MIN ETIK OCH FILOSOFI KRING MÅLTIDEN ÄR "KORTREST MAT & KLIMATSMARTA VAL & NORDISKA RÅVAROR" = NY NORDISK MAT.
Vetenskapen om mat och dryck innehåller mer beundran än det flesta andra yrken. Att laga ärlig mat på äkta råvaror har blivit till ett begrepp, och en livsstil för många. Min matfilosofi är den att maten skall vara ärlig, uppriktig, smakfull och ha en egen klar identitet, och det får den bäst igenom äkta råvaror nära dig och din region. Att uttrycka den renhet, färskhet, enkelhet och etik som man vill förbinda med sin egen region klarar bara de närodlade av. Missförstådd eller smaklös mat är det tristaste jag vet och halvfabrikat eller färdigmat hör inte hemma i mitt kök. Jag är endast och enbart vän av ärlig och ren mat och en aktiv förespråkare för det lokalodlade, den kort resta maten, och i det förhållandet finns det inga genvägar för mig, inte ens i form av en ursäkt. Råvaran finns ju där du finns så ta vara på det tillfället, för ärligare än så kan maten inte bli. Claus Meyer har sagt om den nya nordiska maten att den skall vara: Lätt att laga, lätt att hitta, lätt att ha råd med och lätt att älska. Det här är några fundamentala egenskaper i hans och min matfilosofi. Välkomna med in i den gemenskapen. Volo placet convivium

söndag 20 september 2009

Italienska smårätter



Antipasto
och
En gris innerfilébiff
med Valnöt-rukkolasallad topping


Italienska smårätter, antipasto, en mängd olika små godbitar som
man kan ha som en förrätt eller så bara ha det som "fingermat" till
tex: en cocktail. Antipasto är ju en slags kulinarisk umgängesform
som direkt översatt betyder före måltiden, eller mera korrekt och
i dagligt tal sagt som: förrätt.

I Frankrike heter det Hors d'oeuvre, i Grekland Mesedes, I Spanien
Tapas och här i Norden är det väl närmast att kallas för ett kallt
bord eller en slags buffé med många små kalla rätter man äter som
förrätt. I Italien är antipasto ett mångfald av olika små kalla eller
ljumma rätter man tuggar i sig fören man går lös på själva huvud-
rätten, som allt som oftast består av en ordentlig biff med endast
en god sallad till, no more.

På mitt silverfat återfanns denna gång, beacon lindade laxknyten,
dillpesto, zuccini med tapenad och hummersås, små paprikor
fyllda med tryffel och lök, kvarterade champinjoner med parma-
skinka ch parmesanostfyllning samt små frikadeller i tomatpesto-
sås.

Som knorr på slutet intogs en smörstekt grisfile biff med endast
en rukkola sallad sammanblandad med några hackade valnötter
och rostade pinjekärnor, en skvätt god olivolja och lite vitvins-
vinäger som hastigt rördes ihop och toppades på själva biffen.
Såsen var en krämig ihopkokt Espagnol som sattes i mönster
över tallriksbotten och ovanpå den några brysselkåls halvor som
sedan biffen vilade på.
Bon apetit.



Inga kommentarer: