Maten och vården.

-"Sjukhuskocken är lika viktig som kirurgen för patientens framtidsutsikter"-

Det här menar Mone Sæland, Første Amanuensis på Fakulteten för hälsoyrken, Högskolan i Oslo och Akershus och jag kan inte annat än hålla fullständigt med i hennes argumentering.

Både äldre och nyare forskning över det sista 40 åren visar på en utbredd undernäring hos en oroväckande hög andel av patienter på våra sjukhus och åldringshem. Med undernäring menar man här både felaktig mathushållning och kosthåll som gör patienterna undernärda.

Antagligen är det här ett gammalt problem och ett problem som förekommer över hela den västliga världen.

Så mycket som 30 % av alla patienter är undernärda vid tidspunkten för inläggning på ett sjukhus. Ytterligare 30 % kommer att bli undernärda under sin sjukhusvistelse, tillsammans blir detta mera än hälften av alla inlagda patienter. Sällan blir undernäring upptäckt och allt som oftast även förbisett, och allt för ofta är det så att ju allvarligare sjukdomsdiagnosen är desto felaktigare blir också kosthållet för patienten.

Hälsomyndigheternas definition av god kvalitet på kosthålls arbetet föreskriver att åtgärderna bör tillpassas patientens behov. Många flere patienter kunde troligen ha blivit helt friska eller i det minsta friskare om övervakningen och upprätthållandet av deras näringsfysiologiska tillstånd genom kosthållet hade varit högre prioriterat inom hälsovården. Det kunde frigöra stora resurser, ett patientdygn kostar samhället nämligen en hel del.

Senast 24 timmar efter inläggning på sjukhus borde individuellt kosthåll och näringsfysiologiska åtgärder verkställas för patienten oberoende om patienten kan eller inte kan äta själv. Farmakologer, psykologer, läkare, sjuksköterskor, ergoterapeuter, kliniska näringsfysiologer och kökspersonal bör vara involverade i detta nödvändiga teamarbete.

Den dagliga värderingen av behandlingsförloppet bör inkludera patientens kosthålls status och näringsfysiologiska tillstånd samt hans eller hennes tillfredsställelse med maten. Huvudmotivet är ju en bättre patientomsorg och inte minst att spara pengar.

Äldre patienter över 65 år är en särskilt utsatt och sårbar grupp, inte minst för att förväntningarna både från patienten själv och behandlingsapparaten är mera dämpade. Vi godtar, felaktigt och allt för lätt, moderat undernäring som en naturlig del av det att åldras. Nyare forskning har emellertid kunnat påvisa att felaktigt kosthåll och därigenom undernäring hos äldre är förbundet med ökad risk för livsstilssjukdomar som diabetes, hjärtkärlsjukdomar, cancer och för tidig död, det vill säga att dö fören man nått en ålder av 75 år.

Felaktigt kosthåll med undernäring som följd hämmar också förmågan att kunna tackla stress situationer, till exempel ett lårbensbrott och den påföljande behandlingen, och lunginflammation är en fruktad komplikation efter ett kirurgiskt ingrepp speciellt hos äldre som dessutom inte sällan leder till dödlig utgång.

Det tragiska utfallet för en 73 år gammal man som låg 15 dagar på ett sjukhus, praktiskt talat utan mat och dryck hela denna tid kunde med största sannolikhet ha undvikits om sjukhuset hade varit lika upptagna av att behandla hans näringssituation som hans lårbensbrott.

Kosten är vår största miljöfaktor. I loppet av ett år äter och dricker en vuxen person mer än ett ton. Ingen annan enskild faktor har så stort inflytande på vår hälsa och vårt välbefinnande som den mat vi stoppar i oss. Men det tar tid förrän kosthållet får synliga följder och kanske det är någonting av en förklaring till den dåliga uppmärksamheten och statusen runt omkring rätt och riktig mat till rätt patient på våra sjukhus.

Det är faktiskt så att sjukhuskocken är lika viktig som kirurgen för patientens prognos.

Att det kräver andra resurser att bli kirurg än att bli kock är en helt annan sak. De som hamnar på sjukhus löper troligen större risk för att bli undernärda än de som hittills hållit sig friska. I Sjukhusens Kosthålls och näringsfysiologiska arbete för inlagda patienter bör man därför också sträva till att hålla människorna friska och glada längst möjligt efter sjukhusvistelsen för det om något är till nytta och glädje både för den enskilda som det alltmer pressade hälsoväsendet.

Umami ... På gott eller ont? Tankar från mitt köksbord.

God mat handlar om smak. Det första man skall vara klar över är att 80 % av allt det vi uppfattar som smak, faktiskt är lukt. De aromatiska molekylerna från det vi stoppar i oss frigörs och hittar vägen upp till näsan via svalget, i näsan fångas aromerna upp av receptorer som sänder signaler till hjärnan som i sin tur registrerar det som smaken av det vi har i munnen. Tungan vår är utrustad med "smaklökar" även de en slags receptorer som avslöjar för oss vad det egentligen är vi stoppat i oss, men vi skall också komma ihåg att tungan känner inte igen fler än 4 smaker, det så kallade grundsmakerna: sött, salt, beskt och surt, medan näsan vår kan identifiera över tusentals dofter och lukter.

Nu finns det då en del som även påstår att vi har en femte grundsmak, den man benämner som UMAMI, men på den punkten håller jag inte med. Man har genom forskning kunnat fastslå att gommen vår registrerar grundsmakerna sött-salt-surt-beskt och att sött känner man på tungspetsen, salt på bägge sidorna närmast tungspetsen, surt längst bak på bägge sidor av tungan och beskt i mittfältet på tungan, men man känner också av dessa effekter i hela gommen. Medan Umami har man inte riktigt kunnat placera någonstans varken på tungan eller i gommen som en enskild grundsmak som är fysiologiskt igenkännbar på samma sätt som det existerande grundsmakerna.  Min övertygelse är att man har inte hittat någon plats på tungan för Umami av den så enkla anledningen att Umami egentligen är en kombination av lite salt, sött, surt och beskt. Och så skall man inte heller glömma att i utgångspunkt uppstod Umami begreppet i samma stund som det smaksförstärkande tillsatsämnet Natriumglutamat uppfanns av den Japanske kemisten, *(Professor i Kemi, Ikeda Kikunae)

Den så kallade "femte grundsmaken" Umami, har nu på senare tid också blivit beskriven som "Kina Syndromet", det vill säga någonting man kan få biverkningar som illamående, yrsel, halsbränna, huvudvärk och i värsta fall uppkastningar av, allt detta helt i enlighet med det beteendemönster och fenomen man syftar till när man skall försöka fysiskt beskriva  Umami eller smakförstärkande behov och tillstånd. Man får genom Umami en slags "euforisk" känsla av "bedövelse" som helt riktigt beror på att effekterna av tillsatsämnet som i detta fall, natriumglutamatet bedövar alla dina smaklökar och resultatet blir att du inte kan ge någon annan retoriskt riktig benämning på ditt tillstånd än Umami som enligt den japanska kemisten *Kikunae beskriver så att säga "god smak". Umami är för mig bara en industriell smak som tyvärr har förstört den naturliga smakupplevelsen för många människor.

I dagens värld där vi så välvilligt som möjligt är beredda att avstå från allt som är ohälsosamt och onyttigt som t.ex socker och salt, som vi dessutom vet är farligt för oss i allt för stora mängder och påverkar vår hälsa, så skulle man tycka att diskussionen om smaksförstärkare och effekterna av de borde blossa upp i heta debatter, samtidigt som Umami diskussionen borde få en annan vändning.

Ingen forskning har ännu med synnerligen bekräftande bevisföring kunnat påvisa Umami som den femte grundsmaken, det är ännu bara en teori och ett begrepp uppladdat och förverkligat av en liten skara "påverkade" påverkare innom livsmedelsbranschen. Ordet Umami  och begreppet "Kina syndrom" är för mig symbolen på ett tillstånd av fångenskap i industriella smaker. Vårt naturligaste och bästa behov, att kunna äta och uppleva smak är inte mera en självklarhet när så många yttre faktorer, som livsmedelsindustriell påverkan och manipulering, som inte förr fanns, nu har tagit över. Det naturliga smakerna, med sött, salt, beskt och surt i lagom mängder har fått ge vika för en industriell smak som kan förklaras i ett enda ord: Umami.

Så finns det de som menar att Umami smaken kan förklaras och att det finns en del specifika råvaror som är kännetecknande för Umami´, man menar att kantareller är en sådan källa, buljong en annan och så här kan man fortsätta ända tills man inser att det hela handlar om en slags manipulering av hjärnan med hjälp av ett enda tillsatsämne. nämligen natriumglutamatet. Så finns det också en grupp forskare som faktiskt på ren forskning kunnat bevisa att det finns människor som kan identifiera Umami smaken genom blindtester. Man har gjort "smaktester" med olika maträtter bland par där mannen varit Europe och hustrun Asiat och det har tydligt framkommit att den asiatiska hustrun direkt kunnat känna igen umami som smak i rätterna man testat dem med. Förklaringen till detta är trots allt inte alls konstigare än så att i det asiatiska länderna är man väl känd med ett ämne som går under namnet MSG. alltså smaksförsträrkaren natriumglutamat i ren syntetisk form. Med denna information i bagaget är det inte svårt att ställa sig undrande och samtidigt dra några konkreta slutsatser.

Är den asiatiska befolkningen mer manipulerad och bedövad av denna så kallade Umami effekt än oss Européer och i så fall varför. Svaret är mycket enkelt, den asiatiska befolkningen äter mat fullproppad med smakförstärkande ämnen. MSG saltet tillsätts i näst intill allt man äter och så gott som alla soya produkter i flytande form är fulla av tillsatsen natriumglutamat således är det inte underligt att den asiatiska befolkningen kan känna igen smaken av Umami, de har ju så att säga fått det genom modersmjölken och är präglade av den från första stund och med allt detta i åtanke är det inte utan orsak eller ens underligt man myntat det så träffande uttrycket "Kina syndrom". Till oss Européer har den hittat vägen genom livsmedelsindustrin och alla det "begärliga" produkterna som innehåller dessa glutamat, Människan är ett vanedjur och olika former av "narkotika" har alltid varit beroendeframkallande och MSG, natriumglutamat eller UMAMI är inget undantag.

*-Professorn i Kemi, Ikeda Kikunae upptäckte att det var smaken i vissa råvaror som kunde skiljas ut och som han sedan döpte till Umami (God smak) och så blev han den som uppfann och tillverkade MSG eller som det också heter natriumglutamat. det är den starkaste smakförstärkaren som finns och livsmedelsindustrin över hela världen använder sig av den för att manipulera dina och mina smaklökar-.  Det här är inte någon femte grundsmak enligt min mening bara ett dåligt försök till att få stor uppmärksamhet. By the way så är nästa fars i smakernas värld kokumi. Men det ids vi inte ens ta upp här för det är så fjärran från verkligheten att man måste nästan sätta tredimensionella glasögon på sig och hörlurar med inbyggd scrambling för att närma sig den förklaringen och ändå lär man inte förstå någonting av det.

Mina tvivel är som sagt befogade och min övertygelse bottnar i denna uppriktiga fråga: Hur skall vi kunna tro pa det påståendet om att vi har en femte grundsmak Umami eller sjätte Kokumi för den delen när ingen än så länge har kunnat ge en vettig och godtagbar förklaring på att den existerar på vår tunga som en receptor. Jag kan givetvis ha fel, men då vill jag ha en ytterst god och väl genomtänkt förklaring fören jag tror på detta. Ord som Umami och nu också kokumi är rena rama nonsens för varje bildad människa, det heter sött, salt, surt och beskt och är lika fundamentala och självklara som våra fem sinnen, hörsel, syn, känsla, lukt och smak. Man kan inte ändra på människans fysiologiska lagar bara för att man tycker som Japaner att våra fyra grundsmaker inte är tillräckligt goda nog för att förklara och beskriva våra smakliga sinnestillstånd, det blir lika absurt som att försöka hitta ett sjätte sinne som kanske kunde benämnas som odödlighet. Nog om detta.

Bon appetit.

Vandringstorsk "skrei" en världshistorisk handelsvara sedan 1000 år tillbaka.

Torkad torsk till världen

Norsk vandringstorsk "skrei" är en känd råvara över stora delar av världen och jag tror att jag även nämnt det i ett tidigare inlägg att den Norska vandringstorsken i form av klippfisk har blivit så känd och berömd världen över att den banat väg för en konversation mellan olika folkslag. Möter du en Portugis eller Spanjor som frågar efter din nationalitet, och du svarar med – Norge- blir konversationen strax mycket lättare, du översköljs av kommentaren, " bacalao/ bacalhau/ morue/ stockfish ". Den torkade vandringstorsken "klippfisken" lagas till bacalao främst under julen, men äts också under andra tider av året i dessa länder.

Klippfisk är torsk som har blivit saltad och torkad, varken mer eller mindre. Likaväl är klippfisken i stånd att få hjärtat att slå fortare och munnen till att fyllas med vatten och stora ord. I Portugal, Spanien, Italien, Brasilien, Nigeria, Senegal och delar av Karibien är Norsk klippfisk ansedd som någonting av det allra finaste som finns. Portugiserna kallar fisken för "Fiel amigo", den trofasta vännen, och diskuterar högljutt om vilken av deras mer än 300 bacalao recept som är det bästa.

Torkad torsk har varit en norsk exportvara i mer än tusen år, allt sedan vikingarna använde den som handelsvara på sina resor. Från och med april 2014 ingår Torrfisk från Lofoten i EU:s och Unescos världsarvslista över skyddsvärda matprodukter och är därmed en av det 1000 matprodukter som har en liknande beteckning, den här formen av beteckning som skyddsvärd matprodukt är det starkaste juridiska skydd en matprodukt kan få.

Skreifisket

Skrei fisket föregår bara längs den Norska kusten och säsongen är från 15 januari, (premiärdagen) till  slutet av april, det är den tid när fisken kommer in till kusten för att leka. Det största fångstfälten ligger utanför Lofoten och Vesterålen där runt 40 % av all skrei blir fångad men skrei fångas allt från Finnmark i Nord ner till Stad i söder (Stadlandet: mellan Ålesund och Bergen).

Skreifisket i Vestfjorden kallas för lofotfisket och hör till Norges traditionsrikaste fiskande. En stor del av den manliga befolkningen längs den Norska kusten har traditionsenligt rest till Lofoten för att delta i lofotfisket. Många kombinerade fiske med hantverk eller jordbruk och på sitt bästa under slutet av 1800-talet och in på 1930-talet kom det mer än 30 000  män till Lofoten för att under skreifiske säsongen delta i fisket. 

I modern tid sedan 1991 har man arrangerat världsmästerskap i skreifiske på Svolvær och allt i från ung till gammal, man som kvinna kan delta i olika klasser av fisket där den största fångsten eller största fisken premieras med en medalj. I år 2016 föregår mästerskapet under 1 - 2 april. 

Visste du att

1- Studier av DNA fastslog på 1990-talet att skrei och kusttorsk  är genetiskt olika. Alltså två helt skilda torsk arter

2- Skrei är en vandrande nordarktisk torsk från Barents hav som vandrar ner till det Norska havet och den Norska kusten för att leka.

3- Skreien är längre och slankare, lite fastare i köttet och ljusare i färgen än vad kusttorsken är.

4- Skreien kan bli upp till 150 cm lång och väga nästan 50 kilo och kan bli nästa 40 år gammal.

5- Skrei säljs färsk, eller fryst, lättsaltad, rökt eller som klippfisk, torrfisk och lutfisk.

6- Ordet Skrei kommer förmodligen från det fornnordiska ordet skrida som betyder vandra

7- Ordet torsk kommer av ordet turskr som betyder torrfisk

8- Den gamla nordiska viktenheten våg eller vog tog sin utgångspunkt i vikten på torrfisk.

Det Norskaste av Norskt i fiskväg:

I Norge är man så lyckligt lottade när man har en så fantastisk kvalitetsråvara så att säga "rätt utanför stugdörren" och när den är i säsong hamnar den färsk som den är, rätt upp på matbordet. Lofotens egen klassiker är "skreimølje" det är när skivor av kokt färsk skrei serveras med torsklever och rom och meningen är att levern och rommen skall ersätta smör och/eller annan sås till fisken. 

Skrei med lever och rogn:

(Vandringstorsk med lever och rom)

Receptet är för 4 personer

ingredienser:

1,2 kg färsk skrei i skivor

½ dl salt per liter vatten

Romsäcken från fisken

1 msk salt per liter vatten

Lever från fisken

1 st fin hackad  gul lök

2 dl kokvatten från fiskkoket

½ tsk grovmalen svartpeppar

Mandelpotatis

Morötter

Gör så här:

Tvätta fiskskivorna gott och låt dem ligga i kallt vatten, allra helst i isvatten minst 1 timme före kokning.

Packa romsäcken i bakplåtspapper till en tät rulle. Koka upp vatten och tillsätt salt. Lägg i rom-förpackningen. Låt det stå och dra i kastrullen, (det får inte varken koka eller sjuda mera när rommen lagts i), ungefär 30-40 minuter lite beroende på storleken på din rom.

När rommen är färdig tar du den ut ur pappret och drar av rom-säcks-hinnan. Lägg den i kallt vatten i 20-30 minuter. 

Under tiden, koka upp vatten till fisken, tillsätt saltet och lägg i fiskskivorna, ge dem ett snabbt uppkok skruva därefter av värmen och låt fisken dra i högst 5-7 minuter så blir den just lagom, nästan genomkokt.

Ta lite av kokvattnet från fiskkoket till att koka levern i. dela levern i mindre bitar och tillsätt den hackade gula löken tillsammans med grovmalen svartpeppar och låt levern stå och dra i 5 minuter.

Servera skrei skivorna tillsammans med kokt mandelpotatis och morötter, skivor av rommen och levern med lite av kokvattnet från leverkoket. 

Många skulle i detta skede säkerligen argumentera för att detta låter grått och trist och även kanske lite blaskigt men då vill jag påminna om att som skeptiker och motargumenterare har man då inte anförtrott sig det kulinariska uppläggets praktik och ej heller föresatt sig att med gastronomisk ödmjukhet och utan förutfattade meningar sätta sig till bords för att smaka och äta en av världshistoriens mest omtalade och gastronomiskt viktiga råvara. Detta är mat för etnologer, måltidshistoriker och gastronomer, gourmander och fiskälskare, alla andra kan hålla sig borta.

bon appetit

Bacon. One slice fits all ... ingenting för varken veganer eller vegetarianer.

Säga vad man vill om Christopher Sjuve ( kokboksförfattaren med förkärlek till bacon) men ljuger, det gör han inte, allt blir nämligen bättre med bacon.

Pasta med bacon och ost

-"Några skivor stekt bacon i en pastarätt med sparris tillför både smak och fyllighet som du annars ville saknat i rätten. Bacon fyller tomrummet och ger dig mättnadskänslan.-" (Christopher Sjuve).

Jag tycker det är underligt att ingen tidigare har skrivit en kokbok om världens bästa ingredienser. Bacon är vägen till bättre hälsa ... Tänk bara på hur lite bacon det skall till för att göra sunda, gröna rätter bättre! Med mindre man har tron på att alla blir vegetarianer, så är bacon lösningen, fastslår Christopher Sjuve.

Matskribenten (som till vardags skriver för: klikk.no) understryker att hypotesen om att "allt blir bättre med bacon" fortsättningsvis står orubbligt fast även i Bloody Mary, glass och pannkakor. Det är nog på tiden att hugga in detta i sten säger den entusiastiske författaren, som också poängterar att bacon är det roligt att experimentera med.

Burning love

Recept med fantasi. Och det har han gjort till ett livsverk genom och med sin kokbok: "Allt blir bättre med bacon". som har undertiteln, "allt du behöver veta om bacon - och lite till." Om du är en av dem som förbinder bacon med stekt ägg och ingenting annat än det så kan du redan nu börja förbereda dig på en hel del överraskningar. Varför inte använda sig av tre timmars arbete med att laga en bacon och potatiskaka med ost, eller smälla ihop en baconpaté, laga en doftande gryta coq au vin rikligen kryddad med bacon och varför inte meka ihop en pastasås med öl och bacon. Sjuve uppfordrar oss till att använda fantasin och bacon, alltså en god kombination.

Med fantasin som hjälpreda och vägvisare kan du till exempel laga det som Christopher Sjuve kallar för en bacon bomb, "och det är lika så bra att hälsomyndigheterna aldrig får veta om detta". fastslår Christopher fören han går lös på själva receptet. Här skall man blanda köttfärs med en god BBQ sås, packa det hela runt en kula med mozzarella ost och rulla de in i bacon, sedan steka det i pannan eller på grillen tills det fått en gyllene färg.

Bacon & Choklad snacks 

Inte heller maträtten med det sexuellt klingande namnet Brinnande kärlek, som författaren menar att Elvis Presley använde som inspirationskälla då han sjöng låten "Burning love" verkar illa. Man lagar en mjuk, fet potatismos och serverar den tillsammans med frasigt stekt bacon, rödlök som är stekt tills den blivit mjuk och toppar det hela med frisk gräslök. Och är du inte ännu vid det här laget tillfreds så bör du inte missa detta som den sista smörjelsen: stek några baconskivor tills det är vackert gyllene, spröda och frasiga, lägg dem på ett hushållspapper och låt fettet rinna av. Smält mörk choklad och doppa baconet i chokladen, pynta så gärna med lite hackade nötter och mandlar, låt det hela avkylas i kylskåpet, och VIPS, så har du ett snacks som enligt författaren ser till att "det smäller när två av världens bästa smaker möts i samma mun".




Och för ordningens skull: Christopher Sjuve understryker att bacon också passar till sushi, efterrätter och drinkar så länge man gör det rätt och riktigt.

Bon appetit

  

Bör vi äta kött. eller borde vi avstå ? alternativen är många men viljan att lösa dem få!

Äta mera eller mindre kött, det är den stora frågan just nu.

Att äta kött kan försvaras bara ut ifrån en resurssynpunkt menar den Norska professorn Sissel Hansen.

-"Kött kan vara en del av ett resursvänligt kosthåll i ett land var det är lättare att odla gräs än sädesslag. Men, köttkonsumtionen bör vara så liten att den kan produceras med och på lokala resurser och inte på sädesslag som egentligen kunde ha blivit mat för människor-", säger professorn.

Som konsumenter  önskar vi bidra till ett lantbruk, en jord och ett samhälle som är i balans med sig själv och sin omgivning. Vi önskar ett lantbruk som utnyttjar resurserna gott och som bidrar till ett vackert och mångfaldigt kulturlandskap.

Det är inte möjligt att producera mat utan att släppa ut dessa så kallade växthusgaser och inte heller utan läckage av näringsämnen ut i natur och atmosfär, det är en omöjlighet, men vi önskar att utsläppen skall vara så små som möjligt. Vi önskar också samtidigt att bonden skall ha en anständig inkomst så att det också i framtiden finns folk som vill producera mat i landet vårt. 

Vi vill också ge oss själva och fram för allt våra barn god och näringsrik mat, och vi vill att djuren skall ha det gott. Detta är ingalunda små krav vi ställer på lantbruket och mitt upp i allt detta kommer i tillägg diskussionen om vi skall äta kött eller inte.

Det mesta av korn som produceras i våra nordiska land går till djurfoder, och bara för att ta ett exempel från Finland, för att kunna producera allt det kött som äts i Finland importeras  det också mycket kraftfoder från utlandet, speciellt proteinrikt foder i form av soya och raps. För att kunna producera ekvivalent mängd ätlig energi och protein i kött som i korn har man använt en ofantlig mängd av energi och nitrogen och släppt ut flera och mera växthusgaser. 

På ett klot som har begränsad mängd av energi, allt för lätt tillgängligt nitrogen, dessutom på avvägar och där global uppvärmning gör det tvingande nödvändigt begränsa utsläppen så är det väldigt lätt att förstå dem som med tanke på jordens framtid väljer bort kött i sitt kosthåll. Men är då detta den enda lösningen?

Här i Norden har vi en kort och intensiv och ofta mer eller mindre våt sommar, många ställen lämpar sig inte för odling av korn eller andra sädesslag och det mesta av kornet som odlas lämpar sig inte heller till brödbakning. Jordbruket utanför det bästa jordbruksområdena består väsentligen av äng och betesmark, gott ägnat till djurfoder. Vi människor kan  inte med vår matsmältningsapparat smälta gräs på samma sätt som alla idisslare: kor, får, getter och våra hjortdjur ute i vildmarken: rådjur, hjort, ren och älg. Det här djuren kan därmed utnyttja resurserna på ett sätt som vi inte kan, det omdanar gräs till mat i form av kött och mjölk. 

Kort och gott sagt så handlar det om att göra det klimatsmartaste och miljövänligaste valen både för oss som för bonden. Vi äter stadigt mera kött både här i landet och totalt sett i hela världen. Det största problemet med att äta kött med tanke på resurshänsyn är alltså inte det att vi äter kött, men det att vi äter så kopiösa mängder av det att det går inte att produceras på lokala resurser eller på foder som inte är tjänligt som människoföda, därmed blir det också mindre arealer till produktion av mat för oss människor. 

På grund av den stora miljöbelastningen vid stor köttproduktion är det också många miljömedvetna i Europa som föreslår ett "demitariskt" kosthåll, d.v.s ett kosthåll där köttförbrukningen halveras. Ett sådant kosthåll reducerar nitrogen förbrukningen, utsläpp av klimatgaser och annan förorening från den här typen av matproduktion.

Om bonden hade fått bättre betalt för köttet och blev belönad för en produktion baserad på lokala resurser så hade det varit möjligt för bonden att ha färre djur och därmed också haft betydligt bättre chans utnyttja sina egna lokala resurser. För att få fart på en sådan utveckling krävs det minst lika mycket och kraftigt insats av oss konsumenter som av bonden och samhället, vi måste reducera kött konsumtionen vår och vara villiga att betala mera för det kött vi köper samtidigt som vi bör vara ytterst kritiska till vad slags kött vi köper och sist men inte minst även lära oss att obehindrat fråga efter det köttet som är producerat på lokala resurser och inte massproducerat, på det viset kan vi hjälpa både bonden, miljön oss själva och inte minst jordklotet hållas friskt och rent. Slut konklusionen på allt detta är denna att vi behöver mera av dessa miljövänliga småbruken än alla det där hypokondriskt megastora jordbruken där allt det naturliga har blivit viskat ut och till ingens nytta.

Bon appetit.