Det är den 28 augusti solen leker tittut mellan molnen, det är ett visst sken som bara kan upplevas den här tiden på året. Vi tar turen upp till en fjällbäck där det sägs att näcken spelar förrädiskt på sin fiol, och där fjällrödingen lär göra vilda hopp för att stiga upp för forssen. Vi är några vänner som bestämt oss för att göra slag i saken och vill utforska huruvida talet om näcken och laxen kan vara sanna.
Vi sätter oss på kanten av en gammal och sliten stensättning som följer ut efter fjällbäcken i några hundra meter, stenarna är fulla av mossa och lave och verkar vara minnen från en forntid. Här har det tydligt funnits en bosättning som för längesedan blivit övergiven, varför det vet vi inte men samtidigt kan vi inte låta bli att fantisera över om det ändå inte var så att det var här som näcken håller till. Med ens känner vi oss väldigt iakttagna och blickarna våra riktas ut i forssen. Där mitt i den starkaste strömmen av vatten, just där var forssen plöjer sin väg fram mellan stenar, där var vattnet slungar sig fram som vildast där får vi syn på de som iakttagit oss i en längre tid.
Det är Fjällrödingar och en och annan Harr som kämpar för att ta sig upp för den vilda forsen. Även om vattnet på sin färd genom forsen ger i från sig ett kraftigt dån fångades vår uppmärksamhet av det genom-trängande plaskandet som oavbrutet slog i genom, det var plasket från alla dessa laxar när det huvudstupa störtade ner i den brusande forsen. Vi beslöt oss för att komma dem så nära som möjligt, och vi kom dem till och med så nära att vi kunde se ögonen på dem, och det märktes att de visste om oss, de sneglade på oss under sina otroliga hopp. Någon av laxarna hade tydligen gjort den här resan flera gånger för det tycktes veta precis var och när det skulle hoppa vidare, någon hoppade bokstavligen från sten till sten medan andra hoppade lite här och där. Näcken såg vi aldrig skymten av men däremot en hel massa lax. Det blev en lyckad dag med mycket fisk som fastnade på både näthinnan och kameralinsen.
Stolta av upplevelsen vandrade vi hemåt i kvällsmörkret och harmades lite över att vi inte hade tagit med oss en håv, för det hade gått att bokstavligen håva in fisken från vattnet. Det är inte allas märkligt hur mycket man får uppleva i naturen bara man ger sig tid till att se sig omkring.
Bon appetit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar