Jägarschnitzeln, en turist i utlandet.

Det är först när man varit bortta hemifrån, utanför landets gränser man lär sig mera uppskatta många av det maträtter man annars tar för givet. Hemma i Finland är ju restaurangernas menyer fulla av olika slags schnitzlar, och var och varannan bensinstation serverar dessa tunna fettdrypande biffar, det är att räknas som en nationell egendom på samma villkor som självständighetsdagen, en helt naturlig sak. Nästan varje Finländare äter mer än en gång i veckan en av dessa tunna schnitzlar, antingen i personalkantinen, på en restaurang eller något café, och skulle det vara så illa att inte caféet, kantinen eller restaurangen har detta som ett alternativ, ja då kan det fort bli ett problem, och därför är det kanske också så att alla, nästan alla, i varje fall alla lunchrestauranger håller sig med någon slags schnitzel. Det kan ni nästa gång ni går ut för att äta lägga märke till att menyn garanterat säkert innehåller minst två olika schnitzel varianter, eller hur!

Nåja, som en turist i eget land och som en utlänning bland Norrmän anser jag mig, med en gedigen kunskap i måltidsfostran, måltidsgemenskap och måltidsskapandet ändå kunna få uttala mig om just denna maträtt. Hur mycket vi än hatar eller älskar den här maträtten så har den på ett eller annat sätt varit med om att skapa förutsättningarna för vår matkultur, inte sant. För tunn eller för tjock, liten eller för stor, utan sås eller med sås, alla varianter av den här maträtten är skapade på förutsättningar vi själva varit med om att skapa. Schnitzeln i sig själv är inget Finländskt fenomen, den skapades långt utanför våra gränser i Österrike för inte så länge sedan. Men på något underligt vis har den ändå blivit som  jag redan nämnde en slags nationell egendom, en maträtt som man bara inte kan vara utan.

Så länge vi bodde hemma i Finland lagades den här rätten så ofta att den räknades som en "kollega" på jobbet. Schnitzlar var och är säkerligen än i dag en allmänt förekommande maträtt på det flesta restauranger runt om i landet, vad vet jag, men en landsplåga var det i varje fall förr, man kunde inte undkomma dem. Och lika säkert  som att smaken är delad som baken, är också det faktum att schnitzeln blir ett kärt återkommande när man levt utan den i 10 år, den smakar förträffligt och minner om gångna tider, förutsatt att den är gjord med omsorg och kärlek, då blir den som en turist i utlandet, en smakfull kombination av nyfikenhet och hemlängtan.

Bon appetit.