med potatiskorv
Ett fat med sillsallad
Ett fat med salt kött
Ett fat med rimmad oxtunga
Ett fat med hackekorv
Ett fat med stora julskinkan på
Ett fat med stora julosten på
Ett fat med limpbröd
Ett fat med sirapsbröd
Ett fat med fint rågbröd
En stånka enbärsdricka
En kanna mjölk
En karott med risgrynsgröt
En bunke med ostkaka
En skål med katrinplommon
Ett fat med äppelkaka
En skål med vispgrädde
En skål med jordgubbssylt
En skål med ingefärspäron samt
En liten helstekt spädgris garnerad med sockerkristyr.

Och det satt kring bordet, alla de små hjonen från Lönneberga fattigstuga, mycket tåligt satt de där och väntade, men för varje fat som bars fram tårades deras ögon alltmer.

Alfred och Emil och lilla Ida åt också. Men Ida kunde inte få ner mer än ett par köttbullar, för hon började tänka. Hon kom plötsligt ihåg att i morgon på tredjedagen, oj, då skulle ju alla släktingarna från Ingatorp komma till Katthult! Och här gick kalasmaten alla världens väg! Hon hörde hur det knaprade och knastrade och smackade och sörplade runt bordet. Det var som om en skock rovdjur hade kastat sig över bunkar och karotter och fat. Lilla Ida förstod att så äter bara den som är riktigt utsvulten, men det var hemskt i alla fall. Hon ryckte Emil armen och viskade så att ingen mer än han skulle höra det:

’Är det säkert att det här inte är ett hyss? Tänk på att di kommer från Ingatorp i morron!’ 

Där är di redan tjocka så det räcker’, sa Emil lugnt. ’Det är väl bättre att maten kommer där den gör nytta’.”

Vem – utom Astrid Lindgren – kan berätta så underbart?

Astrid Lindgren skrev och kämpade för barn hela sitt liv. Först och främst var hon upptagen av barnens rätt till ett tryggt och gott liv med minst en vuxen människa i närheten som älskar dem. Astrid besvarade brev från hundradevis – ja tusenvis av barn, och började på sina äldre dagar engagera sig i både politik och inte minst barns rättigheter.

Jag skulle önska jag kunde resa tillbaka i tid, för att kunna jobba några dagar på en liten svensk gård som i många av Astrids historier, och få tillgång till naturen, närheten till råvarorna och möjligheten till att laga alla det rätterna helt från grunden.

Astrid levde hela sitt vuxna liv i Stockholm, men tillbringade sommardagarna på gården till sina föräldrar. Efter att barnen flyttat hemifrån, insisterade Astrid på att alla skulle komma hem till henne på söndagarna för att äta middag. I årens lopp kom barn, svärsöner- och döttrar och fler och fler barnbarn för att äta köttbullar, kalvstek och andra läckerheter. 

Astrid Lindgren var bokstavligen på alla sätt och vis en ”Barnens Ambassadör” 

Raggmunk med fläsk och rårörda lingon
Ingredienser:

5 dl lingon
2 dl socker

800 gram potatis
2 dl vetemjöl
1 tsk salt
4 dl mjölk
1 ägg
600 gram fläsk eller bacon
Smör till stekning

(På bilden är raggmunkarna staplade på varandra som ett torn med fläsk i mellan varven)

-Rör ihop lingonen och sockret i en skål och låt det stå och dra på köksbänken i en halvtimme. Det här rårörda lingonen håller sig i några veckor i kylskåpet.
-Skala potatisen.
-Blanda samman mjöl och salt och vispa in halva mängden mjölk till en slet smet. Vispa därefter in ägget och resten av mjölken.
-Skär fläsket eller bacon i strimlor och bryn det tills det fått en gyllen färg, lägg det till sidan och håll det varmt, spara på fettet tills du skall steka raggmunkarna.
-Riv ner potatisen på rivjärnets grövsta del i smeten, blanda väl och stek ungefär ½ dl av smeten per raggmunk, stek dem tills det fått en vacker gyllene färg på bägge sidor.

Servera raggmunkarna med det stekta fläsket eller bacon och rårörda lingon.

Bon appetit!

Ryska ärter, lyxen från öst!

Det kostar skjortan, men kan använts till både fisk och kött och dessa ryska ärter har inte längre någonting med vår stora granne i öst att göra. Ryska ärter är omogna och torkade ärter av arten Pisum sativum som efter att det har torkats och rostats går igenom en fullständig förändring i både utseende och inte minst smak.

Det var under den så kallade ”Pomorhandeln”, handelsförbindelser mellan pomorerna i nordvästra Ryssland och kustbefolkningen i Nordnorge, från Vardø i öster till Bodø i väster som Pomorhandeln bedrevs från 1740 fram till ryska revolutionen 1917 och man i Norge blev känd med dessa exklusiva ”ryska ärter”.

Ursprungligen idkades byteshandel mellan Nordkalottfolken. Spannmåls-produkter från Ryssland byttes mot i första hand fisk från Nordnorge. Efter hand utvecklades handeln till handel med varor med pengar. Rubler användes som betalningsmedel på flera håll i Nordnorge. Pomorhandeln försiggick genom att ryska pomorer från trakterna av Vita havet och Kolahalvön seglade till nordnorska fjordbygder och handelsplatser. Pomorerna var duktiga sjöfarare. Förutom handels-trafiken västerut etablerade de en handelsväg österut, bortom Uralbergen till norra Sibirien. 

I dag är det en liten familjebedrift i Kragerö som producerar ryska ärter på helt vanliga norska ärter och produkten finns i många livsmedelsbutikers sortiment.

Traditionellt användes det ryska ärterna till vilt men det passar även utmärkt till den norska lutfisken, en stekt biff, lammkött, kalvkött, lax och kokt torsk. I lång tid var det endast det övre samhällsskiktet som använde dessa ryska ärter eftersom det var och delvis ännu är ganska så kostbara. Det höga priset kan förklaras med att det går åt ca 25 kilogram färska och gröna ärter för att laga 5 kilogram ryska ärter och det är en arbetsam process. Trösten är att det sväller 1½ gång sin storlek när det läggs i blöt. 

I den norska kokboksförfattaren Henrietta Schönberg Erkens kokbok från 1914 finns ett recept på Stuvade ryska ärter. 

 Russiske erter (Ryska ärter)

 150 g ryska ärter
1 liter kallt vatten
1 tsk salt
1 tsk socker
60 g smör
1 msk finskuren persilja 

Tvätta ärterna och blötlägg dem i det kalla vattnet i 1–2 dygn. Koka dem i det samma vattnet tills det är möra, ca 1½ timme. Vattnet skall då som regel vara inkokt och ärterna rörs samman med smör, salt, socker och den finskurna persiljan. Vill man ha stuvningen jämnare kan man vända in en halv tsk vetemjöl med smöret. Dessa ryska ärter tillsammans med en skvätt citron och en klick smör är den absolut bästa kombination till en stekt torsk och har du dessutom lite tärnad och sprödstekt bacon till så blir måltiden fullständig.  

Källhänvisning:

Mat fra Norge/ Per A. Borglund

Bon appetit!

Lutfisk dagen efter!

I gamla dagar blev det kokt soppa av vattnet som man kokade lutfisken i. Men dagens Norska lutfisk tradition påbjuder att lutfisken skall stekas i ugnen, inte kokas, det finns ett norskt uttryck som hjälper en på vägen när det gäller all slags fisk och tillredning av fisk, ordstävet säger att ”Fisk skall bara simma en gång och det är i havet” det betyder bokstavligen att om fisken skall kokas så skall den inte ligga i vatten men den skall ångkokas. Här gör vi andra nordbor några dumdristiga val när vi alltid kokar sönder och samman lutfisken eller steker allt för länge fisk i stekpannan eller ugnen.

Men det var lutfisk det skulle handla! Lutfisk till middag. Det kan inte bli bättre, eller vänta nu lite, kanske ändå, en traditionell lutfisk måltid kan efterlämna sig rester som kan bli till flera fantastiska rätter dagen därpå. Både fisken, potatisen, baconet och ärtstuvningen kan återanvändas, det skall också nämnas i detta sammanhang att den lutfisk tradition jag här beskriver är den norska där stekt bacon och ärtpuré är standard i alla norska hem, men det betyder inte för den skull att ni som läsare inte skulle kunna följa det råd som jag här lämnar efter mig.

För alla lutfiskälskare är det inte en given sak att det blir några rester kvar av lutfiskmiddagen, men om det nu skulle vara så att det blir en del lutfisk kvar efter att akvaviten är uppdrucken, baconet uppätet och mandelpotatisen förtärd, för det skall vara mandelpotatis till lutfisk, så ja då kan man förvänta sig en minst lika god dagen därpå restmiddag.

I den norska kokboken ”Norsk mat. Recept på nationella rätter från äldre och nyare tid”, utgiven år 1932 så är lutfisken självsagt nämnd med anvisningen om hur den torkade fisken skall blötläggas, lutas och urvattnas, men där finns det också en anspråkslös beskrivning på ”stuvad lutfisk” från Sunnmøre, (Sunnmøre är ett landskap som utgör den södra delen av Møre og Romsdal län i västra Norge. Lutfisken rensas från ben och skinn och skärs i bitar och stuvas i gräddsås och är en rätt som bjuds till (Veitlone, är nynorska och betyder något i riktningen av fest) Gästabud, bröllop och andra fester.

I boken med den samma titeln nu i reviderad utgåva från 1965 har man även tagit med ett recept från Oppland (Oppland är en del av det mittersta Norge som inte gränsar till något hav): ” i gamla dagar blev det kokt soppa av vattnet som man kokade lutfisken i. Den blev avredd med kornmjöl och mjölk och salt efter smak. Traditionellt saltades inte lutfiskvattnet i stället strödde man salt över fisken på fatet”. 

Lutfisken har en lång tradition som julmat i Norge och (för övrigt så har lutfisken också under det sista åren även blivit en attraktiv rätt på flera och flera ställen till påsken) och norrmäns saknad av lutfisk när det är utomlands är vida känt, läs bara detta: Toralf Berg från Åfjord på västsidan av Fosenhalvön i Trøndelag reste till den amerikanska staden Seattle då ryktena om stora guldfyndigheter i Alaska började sprida sig på slutet av 1800-talet, och i detta brev till sina föräldrar hemma i Norge skrev han den 5 januari 1900 om julfirandet som just var över där i Amerika: ”kära föräldrar, så får jag då berätta för er hur jag har haft det här under jul. Det var precis som vilken annan normal helg som helst, klockan 18:00 åt vi till middag någonting som indianerna här kallar för (skokom makimat) mat jag inte alls kan förknippa med jul, all slags vardaglig mat som inte ens påminde om en festmåltid, men lutfisk hade nog smakat mig bättre för det är jag van vid”

Barnvänlig lutfisk, låter det som en utopi, nej inte alls! Tänk dig själv en slags pyttipanna dagen därpå av den lutfisk som blev till övers, Bacon och potatis skurna i tärningar steks i stekpannan medan ärtstuvningen värms upp i en kastrull. I stekpannan går också till sist den överblivna lutfisken i mindre bitar och allt behöver inte stekas längre än att fisken blir varm. Och på många norska bloggar hittar man också en del recept på andra lutfiskrätter, vad med till exempel detta:

”Skär kokta potatisar i små tärningar, rensa kall lutfisk och fördela den i små bitar. Lägg resterna av bacon och baconfett i en tjockbottnad kastrull tillsammans med den tärnade potatisen och fisken, blanda försiktig samman allt och värm upp på svag värme. Värm också upp ärtstuvningen. Tag fram några Potatisrieska och värm dem en liten stund i ugnen, fördela den uppvärmda potatis-fiskröran och ärtpurén över varje rieska och rulla dem därefter ihop. Servera rullarna genast med en stark senap, lite riven morot och en klick smetana, det här är restmat på sitt bästa som jag nästan vågar påstå att även barn vill tycka om.

I en annan norsk kokbok ”Neptuns gaffel” hittar man en beskrivning på en lutfisksufflé. ”Rester av lutfisk läggs i en eldfast form eller en form ägnat för suffléer just så mycket att det når nästan upp till kanten på formen. Däröver hälls en vanlig gratängsås med hårt piskad äggvita inblandad över i formen. Sufflén serveras med skirat smör”.

Tore Wretman är inne på det samma spåret i sin klassiska kokbok ”Svensk husmanskost” Där har han ett recept på stuvad lutfisk: ”Kokt lutfisk av god kvalitet plockas i bitar och man är mån om att få bort alla ben. Sedan vänds den med stor försiktighet ned i en vit sås, en béchamel, tillsammans med lika mycket nykokt skivad potatis. Värm försiktigt och servera grovmalen kryddpeppar, äkta skånsk senap och skirat smör till”.

Journalisten och författaren Jahn Otto Johansen var en passionerad lutfisk älskare och i boken ”Lutefisk” hade han hittat fram till ett högst ovanligt sätt att servera fisken på. Det var kocken Arne Jermstad som hade klurat ut att lutfisken gärna kunde serveras som en sallad: ”Till den här rätten behövs det några olika sorter av salladsblad, finhackat knaprigt stekt bacon, riven brunost och nymald kryddpeppar i tillägg till lutfisken. Bladsalladen fördelas över tallriken. Ta kall lutfisk, delad i mindre stycken och lägg upp på salladsbladen. Strö över med bacon, riven brunost och smaka till med mald peppar. Dressingen lagas på en bägare av crème fraiche, lite fransk senap med grönpeppar, socker, salt, nymald kryddpeppar och cognac”.

Men något riktigt susande i säven blir det inte förrän Johansen riktar blicken mot Sverige där lutfisk entusiaster experimenterar mer än någon annan med den här fantastiska råvaran. Lutfisken vänner i Sverige rekommenderar också några helt fantastiska måltider på lutfisk, rätter som verkligen sätter denna råvara i fokus. Lutfiskpudding med ris, lutfisk med nudlar och lutfiskomelett.

Detta är några av det recept som Lutfisken vänner i Sverige har publicerat: ”lutfiskpudding lagar du på följande sätt. 4–5 dl kokt lutfisk, 6–7 kokta potatisar, 1 gul lök, 2 ägg, 3 dl mjölk, salt och nymald vitpeppar. Lutfisken rensas för ben, potatisen och löken skärs i tunna skivor och löken brynes lätt. En eldfast form smörjes med mejerismör och lök, lutfisk och potatis läggs i formen. Understa och översta lag skall vara potatis. Äggblandningen vispas och hälls över. Formen skall stå i ugnen på 175 graders värme i ca 30 minuter. Serveras med skirat smör och hackat ägg eller med gröna ärter och en grön sallad”.

Till en lutfisk omelett behöver du ungefär 3 dl lutfisk till 4 portioner, plus en gul lök, 3 kokta potatisar, 2 matskedar smör, 1 dl mjölk, 3 ägg, svartpeppar, salt, dill och persilja. Löken hackas fint och potatisen skärs i tärningar och lutfisken fin rensas. Löken bryns i smöret. Så blandas potatisen och lutfisken och man strör över finhackad dill och persilja. Detta vispas samman med ägg och mjölk och kryddas med salt och grov peppar. Häll upp blandningen i stekpannan och stek som en vanlig omelett. 

Bon appetit!

UT PÅ TUR - ALDRIG SUR!

Naturen och skogen, världens bästa kök och matsal!

Om det första du tänker på är myggor, flugor, Knott, myror, huggorm och varg som stickord till skog och natur ja då är inte den här artikeln något för dig. Om tankarna däremot går i riktningen av stillhet, fred och ro, frisk luft och nätter under stjärnhimlen så kan du bli med på denna välsmakande tur.

Hur låter det med 48 timmar i ren och vild natur där skogen är ditt kök, omgivningen är din matsal och stjärnhimlen är ditt bländande landskap. Två dygn i stillhet där du kan samla alla dina tankar utan störande telefoner, barnskrik och bakgrundsbrus från en aldrig sovande stad.

Skogsområden är det inte svårt att hitta i Finland, om det är någonting vi har tillräckligt mycket av i vårt land så är det just skog. För att njuta av skogen behöver man inte investera i dyr utrustning eller använda lång tid på att planlägga, det är bara att bestämma sig för att man vill ut och helt enkelt starta med att sätta det ena benet före det andra.

Den första dagen blir det rätt och slätt ett matpaket till frukost, kalla pannkakor med frukt och en kåsa med kaffe. Det är då märkligt hur gott maten smakar här ute i skogen bara efter en timmes tur. God mat smakar ännu bättre ute i det fria och lite kan man förbereda där hemma, koka kaffe på termos, laga den första dagens frukostpannkakor och skära frukten och lägga allt i en box med i ryggsäcken. Har du en bålkaffepanna så är den en given följeslagare med på turen och en stekpanna är inte heller fel, är du en riktig turälskare så tar du givetvis med ett kastspö, för lite egen fiskelycka kan man väl också få räkna med.

Det är eftermiddag när vi anländer till platsen där vi skall tillbringa kvällen och natten, en liten insjö och vattnet är fullt av gräs och liljor och det första man tänker på är att prova fiskelyckan. Lunchen blir enkel, en påse frystorkad proviant från Real tur-mat, och ack ja, jag vet att det kan tyckas som en paradox att jag av alla, professionell kock, tillåter mig en frystorkad proviantpåse, men det faktum så är det faktiskt ett nog så gott alternativ om och när fiskelyckan inte är den bästa. Vi drar lott om vem som skall få fiskrätten och vem som skall få lammgrytan. Den frystorkade måltiden återupplivas med en halv liter kokande vatten. Det smakar faktiskt gott och näringsinnehållet är överbevisande. Disken är också enkel, eftersom påsen kan brännas på bålet.

Vi hittar en godkänd plats för att tända ett bål och torr ved är det inte svårt att hitta, det finns en massa torra grenar och kvistar runt omkring i både blåbärsriset och ljungen så det är bara att ta för sig. Planen vår är att laga middagen över öppen eld och såklart hoppas vi på att den vilda fisken ska bita på kroken, men vi har självklart med oss en backup ifall inte fisken biter på kroken.

Bålet står i centrum för allt friluftsliv, eller det brukade vara det, idag är det stränga regler för att tända ett bål i naturen, och det med all rätt, men sätter du dig in i reglerna så är det inga andra hinder i vägen. Elden höll våra förfäder varma och höll alla vilda djur, varg björn, järv och lo på avstånd, elden lyste upp i mörkret och gav hopp om varm mat.  I dag är det mest av allt för njutningens och samvarons skull man tänder ett bål när vi nutidsmänniskor har löst alla det andra utfordringarna på annat sätt, men att laga mat på bål är ändå fortsättningsvis en höjdpunkt.

Strax innan solen gömmer sig bakom det stora furorna fångar vi två vackra bäcköringar, den tredje är så liten att den får friheten tillbaka. Fisken får salt och peppar, några citronskivor och olivolja i buken. Så placerar vi fisken över den varma glöden, fisk skall inte ha många minuter innan den är klar. Det luktar gott och spraket från ett bål är ett ljud som hör hemma i skogen.

Fisken är klar när köttet lossnar från benen. Vi testar försiktigt med en gaffel och blir snabbt överens om att fisken skall utan krusiduller ätas med fingrarna och en gaffel. Det är faktiskt det bästa sättet att njuta en färsk fisk på, givetvis en liten nypa salt och en kopp god äppelsaft, det är mat man aldrig vill glömma.

Nästa dag lagar vi morgonkaffet i en presskanna och i koppen har jag lagt några tunna skivor av torkat renkött, en klassiker jag fått lära mig av några Samer. Kaffet i sig blir inte bättre av att det ligger några skivor renkött i koppen men köttet blir fantastiskt gott bara efter några minuter i koppen och det ger en god start på dagen, så finns det ju mera kaffe i presskannan om man har lust på bara kaffe.

Jag använder en liten stekpanna som alltid blir med på alla våra turer, en gammal hederlig gjutjärnspanna, lite tung men perfekt till ordentlig frukost. Små korvar, ägg, små tomater, och några champinjoner. Brödet jag har med mig är ett stenugnsbakat fullkornsbröd och några dagar gammalt, ideellt att rosta med lite olivolja i stekpanna över glöden.

Lök har jag alltid med mig på turen. Antingen du blancherar, steker eller kokar den så tillför den djuphet och umami smak i rätten du lagar. Fisk äter vi bara om vi har haft lyckan av att ha fångat den på plats och vi har aldrig med oss någon form av fjäderfän på våra turer. Hållbarhet och kökshygien kan man inte kompromissa med.

Rött kött, torkat, rökt eller saltat det är helt ok, bär vi med oss en bit färskt kött till den första kvällen så ser vi till att den är vacuumpackad och om den skall klara sig genom flera timmar i sommarvärmen packar vi den gott in tillsamman med ett kylelement eller ännu enklare tillsamman med en påse frysta ärter. En köttbit som är förberedd och gjord färdig i "sous vide" är rena lyckan vid ett skogsbål, köttet är värmebehandlat just så exakt som man vill ha det och då behöver det bara några få minuter på glöden i stekpannan tillsamman med en timjankvist, en hel del smör och några vitlöksklyftor för att få den där goda stekskorpan och smaken.

Gör det enkelt då du skall på en tur. Välj endast två till tre ingredienser och laga ett litet ”kökskitt” med salt och peppar, en god olivolja, en skarp kniv och en skärbräda. Du behöver inte många typer av redskap, välj gärna en kastrull och en stekpanna i rostfritt stål. Teflon och andra non-stick varianter behöver du inte. Se till att det finns ett handtag med så att du kan hantera varma grytor eller köp en bål handske. Om du är med bil eller båt så kan det vara fint att ha med sig en transportabel grill, inte en sådan där engångsgrill – den kan du bara glömma för det är en sådan där slit och släng grej som inte hör hemma i ett ut på tur kök.

En järngryta, en så kallad ”dutch oven” är det bästa ut på tur kök som finns, märk väl, om du är på tur med bil eller båt. En sådan gryta är inte precis någon lättviktare men dess egenskaper är oslagbara. Man kan baka bröd i den, steka en biff eller en fisk, soppor och grytor är den också en världsmäster på och du kan vända på locket och använda det som en stekpanna att steka ägg eller pannkakor i. En ”dutch oven” skall ha ett lock med höga kanter därför att det skall vara möjligt att lägga glöd också uppå locket för att ge maten övre värme.

Kommer du till att bli uttråkad på en tur i skogen, jag tror inte det. Som matvrak går det som regel mycket tid till att tänka på, förbereda, tillreda och äta mat och antingen du befinner dig under presenningen och hör hur regnet trummar eller sitter vid bålet och ser solen gå ner så är oansett måltiden hela turens höjdpunkt. Bordsskick gäller inte här, du kan äta med fingrarna, smacka och prata med mat i munnen, det är urmänniskan i dig du försöker att hitta. Vardagen med alla regler, bordsskick och rutiner kommer tids nog tillbaka. När du har ätit färdigt kan du lägga dig i blåbärsriset eller ljungen, kika upp mot himlen och tänka över hur lyckligt lottad du är.

Starta med en dagstur, det viktigaste är att du kommer dig ut i naturen och att du äter en måltid i lugn och ro. UT PÅ TUR – ALDRIG SUR. God tur!