lördag 19 mars 2011

Jägarschnitzeln, en turist i utlandet.

Det är först när man varit bortta hemifrån, utanför landets gränser man lär sig mera uppskatta många av det maträtter man annars tar för givet. Hemma i Finland är ju restaurangernas menyer fulla av olika slags schnitzlar, och var och varannan bensinstation serverar dessa tunna fettdrypande biffar, det är att räknas som en nationell egendom på samma villkor som självständighetsdagen, en helt naturlig sak. Nästan varje Finländare äter mer än en gång i veckan en av dessa tunna schnitzlar, antingen i personalkantinen, på en restaurang eller något café, och skulle det vara så illa att inte caféet, kantinen eller restaurangen har detta som ett alternativ, ja då kan det fort bli ett problem, och därför är det kanske också så att alla, nästan alla, i varje fall alla lunchrestauranger håller sig med någon slags schnitzel. Det kan ni nästa gång ni går ut för att äta lägga märke till att menyn garanterat säkert innehåller minst två olika schnitzel varianter, eller hur!

Nåja, som en turist i eget land och som en utlänning bland Norrmän anser jag mig, med en gedigen kunskap i måltidsfostran, måltidsgemenskap och måltidsskapandet ändå kunna få uttala mig om just denna maträtt. Hur mycket vi än hatar eller älskar den här maträtten så har den på ett eller annat sätt varit med om att skapa förutsättningarna för vår matkultur, inte sant. För tunn eller för tjock, liten eller för stor, utan sås eller med sås, alla varianter av den här maträtten är skapade på förutsättningar vi själva varit med om att skapa. Schnitzeln i sig själv är inget Finländskt fenomen, den skapades långt utanför våra gränser i Österrike för inte så länge sedan. Men på något underligt vis har den ändå blivit som  jag redan nämnde en slags nationell egendom, en maträtt som man bara inte kan vara utan.

Så länge vi bodde hemma i Finland lagades den här rätten så ofta att den räknades som en "kollega" på jobbet. Schnitzlar var och är säkerligen än i dag en allmänt förekommande maträtt på det flesta restauranger runt om i landet, vad vet jag, men en landsplåga var det i varje fall förr, man kunde inte undkomma dem. Och lika säkert  som att smaken är delad som baken, är också det faktum att schnitzeln blir ett kärt återkommande när man levt utan den i 10 år, den smakar förträffligt och minner om gångna tider, förutsatt att den är gjord med omsorg och kärlek, då blir den som en turist i utlandet, en smakfull kombination av nyfikenhet och hemlängtan.



Bon appetit.

Inga kommentarer:



Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av.

Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och helfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt
. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min mat filosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. © Christian Tikkanen